Fidjiöarna — Stilla havets färgrika ögrupp
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Fidjiöarna
HÄR på Fidjiöarna passerar ett färgsprakande sceneri revy inför våra ögon. Det finns turbanklädda muselmaner, skäggiga sikher, jäktande kineser. Man lägger märke till att några har toppiga hattar och traditionella svarta mandarinbenkläder. Hinduiska kvinnor går klädda i saris i bjärta färger, rött och purpur. De köper sötsaker av en gatuförsäljare. En malajisk kvinna i en säregen utstyrsel ackorderar med en turist om priset för en korg.
Men mitt i denna blandning av olika folkslag utmärker sig en nationalitet av att mannens yvigt hårbevuxna huvud höjer sig över de andra människorna. Det är den infödde fidjiern. Han är välväxt och stark. Han är klädd i sin säregna sulu, som har beskrivits som ”Söderhavets högländarkilt”. Fidjiern behåller sin särprägel skild från de övriga.
”Men hur kan det komma sig”, frågar du kanske, ”att det finns så många nationaliteter på Fidjiöarna, denna avlägsna ögrupp i det vidsträckta Stilla havet?” För att ge dig ett svar måste vi gå till historieboken.
Fidjierna
Mycket av det förflutna är dunkelt. Vid någon okänd tidpunkt i det förgångna kom sjöfarare i stora dubbelkanoter från landet i väster tvärs över Stilla havets obefarna vatten. De hade varken sextant, kompass eller sjökort. De seglade mot solen och efter rådande vindar och strömmar. Deras enda hjälpmedel för att navigera var deras ögon och deras kännedom om havet. Legenderna och den numera allmänt accepterade teorin spårar dessa resenärer till Indonesien, som anses vara språngbrädan till Stilla havet. Fidjiöarna blev senare en smältdegel för melanesiska och polynesiska stammar.
Dessa melanesiska nomader blev Söderhavets bästa skeppsbyggare. Deras välkända utriggarkanoter byggdes av tunga plankor, som hade huggits ut av kluvna trädstammar med hjälp av stenyxor och knutits samman med flätade gräsrep. Fogarna var utförda med sådan precision att de sällan behövde tätas med drev. Det kunde ta ända till sju år att bygga de största av dessa farkoster. Den största kända fidjianska kanoten är Rusa-i-Vanua med en längd över allt av 36 meter. Däcket är 15,2 meter långt och 7,3 meter brett, masten är 20,7 meter hög och de två rårna vardera 18 meter långa. Sådana farkoster kunde ta ombord hundra man med utrustning och proviant för en lång resa, och de kunde göra en fart av 15 knop. Århundradena drog förbi, och så började bilden av Fidjiöarna ändras i och med européernas ankomst.
Européerna och den senare historien
Fidjiöarna besöktes redan på 1600-talet av en holländare, men det europeiska inflytandet började göra sig gällande först under 1700-talet, då upptäcktsresande sökte sig hit. Bland dem fanns handelsmän som letade efter tillgång på sandelträ. Det väldoftande sandelträt innehåller en olja som sedan länge skattats högt i Polynesien. En lönsam marknad för detta doftande träslag fann man i Kina och Indien, där det värderades högt för framställning av rökelse, religiösa föremål, fina träskrin och skåp samt för välluktande salvor. En båtlast på två hundra ton, som köpts med bytesvaror värderade till ett hundra dollar, såldes i Kina för fyrtio tusen dollar. Detta lockade äventyrare att ta sig igenom de förrädiska reven in till Vanua Levus stränder, och de kastades därigenom rakt i armarna på Söderhavets mest fruktade kannibaler.
Under denna period blev Fidjiöarna kända som Kannibalöarna. Denna skräckinjagande benämning var helt berättigad. Det var fidjiernas förkärlek för människokött som gav skalden Rupert Brooke anledning att skriva:
De lemmar, som förtjuste dig en dag,
är nu en vilde till behag.
Det öra, som förstod ditt löftesord,
är nu en rätt på vildens bord.
Några hövdingar ägnade sig med förkärlek åt kannibalism. Det berättas om hövdingen Ra Udreudre att han åt 900 kroppar under sin livstid. Det finns också en ögonvittnesbeskrivning av hur den olycklige metodistpastorn Thomas Baker dödades och förtärdes, med stövlar och allt. Rester av hans förkolnade stövlar kan beskådas i museet i Suva tillsammans med de speciella köttgafflarna. Vad som än kan ha varit orsaken, så förmörkade kannibalismen fidjiernas goda egenskaper.
År 1835 anlände metodistmissionärerna Cross och Cargill. Några infödingar tog emot de svartklädda främlingarnas undervisning, men på felaktiga grunder. Öbornas uppfattning om en gud var att denne antingen välsignade eller straffade dem, och de tillbad gudar för deras makts skull. När de såg att européerna kunde framställa metallredskap, tryckpressar, eldvapen och krigsfartyg, ansåg de att den nye guden måste vara mäktigare än deras egna och att det därför var bäst att dyrka honom.
Från 1840 har europeiska kolonisatörer kommit i våg efter våg i hopp om att finna rikedomar. De drev handel, köpte egendomar för fem cents per tunnland och anlade stora odlingar. Detta krävde stora arbetsstyrkor. Fidjierna var inte lämpliga som arbetare, eftersom de bara arbetade när de fick lust och nekade att utföra tjänarsysslor. Därför köpte odlarna slavar på den internationella marknaden. Detta behov av arbetskraft tillförde området en ny folkgrupp.
Öar med varierande befolkning
Vid tiden för det amerikanska inbördeskriget blev bomullsodling en lönande sysselsättning på Fidjiöarna. Senare utvecklades sockerindustrin. Man var i starkt behov av arbetskraft, och odlarna vände blicken mot Indien. Indisk arbetskraft användes redan genom kontraktsöverenskommelser i Afrika, och år 1879 tog man upp samma system på Fidjiöarna. Det tillämpades här fram till 1916. Av de 64.000 indier som då befann sig på Fidjiöarna återvände 24.000 till Indien, medan de övriga stannade kvar som bofasta på öarna.
I dag är indierna en del av Fidjiöarna i samma grad som fidjierna. De ger sin egen färgnyans i det glittrande färgspelets mosaik. Indiska taxiförare i vit skjorta och mörka byxor står till turistens tjänst, när han letar efter förmånliga köp i de berömda skattefria butikerna vid Cumming Street.
Det finns också kupolförsedda muhammedanska moskéer krönta med islams stjärna och månskära. Här knäböjer de som tror på Allah sex gånger varje dag. Även i hinduiska hem kan man få se inramade bilder av hinduismens gudar, såsom Brahma och Sjiva.
Och så är det den kinesiska folkgruppen. Kineserna lever ett sparsamt och arbetsamt liv. De fyller en uppgift i samhället som slaktare, bagare, handelsmän, grönsaksodlare och restaurangpersonal. Andra nationaliteter, som sätter ytterligare färg på detta så färgrika sceneri i Stilla havet, är öborna från Rotuma, Tonga, Samoa, Gilbert- och Elliceöarna samt Salomonöarna. Många är ättlingar till dem som kom till Fidjiöarna som arbetare eller hustrur till tidigare nybyggare. Andra har själva kommit hitflyttande och slagit sig ner på öarna.
Det ges olika uppgifter på antalet öar i gruppen. Den vanligaste uppgiften är tre hundra sextioen. Omkring ett hundra av dessa är bebodda. Om alla dessa brottstycken sammanfogades till ett stort pussel, skulle den totala arealen bli 18.272 kvadratkilometer (eller nästan lika stor som Värmland; övers. anm.).
”Dagens port”
Eftersom Fidjiöarna sträcker sig över datumgränsen, kan denna ögrupp med rätta kallas ”världens väckarklocka”. Det är här som varje ny dag börjar. Detta skapar lustiga problem för dem som bor mitt på datumgränsen, för på den ena sidan är det i dag, medan det på den andra är i morgon eller i går. En butiksägare på ön Taveuni hävdade att datumgränsen gick tvärs igenom hans butik. Därför skötte han affären via huvudingången hela veckan till lördagen och öppnade bakdörren nästa dag, som han påstod vara måndag. På det sättet försökte han kringgå missionärernas invändningar mot att han hade öppet på söndagarna.
En del öar är bara en sandbank. Andra består av majestätiska vulkankäglor, bevuxna med tät djungel och omgivna av rev och bränningar. Även i själva huvudstaden Suva finns det en riklig tropisk växtlighet.
Vattnet kring öarna är kristallklart. Om man gör en tur i en båt med glasbotten, får man fri insyn i en av världens största uppvisningar av undervattensliv. Men vackrast av allt är ändå fidjierna själva.
Färgrika seder och ceremonier
Den nutida melanesiern är annorlunda än sina blodtörstiga förfäder. Han är mycket gästfri. Fidjiern bjuder frikostigt av sin taro och sina bananer till behövande grannar. För honom är det brottsligt om en rik person underlåter att ta hand om fattigare släktingar. Denna sedvänja, som kallas kere kere (”att begära”) skulle kunna kallas Söderhavets socialvård. Om en person förlorar sitt hem eller sin gröda i en orkan, kan han gå till sin rikare släkting och be om mat och annan hjälp. Om hans släkting har vad han begär, blir han aldrig nekad. En sådan sedvänja förhindrar att enskilda personer kan samla rikedomar av något slag. Kere kere särskiljer den samhällsinriktade fidjiern från indiern, som samlar pengar på banken för att bygga ett hus eller köpa sig en butik.
Ceremonier skänker också dramatisk färg åt sättet att leva. Att dricka yacona, (kava-kava) är en allmän ceremoniell sed och umgängesform bland fidjierna. Drycken bereds av den pulvriserade roten av en pepparväxt (Piper methysticum) i en stor tanoa (yacona-skål) som är prydd med flätade rep av kokosfiber och vita kaurisnäckor. Pulvret hälls i vatten och filtreras genom fibrer av hibiscusbark.
När den som sitter vid tanoan anser att drycken fått den rätta styrkan, kastar han fibrerna över axeln. Mannen, som bär dryckesbägaren, är klädd i en kjortel av rödfärgade blad. Han kommer försiktigt fram för att ta emot den första påfyllningen i ett polerat kokosnötskal. Med framsträckta armar bär han kärlet fram till hedersgästen. De röd-och-svartmålade deltagarna applåderar. Sedan bärs dryckeskärlet tillbaka för påfyllning.
Naturligtvis förekommer det inte bara ett ceremoniellt yacono-drickande. Det konsumeras dagligen och kallas i vardagslag för ”grogg”. Vid solnedgången, när männen kommer hem från sockerrörsfälten eller det gemensamma fisket, är (den alkoholfria) ”groggen” en inbjudan till en lång kvällssamvaro med gitarr och sång.
De går på eld
Den för nykomlingen mest iögonenfallande ceremonin är den mystiska eldvandringen, som utförs av både fidjier och indier. Båda folkgrupperna iakttar en fjortondagars period av tabu (förbud) mot vissa födoämnen och sexuellt samliv. Indiernas förberedelser för denna i grunden religiösa ceremoni omfattar meditation och bön. Sedan sticker man långa silvernålar genom tungan, kinderna och örsnibbarna på de hinduiska religionsutövarna. Därefter leder man dem fram till en avlång grop, som till sex tums djup är fylld med glödande kol. Med ansiktet vänt mot avgudabilder börjar de gå rakt över glöden utan att skadas, medan kvinnorna iakttar dem, vaggande till trummornas rytm.
Den fidjianska ceremonin är inte mindre uppseendeväckande. Fidjierna upphettar en stor grop fylld med stora stenar (som är hämtade från deras hemö Beqa) tills dessa är vitglödgade. Det tar omkring åtta timmar. Sedan leder deras bete (präst) de färggrant klädda eldvandrarna över stenarna utan att de får några brännskador. Medicinska fackmän kan inte förstå hur detta kan vara möjligt, men de som studerar bibeln inser att det beror på onda andars makt.
En internationell sammankomst
I december 1973 var Fidjiöarna brännpunkten för intresset bland Jehovas vittnen i Söderhavet. I Nadi, bland sockerrörsfälten och i en oas av palmer, hade de fidjianska vittnena uppfört stora samlingslokaler av bambu, vassrör och palmblad för en internationell sammankomst. En del saker kanske föreföll alltför enkla eller ineffektivt organiserade, men vi kan vara övertygade om att det var till fyllest i den varma, hjärtliga andan på ön, som skänkte samvaron en verklig söderhavsatmosfär. En illustration av denna värme gav vittnena i Nya Kaledonien förra året, när de betalade uppskattningsvis sju tusen dollar för flygresor och andra utgifter för att deras fattigare fidjianska bröder skulle kunna komma tillsammans med dem vid en sammankomst i det franska Nya Kaledonien. Själva skulle fidjierna inte haft råd till detta.
Sammankomstprogrammet hölls på engelska, franska, fidji, tahitiska och samoa, med de bibliska dramerna på samtliga dessa språk. Sammankomsten gav tillfälle att se alla öbornas olika dräkter — fidjianska, tahitiska, tonganska, samoanska, indiska och vietnamesiska.
Om du kunde varit med oss här, skulle du säkerligen fått många bestående minnen. Bland dessa är den oförglömliga fidjianska avskedssången, Isa Lei. Den är ytterligare en påminnelse om att Fidjiöarna är Stilla havets färgrika ögrupp.