Resebrev från Stilla havet
FEBRUARI 1956 var en bråd månad för Jehovas vittnen på Hawaiiöarna. De gjorde sig redo för konvent och för ett tredje besök av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets president, N. H. Knorr, som åtföljdes av Don A. Adams. Sammankomsten skulle hållas 2—4 mars, men februari var förberedelsernas månad. Det var en betydelsefull händelse som stundade för Jehovas vittnen, och en viktig del av förberedelserna bestod i att bekantgöra sammankomsten på alla tänkbara sätt. Femtio tusen löpsedlar med inbjudan till det offentliga föredraget trycktes och delades ut bland Honolulus invånare. Nio hundra ’affischer sattes upp på lämpliga ställen, där de kunde dra till sig allmänhetens uppmärksamhet. En serie förhandsmeddelanden inflöt i ortstidningarna, och detta ökade intresset. Många intressanta artiklar om Sällskapets verksamhet publicerades före och under sammankomsten, och samarbetet med pressen var gott.
För första gången kunde Jehovas vittnen på Hawaii göra bruk av televisionen för att åskådliggöra hur internationellt betonad deras sammankomst ”Odelad hängivenhet” var. Ett särskilt televisionsprogram genomfördes av vittnen bosatta inom ögruppen. De var klädda i nationaldräkter och talade sex olika språk, engelska, hawaii, japanska, koreanska, kinesiska och ilokano. Detta program blev en verkningsfull ”annons” om det offentliga föredraget ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”. Här rådde sannerligen enhet bland de församlade, som representerade många folk. Radion togs också i bruk, och genom den sände man korta meddelanden och intervjuer till en ännu större osynlig lyssnarskara. Ett särskilt program på japanska framfördes, varvid man använde en metod med frågor och svar, och det gav många anledning att per telefon höra sig för om sammankomsten.
Höjdpunkten i vad det gällde publicitet nåddes på söndagen den 4 mars, när man omedelbart efter det vitt och brett annonserade föredraget ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”, som framfördes i konventlokalen, Amerikansk-kinesiska klubbpaviljongen, sände ut en bandinspelning av talet över rundradiostationen KPOA. Sällskapet Vakttornets expedition utförde sålunda genom sin avdelning för publicitet ett mycket gott arbete för att söka nå folket på öarna med detta viktiga budskap.
Presidenten och hans sekreterare beräknades anlända kl. 6.30 den 1 mars med ett PAA-plan. Det kom emellertid in litet för tidigt. Men till och med så tidigt, innan det börjat ljusna, var omkring 75 vittnen tillstädes för att hälsa dem välkomna på riktigt hawaiimaner. Man hängde den ena väldoftande kransen av friska blommor efter den andra runt halsen på gästerna, man log och bjöd dem vara varmt välkomna, på det sätt som bara förkunnarna på Hawaii kan göra. Sedan bröderna och några tidningsmän tagit en del bilder, kördes bröderna Knorr och Adams till Sällskapets expedition och missionärshem, där man dryftade lokala problem och gjorde slutliga förberedelser för sammankomsten.
Amerikansk-kinesiska klubbpaviljongen hade gjorts mycket vacker för sammankomsten. Plattformen var ett hav av färggranna tropiska växter och blommor. På väggen till vänster om plattformen kunde man på en stor tavla se hur stor omfattning Jehovas vittnens verksamhet hade på Hawaiiöarna år 1945. Själva öarna hade skurits ut i något chokladbrunt material och satts fast, på sina rätta platser, i ett blått ”hav”. Stjärnor i ljusare färger utmärkte de fem församlingarna på Hawaii, som var organiserade år 1945, och gröna bokstäver tillkännagav att det fanns 102 rikesförkunnare på öarna då. På motsatta sidan om talarstolen syntes en liknande tavla, som bar årtalet 1955. Den hade sjutton lysande stjärnor och angav antalet förkunnare vara 948. Genom dessa tavlor fick man en blixtsnabb uppfattning om tillväxten under tio år. Båda tavlorna var inramade av väldiga blomstergirlander, som gav dem ett utpräglat hawaiiskt drag.
Eftersom de många konventdeltagarna representerade flera olika folkslag, hade matserveringen sina särskilda problem, och maten blev också synnerligen omväxlande men smaklig. Och för de amerikanska gästerna var den säregen. Hela sammankomsten hade en Fjärran Östern-atmosfär, och paviljongen var omgiven av palmer och annan tropisk växtlighet. Det verkligt viktiga var förstås den andliga födan, som delegater från många olika öar kom för att ta del av. Denna sammankomst ”Odelad hängivenhet” blev det största konvent som bröderna på Hawaii dittills hade hållit.
Första dagen talade broder Knorr över ämnet ”De kristna måste vara lyckliga”. Han framhöll att Jehovas vittnen är det mest gynnade folk som finns, ty de har lärt sig frälsningens väg. De har en förmånlig ställning, ty de står i ett nära förhållande till Gud, de känner vägen till liv och har goda skäl att vara lyckliga. Han citerade många skriftställen för att visa att de kristna kan vara lyckliga också under förföljelse och prövningar. Lycka kommer av att man vinner kunskap, vishet och förstånd. Lycka tillförsäkras en människa på grund av hennes tro och övertygelse. Det han sade återspeglades i sanning i ansikten som strålade av lycka och i den glädje som de närvarande gav uttryck åt. Högsta antalet närvarande under fredagen var 874.
På lördagen hade man ordnat för dop, och trettioåtta personer gav till känna att de överlämnat sig åt Jehova Gud genom att låta döpa sig. De fördes till en närbelägen strand, där de döptes i det blåa Stilla havet.
Lördagseftermiddagens program var ägnat åt pionjärtjänsten. Bland annat intervjuade den som ledde en del av programmet fyra pionjärer, som tillsammans varit i heltidstjänst mer än hundra år. Deras yttranden och erfarenheter var en sporre för andra och visade att man genom omsorgsfull planläggning och genom att förlita sig på Jehovas ande kan njuta ett rikt och lyckligt liv i den välsignade pionjärtjänsten i Jehovas nya världs samhälle. Det sades mycket denna dag om pionjärtjänsten, och det behövs flera pionjärer och pionjärer med särskilt uppdrag på Hawaiiöarna.
På lördagskvällen höll broder Adams ett manande tal över ämnet ”Krigföring av det rätta slaget”. Han visade att den kristnes tjänst inte bör överflyglas av nutidens materialism. Han sade att vi nu ser den nya världen och dess välsignelser liksom genom en ruta med spegelglas i. Om rutan hålls klar och ren och man har en klar syn på verksamheten för den nya världen och inte förlorar Rikets sanningar ur sikte, då kommer man att fortfara att söka Riket först. Men så snart man börjar låta rutan bli smutsig eller överdragen med guld eller silver, om man ägnar sig åt kommersiella intressen, blir den automatiskt en spegel, och allt man kan se är sig själv. Då förlorar man synen av den nya världen. Detta tal var mycket praktiskt och verkade upplivande på de 903 förkunnare som var närvarande.
Så kom söndagen och den stora händelse som alla Jehovas vittnen sett fram emot. De var ivriga att få se vilket resultat allt deras annonserande och förberedande arbete skulle få, när det gällde det offentliga föredraget. Alla gladdes övermåttan åt att se paviljongen fyllas till sista plats. Också tälten som slagits upp utanför paviljongen fylldes. Åhörarna visade en enastående uppmärksamhet, när broder Knorr utvecklade sitt tema och påvisade att den store Skaparen skall föra hela mänskligheten in i en enda ny värld och att människor, oavsett deras ras, hudfärg eller språk, skall göras till ett under sin Skapare. Han framhöll att nu är tiden inne för människor att ta sin ståndpunkt för att vinna evigt liv. Det visade sig att 1.355 personer av alla samhällsklasser och ur olika folk hade kommit för att höra detta uppmuntrande tal, som publicerades i Vakttornet den 1 april i år.
Alla Jehovas vittnen och många människor av en god vilja, som kommit till föredraget, stannade för att höra presidenten hålla sitt avslutande tal, som pålystes efter det offentliga föredraget. Det handlade om Jehovas vittnen i Ryssland, och det var inspirerande att få lyssna till hur Jehovas ande är verksam bland hans folk trots de nästan oöverstigliga hinder som man ställer i Jehovas vittnens väg i Ryssland för att avhålla dem från att predika de goda nyheterna om Riket. Bröderna på Hawaii blev mycket glada åt att få höra om de ryska brödernas nit, och det de fick höra gjorde dem mer beslutna än någonsin att fortsätta verket och låta de goda nyheterna om Riket genljuda i varje vrå och skrymsle på öarna. Bröderna visade, också stor entusiasm, när de tillfrågades om de ville sända hälsningar till sina bröder i alla delar av världen, särskilt till dem som är bosatta i södra stillahavsregionen, dit de båda gästerna skulle bege sig.
Det är ännu mycket att göra på Hawaiiöarna med att predika de goda nyheterna, ty där finns alltjämt hundratusentals människor som ännu inte har tagit ståndpunkt för Riket. Men det är visst och säkert att inom några få år kommer det att vara ytterst få som inte har haft tillfälle att höra om de underbara föranstaltningar som Jehova Gud har gjort för att föra hela mänskligheten in i ett enda samhälle under sin Skapare.
Färden går vidare till Fijiöarna
På grund av en orkan i södra Stilla havet meddelade Pan Americanlinjen alla trafikanter att inget plan skulle avgå i den riktningen på tjugofyra timmar. Inte förrän på tisdagen kl. 22.30 tog alltså bröderna Knorr och Adams avsked av de mer än 200 vännerna vid flygfältet för att fortsätta färden mot södra Stilla havet. Ett kort uppehåll för bunkring gjordes på ön Canton. Denna ö är bara en liten landremsa, en korallö som hör till Phoenixöarna långt ute i Stilla havet. Planet landade just före gryningen, och det var en överraskning att se hur snabbt mörkret förvandlas till dagsljus på denna söderhavsö. Det tar bara några korta minuter.
Så bar det av igen, och det dröjde inte länge, förrän man nådde Fijiöarna, men på grund av kraftig vind och häftigt regn kunde man inte omedelbart gå ned på flygfältet Nandi. Molnen hängde lågt över fältet, och planet måste kretsa runt omkring en timme, innan det meddelades att det hade blivit tillräckligt högt i tak för att planet skulle kunna gå ned på landningsbanan. Regnet vräkte ned på marken. När planet kom in över land, såg man att vägarna stod under vatten, och det hade bildats stora sjöar. Orkanen hade sannerligen gjort sig påmind här. Flera bröder hade kommit för att möta resenärerna vid Nandi flygfält. Man hade planerat att broder Adams skulle tala vid ett konvent i Suva och att broder Knorr skulle fortsätta med nästa plan till Nya Zeeland, där det redan pågick ett konvent i Auckland. Den timme som förflöt under trivsamt samspråk med bröderna gick snabbt, och så måste broder Adams och hans följeslagare bege sig av till Suva, hur det nu skulle kunna gå till.
Man fick tag på en hyrbil, och så började den omkring 200 km långa färden till Suva på andra sidan ön över leriga vägar och genom djupa gyttjepölar. Snart kom bröderna till en flod som svällt av regnet, så att inget fordon kunde ta sig fram, såvida det inte kunde förvandlas till en ubåt. Det kunde nu inte deras bil, så de lämnade den, rullade upp byxbenen, tog av skor och strumpor och vadade ut till en aktersnurra. Strömmen i den hastigt svällda floden var strid, men fastän navigatören var lekman, förde han dem i säkerhet till andra sidan. De fick tag på en ny bil, i vilken de färdades ytterligare några kilometer, varefter de fick gå igenom samma procedur igen, för att komma över ännu en svälld flod, och nådde så den jeep, som förde dem till Suva. De kunde färdas i jeepen hela vägen, men blev ganska omskakade på de oländiga vägarna, och vattnet stod bitvis upp till hjulnaven. Vid ett tillfälle måste de ta sig förbi ett stycke av vägen som stod under vatten genom att köra utmed en järnvägs viadukt, men efter många hemska upplevelser, som de aldrig kommer att glömma, nådde de Suva en timme före det offentliga föredraget.
Konventet pågick som bäst, och bröderna blev mycket glada över att få höra att den särskilde representanten från huvudexpeditionen hade kommit fram, och nu skulle de få höra honom tala över ämnet ”Hela mänskligheten görs till ett under sin Skapare”. Broder Adams hade fått känning av förkylning i Honolulu på grund av klimatombytet, och den besvärliga färden till Suva, under vilken han blivit våt och kall, medförde att hans röstorgan inte var i bästa skick. Han började hålla det offentliga föredraget, men efter cirka tjugo minuter svek rösten honom, och han måste överlämna manuskriptet till ordföranden, broder Helberg, som är kretstjänare, och denne framförde resten av talet på ett mästerligt sätt, fastän han inte hade sett texten förut. Bröderna var storförtjusta över det de fick höra, och det var också de av ortsbefolkningen som hade kommit till föredraget. Det hölls inför 170 personer i Suvas stadshus.
Regnet hade nu så gott som upphört, och vädret blev bättre. Konventet fortsatte nästa dag, och broder Adams kunde hålla två föredrag om Jehovas vittnens verksamhet, vilka utgjorde god andlig föda för bröderna. Det tycktes de närvarande som om glädjen inte hade några gränser, när nu Jehovas vittnen hade fått samlas till den första sammankomst i full skala som någonsin hållits på Fijiöarna.
I Rikets sal hade bröderna ställt i ordning en säregen talartribun. Den inramades av fruktbärande bananträd och var dekorerad med blommor och färggranna törelväxter, tapa-tyg och vävda mattor. Konventdeltagare hade kommit från Samoaöarna omkring 1.000 km österut, från ön Rotuma omkring 600 km norrut och från de två större Fijiöarna. Att se denna skara människor från skilda söderhavsöar samlade var en färggrann syn; de många olika klädedräkterna bidrog till att ge tavlan liv. På väggarna fanns det målade anslag på olika språk: fiji, hindustani, samoa och rotuman. Det förekom inga svårigheter på grund av olikhet i ras, då nu alla hade kommit tillsammans i ett och samma syfte såsom en del av Guds nya världs samhälle. Dessa präktiga människor från olika delar av södra Stilla havet sade: ”Nu vet vi verkligen vad en sammankomst vill säga, när man får träffa bröder från fjärran land och från olika öar” Det var en liten men synnerligen livlig sammankomst.
Intressanta erfarenheter berättades vid sammankomsten på Fiji, vilka visade hur utmärkt verksamheten går framåt på öarna. En pionjär med särskilt uppdrag, som arbetar på Samoaöarna, berättade om en skolpojke som tagit emot sanningen och håller fast vid den, fastän hans föräldrar inte längre vill veta av honom och har tvingat honom att lämna hemmet. Han bor nu hos några av bröderna i sanningen och växer dagligen till i mogenhet och insikt. Fastän han förlorade sitt hem för Rikets skull, så har han nu, som Jesus sade om liknande fall. fått hundrafalt flera bröder och systrar och äger dessutom hoppet om liv i den nya världen.
Kretstjänaren berättade, att han hade fått höra talas om att det fanns intresse på en av öarna. När han sökte få tillstånd att besöka ön, för att hjälpa de intresserade att bli organiserade för teokratisk verksamhet, meddelade myndigheterna att det inte fanns någon bostad för honom, och därför måste de vägra honom tillträde till ön. Men när de välsinnade människorna fick höra detta, satte de i gång med att skaffa en liten tomt och bygga en hydda åt honom att bo i, så att han skall kunna komma till dem och hjälpa dem att få veta mera om sanningen och om Guds nya rättfärdiga värld. Han hoppas kunna besöka dessa förskingrade ”får” nästa gång han ger sig ut på resa i övärlden.
Verksamheten på Nya Zeeland
Medan broder Adams och hans följeslagare var på väg till Suva, blev broder Knorr uppehållen på Nandi flygfält (på Fiji), ty en motor i det plan han skulle med hade blivit så våt, att man måste torka vissa delar av den, innan färden kunde fortsättas. Till slut lyfte man, och efter tjugofyra flygtimmar från Honolulu landade broder Knorr på Nya Zeeland just som den dagens sammankomstförhandlingar led mot sitt slut. Fredagen, lördagen och söndagen var bråda dagar. Möten med krets- och områdestjänare och pionjärer, en intervju i radion och föredrag inför de församlade bröderna i konventlokalen stod på programmet.
Idrottsplatsen Carlaw Park Football Ground hade valts för denna Jehovas vittnens sammankomst ”Triumferande Riket”, eftersom bröderna menade att det var den enda plats i Auckland som kunde ta emot söndagens många konventbesökare. Det var mycket behagligt att mötena hölls i det fria. Man hade inte väntat regn, men orkanen som tangerade Fijiöarna svängde söderut, och något av regnet i dess släptåg föll i Auckland under sammankomstens sista dagar. Det var emellertid inte så ymnigt att det hindrade mötena, utan programmet kunde genomföras, hurudant vädret än var.
Talartribunen hade satts upp ute på bollplanen, och den var dekorerad med vackra buskar, blommor och ormbunkar. Under kvällsmötena lystes den upp av olikfärgade elektriska lampor, som var arrangerade bland blommorna och gjorde den än vackrare. Men en kväll, medan broder Knorr höll på att tala, drev regnet in och föll på de heta lamporna, som började explodera, vilket inte bättrade på de motiga förhållanden, under vilka han talade. Första dagen var 1.726 personer samlade i Auckland. Detta var endast 200 färre, jämfört med det senaste rekordet vid ett konvent på Nya Zeeland. Nästa dag ökade siffran till 2.200, och på lördagen steg den till 2.317. Det som hände på lördagsmorgonen var av stort intresse, ty då överlämnade 173 nya förkunnare sina liv åt Jehovas tjänst och symboliserade detta genom vattendopet. Detta var nästan dubbelt så många som den dittills största grupp som någonsin blivit döpt på en och samma gång på Nya Zeeland.
Alla tal som de nyzeeländska bröderna höll under konventet var desamma som hade hållits vid sammankomsterna ”Triumferande Riket” i Nordamerika och Europa föregående sommar. Bröderna fann dem mycket upplysande och uppmuntrande, och de blev styrkta till att fortsätta i Jehovas tjänst. Bröderna Adams och Knorr talade över andra ämnen än under sommaren 1955. Broder Adams kom med flyg från Fiji på lördagskvällen.
När de problem som förkunnarna har på Nya Zeeland dryftades med olika bröder, särskilt med kretstjänarna, kom det fram att det finns församlingar i praktiskt taget alla större städer i landet och att det just inte finns några isolerade distrikt. Det finns mer än 2.500 förkunnare till att predika för de 2.131.000 invånarna på Nya Zeeland. Även om detta bara ger varje förkunnare i medeltal c:a 840 människor att vittna för, så måste man ha i minnet att det alltjämt finns omkr. 2.128.500 människor som inte har sanningen. Genom noggrann planläggning och genomgång av distriktet kan alla dessa få tillfälle att vinna kunskap om den nya världen, och bröderna på Nya Zeeland är beslutna att gå över distriktet systematiskt och låta folk avgöra om de vill välja Guds rike eller hålla fast vid den gamla orättfärdiga världen. Ibland kanske Jehovas vittnen känner sig nöjda och belåtna om det finns en förkunnare på, låt oss säga, fyra eller fem hundra människor i ett land. Även om en sådan procent kan anses god och den visar att förhållandet är gott med avseende på den tjänst som Ordets förkunnare kan utföra bland folket, så får vi ändå aldrig glömma att det finns ett ofantligt stort antal människor, som ännu inte har tagit emot Jehova och slagit in på vägen till evigt liv. Sådant är förhållandet på Nya Zeeland. Bröderna tror fullt och fast att de inom kort kommer att ha 3.000 förkunnare, kanske redan i år; men de inser också, att arbetet med att avge vittnesbörd inte är fullgjort, även om de inte har några isolerade, sällan bearbetade, distrikt.
Sällskapets president beslöt att man skulle sända pionjärer med särskilt uppdrag till några av de större städerna och dela av vissa stadsdelar, som skulle bli föremål för mera intensivt vittnande. Det har visat sig, att ju mer ett distrikt bearbetas av Jehovas vittnen, desto fortare växer församlingen. Jehovas vittnen bör aldrig vara tillfreds med de framsteg de gör, ty så länge som Jehova vill att detta evangelium om Riket skall förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd, måste de vara flitiga i sin tjänst. De måste plantera och vattna, så skall Jehova ge växten.
På söndagsmorgonen var det mulet, och regnet duggade ned, men det hindrade inte vittnena från att komma till morgonmötena. Broder Adams höll det avslutande talet på söndagsmorgonen, ”Bär fram lovets offer åt Gud”, en synnerligen passande avslutning på morgonens fest.
Vid middagstiden klarnade det, och fram emot klockan tre, då det offentliga föredraget skulle hållas, strömmade folket till för att höra det tal som Jehovas vittnen varit så flitiga att inbjuda dem till. Det gladde alla att 3.510 var där för att höra detta betydelsefulla tal, som Sällskapets president höll. Att det kom 1.200 aucklandsbor till föredraget visar otvetydigt att det finns många som har intresse för budskapet om Guds rike. Många människor lämnade namn och adress och gav till känna att de önskade veta mera, och utan tvivel kommer verket att växa snabbt i Auckland. Auckland är den stad på Nya Zeeland som går framåt, och Sällskapet har planer på att köpa en tomt där och flytta sin expedition från Wellington till Auckland. Bröderna i Auckland är naturligtvis mycket entusiastiska för detta projekt, och väntar ivrigt på att Sällskapets expedition skall öppnas i deras stad. De ämnar hjälpa till med byggnadens uppförande. Medan broder Knorr var i Auckland, gick mycket av hans tid åt till att se på tomter, och när han så bestämt sig för en av dem, ritade han upp en första, enkel skiss över hur han tänkte sig att byggnaden skulle kunna se ut. Visserligen är Wellington landets huvudstad, och här har expeditionen haft sina lokaler, men Auckland växer snabbare. Det är den hamnstad som först anlöps av handelsfartyg destinerade till Nya Zeeland, och genom att flytta expeditionen dit, kan man få ut sändningar över hela Nya Zeeland åtminstone en vecka tidigare än nu är möjligt, då allt först går till Wellington och sänds vidare därifrån. Verket på Nya Zeeland har sannerligen gått framåt med stora steg, förkunnarnas antal har ökat från 536 till 2.519 på de senaste tio åren, och detta lovar mera för de närmaste åren.
I sitt avslutande tal berättade Sällskapets president för bröderna om arbetet i Ryssland och framhöll att ingen som helst ”hjärntvättning” eller hård behandling av Jehovas vittnen dämpar deras nit i fråga om att predika budskapet om Riket. Bröderna som är i verksamhet bakom järnridån, både i och utanför egentliga Ryssland, hämmas inte i sitt arbete på grund av förföljelse, utan de förblir lyckliga i Jehova och i det verk som anförtrotts åt dem. Om våra bröder i Ryssland och i andra delar av världen kan arbeta med sådant nit i de länder, där det råder ogynnsamma förhållanden, då bör sannerligen Jehovas vittnen i de länder, där man har yttrandefrihet, kunna uträtta mycket mera. Utsikterna till ett större insamlande på Nya Zeeland är stora.
Omedelbart efter konventet flög långvägaresenärerna till Wellington, där expeditionen inspekterades och sätt och medel dryftades för utvidgning av verksamheten. Därefter flög bröderna till Christchurch, där ett offentligt föredrag hade ordnats på onsdagskvällen. Inte många av Jehovas vittnen hade återvänt till denna stora stad på Sydön, eftersom många färdades med bil och båt, och en del var på semester. Därför var nog bara ett hundratal av de 130 förkunnarna i Christchurch närvarande vid onsdagskvällens möte, men trots detta var antalet åhörare 257. Dessa visade stort intresse för de tankar som framfördes, och man får hoppas att detta möte skall visa sig bli en hjälp för församlingen på platsen att växa till än mera, på grund av det intresse som väcktes genom annonserandet av föredraget och av talet självt.
Nya Zeeland är ett mycket vackert land. Om man färdas med flyg från norr till söder, får man se ett synnerligen omväxlande landskap: snöklädda, kägelrunda bergstoppar, havet, oländiga höjder och gröna fält. Strax väster om Christchurch stöter man på de så kallade Sydalperna, och längst söderut sägs landskapet yara något av det vackraste i världen, med sina fjordar och berg och sin yppiga växtlighet. Nya Zeeland är ju ett land med en myckenhet av får, och man ser ofta dessa fridsamma djur gå och beta på kullarna. Jesu ord faller en då i tankarna: ”Jag har andra får, som icke äro av denna fålla; också dem måste jag föra hit.” Verket att samla tillhopa ”fåren” pågår på Nya Zeeland till ära för Jehovas namn.
[Bild på sidan 474]
(För formaterad text, se publikation)
Hawaii Fijiöarna Nya Zeeland