Mitt liv som kirurg

DEN kirurgiska banan, som jag valde, är ett av människans äldsta yrken. Enligt forntida egyptiska och babyloniska redogörelser utfördes kirurgiska ingrepp så långt tillbaka i tiden som för fyra tusen år sedan. Och vissa arkeologiska fynd tyder på att kirurgin är ännu äldre än så.

Jag brukar faktiskt tänka att kirurgin är lika gammal som människan själv, eftersom det heter i bibeln i 1 Moseboken 2:21, 22: ”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen och förde henne fram till mannen.” Det tycks värt att lägga märke till att Gud sövde ner Adam innan han utförde ett kirurgiskt ingrepp på honom och att han ”sydde ihop” honom efter ingreppet. Mindre kirurgiska ingrepp som utförts av människor har förekommit åtminstone så långt tillbaka i tiden som på Abrahams tid. På Guds befallning lät han omskära sig själv och alla de manliga medlemmar som tillhörde hans hus. — 1 Mos. 17:10—14, 22—27.

En framstående amerikansk professor i kirurgi sade vid ett tillfälle: ”Kirurgens utbildning är den noggrannaste och mest krävande av alla yrkesgruppers, och han har också det tyngsta ansvaret av alla.” Vad var det då som fick mig att välja detta yrke? Mina uppväxtår och det förhållandet att arbetet gav löfte om att bli lika tillfredsställande som det var uppfordrande.

Min far var läkare på landsbygden. Han bodde i en liten stad i Oklahoma och tjänade böndernas och andra människors medicinska behov i ett område med många kilometers radie. Det fanns fem pojkar i vår familj, och jag var den äldste.

I sin ungdom använde min far häst och enspännare, när han gjorde sjukbesök på landsbygden. Vid den tid då han hade börjat använda en T-Ford för att besöka sina patienter brukade jag följa med honom. Ja, redan innan jag var tolv år gammal var jag faktiskt hans chaufför på deltid och hans medicinska biträde, så att säga.

Allteftersom åren gick blev jag i stånd att hjälpa honom mer och mer i dessa dagar, då man opererade på köksbordet. Ett fall som jag särskilt kommer ihåg var en bonde som hade blivit sparkad i huvudet av sin mulåsna och närapå blivit skalperad. Min far opererade honom under ett träd med mig som sitt fascinerade biträde. Ibland, när en patient behövde narkos, fick jag i uppdrag att ge honom några pustar kloroform, medan pappa opererade. Nu för tiden har man naturligtvis bättre narkosmedel att tillgå, och man utför sällan operationer under träden.

Hur jag blev kirurg

Sedan jag gått ut läroverket, skrev jag in mig vid universitetet. Jag valde det som för mig tycktes vara det naturliga: att bli läkare. Min far hade aldrig manat på mig att lära mig samma yrke som han, men han behövde inte göra det. Hans exempel, hans omtänksamhet och medlidsamma godhet och hjälpsamhet, för att inte tala om den stora respekt han åtnjöt, gjorde att jag också ville bli läkare.

Jag började med en tvåårig premedicinsk grundläggande vetenskaplig kurs vid Oklahomas universitet och fortsatte därefter med den vanliga fyraåriga kursen vid detta universitets medicinska fakultet. Det var ett hårt arbete att studera de olika medicinska ämnena, till exempel anatomi, fysiologi, biokemi och histologi, men jag fann glädje i det. När jag hade genomgått halva kursen, blev jag medicine kandidat, och därefter inbegrep kursen också klinisk erfarenhet av sjukhuspatienter och förlossningar i hemmen hos kvinnor som var alltför fattiga för att ha råd med vanlig sjukhusvård.

Vårt ungdomliga lättsinne visade sig ibland, trots den medicinska utbildningens allvar. Efter en förlossning i hemmet hörde en nybliven mor en gång mig och en annan student använda ordet ”placenta”. Hon tyckte att ordet lät trevligt, så hon föreslog att hennes lilla flicka skulle få detta namn. Utan att ge henne någon förklaring fyllde vi i den officiella födelseattesten i enlighet därmed. Men våra professorer och myndigheterna hade oss snart ”på mattan”, och vi måste be modern om ursäkt och hjälpa henne komma på ett mera godtagbart namn än ”Placenta”, som är den medicinska termen för moderkakan.

Sedan jag avlagt examen, arbetade jag ett år vid stadssjukhuset i Baltimore i Maryland. Under detta år roterade jag från den ena specialiteten till den andra, till exempel allmän medicin, pediatri, kirurgi, obstetrik och gynekologi samt psykiatri. Denna praktiska erfarenhet hjälpte mig att få en inblick i vad dessa olika områden egentligen omfattade. Vid slutet av året valde jag kirurgi; jag tyckte att det var det intressantaste och mest uppfordrande. Därifrån begav jag mig till ett sjukhus i en liten stad i Tennessee för att fortsätta min kirurgiska utbildning men fick ganska snart tuberkulos, som jag förmodligen hade ådragit mig i Baltimore, där jag hade skött patienter med tuberkulos. Därför kom jag till ett sanatorium, där jag fick stanna några månader, och fick sedan återvända hem till Oklahoma, tills jag hade tillfrisknat omkring ett år senare.

Därefter blev jag fast anställd som kirurg vid Santa Barbara County Hospital i Kalifornien. Men efter omkring ett år tog jag en plats som kirurgisk konsult för en grupp av omkring tjugofyra privatpraktiserande läkare. Längre fram tog jag två års tjänstledighet, så att jag kunde få ytterligare träning hos professor Owen H. Wangensteen, en av Amerikas främsta kirurger, vid University of Minnesota Hospitals. Till slut, efter omkring fjorton år av studier och utbildning vid premedicinska och medicinska skolor och specialiserad sjukhusutbildning tillsammans med praktisk erfarenhet, hade jag nått mitt mål att bli en fullfjädrad kirurg.

Men sedan hände något som skulle förändra både min syn på livet och min framtid som kirurg. Nära förbundet med detta var ämnet blodtransfusioner och den stridsfråga som Jehovas kristna vittnen gjorde av detta.

Blodtransfusionsfrågan

Mina barndomsår påverkades inte bara av att min far var läkare; båda mina föräldrar var också Jehovas vittnen — de enda på flera mils omkrets. Jag växte upp med stor respekt för bibeln, men med mycket litet kunskap i den. Detta berodde utan tvivel delvis på att far hade så mycket att göra i sitt arbete som läkare. Det välbekanta bibelstudieprogram i familjen, som Jehovas vittnen har nu för tiden, framhävdes heller inte lika starkt på den tiden. Jag reste alltså hemifrån för att börja vid universitetet. Jag var en pojke från landsbygden som var besluten att bli läkare, kraftigt påverkad av Skriftens principer, som jag inte till fullo uppskattade förrän åtskilliga år senare.

Under de år jag befann mig vid den medicinska högskolan såg jag mina första blodtransfusioner — en oslipad procedur mellan givare och patient, en smula heroiskt och i allmänhet utan framgång. Men andra världskriget med dess fruktansvärda blodförluster innebar ett uppsving för transfusionerna. Kriget fick också till följd att de flesta läkare i min ålder började tjäna inom krigsmakten. Jag erbjöd mig frivilligt att tjäna som kirurg i armén, men blev avvisad därför att jag hade haft tuberkulos. Senare försökte jag komma in vid flottan genom att inte tala om vilka sjukdomar jag hade haft, men på något sätt fick de ändå reda på det, och därför blev jag avvisad också från flottan. Jag fortsatte alltså min karriär som kirurg i det civila.

Ända tills min far dog i början av 1950 var min kirurgiska karriär det viktigaste i mitt liv. Men hans död och det begravningstal som jag hörde vid detta tillfälle skakade om mig och fick mig att tänka allvarligt på religiösa spörsmål.

Jag hade varit något generad över att mina föräldrar alltid hade blivit förlöjligade för sin religion. Jag hade alltid beundrat dem för att de hade stått för sina trosuppfattningar, men sedan jag lämnat hemmet hade jag inte tänkt mycket på detta. När jag nu hörde bibelns sanningar om livet och döden och om Guds rike såsom framtidshoppet, väcktes gamla minnen från barndomen till liv igen. För sina trosuppfattningar i sådana ting hade min far blivit betraktad som en religiös fanatiker av många av sina gamla vänner, och somliga hade till och med ansett honom sinnessjuk. Jag hade lärt känna honom som en intelligent och bildad man, konstnärlig och känslig för andra människors behov. Han var inte den som godtog idéer och uppfattningar utan att först studera och undersöka dem. Hans bedömningar var alltid väl grundade. Han var skrupulöst ärlig. Det var omöjligt för mig att tänka mig att han skulle bygga sitt liv kring något som saknade värde. Han var ingen religiös skrymtare. Jag kände ett djupt behov av att kritiskt undersöka hans idéer om Gud och om Guds uppsåt för människan.

För första gången i mitt liv började jag på allvar studera bibeln, i första hand därför att far hade haft sådant förtroende för den. Jag läste igenom den på en månad tillsammans med alla Sällskapet Vakttornets publikationer som jag kunde få tag i. Detta övertygade mig om att bibeln är Guds sanning och att min far såsom ett av Jehovas vittnen hade förstått den rätt. Jag visste att jag måste göra någonting åt saken. Så kom det sig att jag vid Jehovas vittnens sammankomst på Yankee Stadium år 1950 genom vattendopet symboliserade mitt överlämnande åt att göra Guds vilja. Två av mina bröder, som på grund av samma begravningstal hade börjat undersöka bibeln på allvar, blev döpta samtidigt som jag.

Eftersom jag var övertygad om att bibeln var sann, godtog jag villigt vad den sade om blodets helgd, trots att jag aktivt hade medverkat vid hundratals blodtransfusioner och hade sett denna metod utvecklas med många tekniska förbättringar. Att ”avhålla sig ... från blod” kom nu att innebära ett verkligt problem för mig. (Apg. 15:20, 29) Jag hade ett fint samarbete med läkargruppen i Santa Barbara och hade i utsikt att en dag bli ledare för den kirurgiska avdelningen. Men på den tiden krävde ”god” medicin och kirurgi att man använde blod såsom en nödvändig terapi; bibeln däremot fördömde bruk av blod såsom misshagligt i Guds ögon. För att hålla fast vid mitt överlämnande åt att göra Guds vilja i allt måste jag begära avsked. Jag hade inget val.

Men vad skulle jag nu göra? Jag hade hustru och två små barn att försörja. Men jag hade dessutom fortfarande skulder att betala, som jag hade skaffat mig under min utbildning till kirurg. Jag började därför leta efter ett samhälle som var i trängande behov av en läkare. Dessutom slog mig en annan tanke: Kunde jag inte använda mina färdigheter som kirurg till att hjälpa vittnen som blivit nekade kirurgisk behandling på annat håll på grund av att de vägrade blodtransfusion?

Jag fick snart höra talas om den lilla skogshuggarorten Loyalton i norra Kalifornien. Där fanns ett nytt federalt sjukhus med omkring femton bäddar. Det var väl utrustat men saknade läkare. Deras behov var trängande; det fanns inte en läkare i hela grevskapet. Vid det laget var jag van vid att bli betraktad som något av ett medicinskt-religiöst original, men jag räknade med att ett samhälle som var i så trängande behov skulle acceptera mig. Och det gjorde man.

I omkring fyra år arbetade jag där med allmän medicin och kirurgi, medan jag samtidigt fick en hel del praktisk erfarenhet som en Ordets förkunnare från hus till hus. Mina grannar i samhället kunde se i vilket ärende jag var ute genom vilket slags väska jag hade med mig. Min familj och jag gladde oss åt livet där och fann ett antal människor som var intresserade av att regelbundet studera bibeln tillsammans med oss. Sju personer blev döpta vid ett tillfälle.

Det budskap som Jehovas vittnen predikade var nytt för de små byarna i detta isolerade område, och vi hade många intressanta upplevelser i vår förkunnartjänst. En välkänd kvinna i byn vaknade upp ur narkosen, sedan jag hade opererat henne, och förkunnade högljutt att hon visste att hon inte var död, därför att de döda ”veta alls intet”, och även om hon skulle dö, så skulle hon inte komma till något varmt, brinnande helvete, eftersom helvetet inte var något annat än graven. I sitt halvmedvetna tillstånd hänvisade hon alla som hade frågor till mig för ytterligare förklaringar. Någon tid efter sitt tillfrisknande blev även hon döpt.

Intolerans från läkarnas sida

Men varför lämnade jag Loyalton, där jag hade det så bra på många sätt? Det berodde på att en resande representant för Sällskapet Vakttornet frågade mig om jag var villig att flytta till en plats där mina tjänster — dvs. mina tjänster som presiderande tillsyningsman för en församling av Jehovas vittnen — behövdes bättre än i Loyalton. Jag sade honom att jag gärna ville göra det, och så kom det sig att jag flyttade till Lodi i Kalifornien.

Men jag hade inte varit där mer än sex månader, när det blev en konfrontation med läkarna i staden över blodtransfusionsfrågan. Ett äldre vittne från en annan stad kom till mig för att få hjälp. Hans tillstånd var allvarligt på grund av en buktumör som skulle kräva två på varandra följande operationer. Men innan jag kunde börja med den första operationen, som var ett enkelt ingrepp, satte sig narkosavdelningen emot mig och även representanter för sjukhusets ledning. De informerade mig om att patienten inte kunde få de operationer som han var i så trängande behov av, om jag inte gav honom blod. Mitt argument att patienten på religiösa grunder speciellt hade begärt att inte få något blod ljöd för döva öron. Man brydde sig inte om att operationerna kunde göras snabbt och utan avsevärda risker. Man brydde sig heller inte om att patienten var villig att ta hela ansvaret för följderna av sin blodvägran. Han beordrades att lämna sjukhuset.

Därefter följde sammanträden och förhör, under vilka läkarna och sjukhusets styrelseledamöter och förvaltare öste ut sin vrede över mig. Man godtog inga förklaringar. Jag blev kort och gott avskedad från kirurgkåren på sjukhuset. Grevskapets, delstatens och hela nationens läkarsällskap strök mig ur sina medlemsförteckningar. Jag hade nu inte längre rätt att söka anställning på något auktoriserat sjukhus i Förenta staterna.a

Detta var en chockartad erfarenhet för en som hade betraktat läkaryrket som ett slags medlidsam människokärlek. Mina tidigare erfarenheter och förhållanden hade kanske varit alltför idealistiska. Nu förbannade man mig som en dåre och en mördare. Ironiskt nog hade många av dem som var mest högröstade, när de tog mig i upptuktelse, haft erfarenhet som så kallade läkarmissionärer. Min speciella respekt för läkare såsom människor var praktiskt taget borta.

Deras avskedsmeddelande underrättade mig om att sjukhusets styrelse hade bestämt att varken Jehovas vittnen eller någon annan som vägrade att ta emot blodtransfusion på ordination av sin läkare skulle kunna använda sjukhuset. Hur orubbligt de tillämpade denna regel skulle jag lära känna inom några veckor. Min mor kom på besök, och medan hon var hos oss fick hon en hjärtattack. Sjukhuset vägrade att ta emot henne, trots att det varken behövdes någon operation eller någon blodtransfusion. Så jag blev tvungen att föra henne till en annan stad där man var villig att ta emot henne på ett sjukhus. Dagen därpå dog hon.

Vittnet som patient

Återigen ställdes jag inför frågan vart jag skulle bege mig. Snart hörde jag talas om ett litet privatsjukhus bemannat med osteopater, vilket låg i Stockton, omkring nitton kilometer från Lodi. Jag sammanträffade med dem, talade om vilka kvalifikationer jag hade och deklarerade också min ståndpunkt i blodtransfusionsfrågan. Ja, sade de, jag kunde använda deras sjukhus, eftersom de inte var bundna av läkarsällskapets bojkott, då de var osteopater. I förbigående sagt förbättrades och utvidgades detta sjukhus i hög grad under årens lopp. Och så kom det sig att jag under de följande fjorton åren var kirurg vid detta sjukhus. Alltifrån den tiden var mina patienter i allt större utsträckning vittnen som hade blivit nekade hjälp av andra läkare och sjukhus på grund av sin kristna ståndpunkt i blodfrågan.

Under hela denna tid och därefter har jag inte gett en enda blodtransfusion. Såvitt jag vet har ingen patient förlorat livet på grund av detta, trots att många genomgick omfattande kirurgiska ingrepp. Det har skänkt mig särskilt stor glädje att med egna ögon kunna se bevisen för att bibelns anvisningar om blod är sannfärdiga. Läkarna själva har så småningom kommit att inse att blod inte är någon ofarlig livräddare. Blodtransfusion betraktas nu som en farlig metod — lika riskfylld som någon annan organtransplantation. Medicinska tidskrifter har nu för tiden mer att säga om farorna med denna metod än om de tidigare förkunnade fördelarna med den. Om jag rutinmässigt hade utdelat blodtransfusioner under de senaste tjugotre åren av min praktik, förefaller det mycket sannolikt att ett antal av mina patienter skulle ha drabbats av någon av de nu erkända riskerna med blodtransfusion.

De vittnen som kom till mig för att bli opererade i Stockton väckte min största respekt och beundran. På grund av sina kristna samvetsbetänkligheter var de villiga att riskera sina egna eller sina käras liv. Och sjukhuspersonalen hade mycket höga tankar om dem. De betraktades som respektfulla och samarbetsvilliga människor, som alltid var hänsynsfulla mot sköterskorna och andra medhjälpare. De fick faktiskt så gott rykte att sjukhusets administration inte längre genomgick formaliteten att först förvissa sig om deras förmåga att betala, innan man tog in dem.

Och det var inte bara de som kom dit för att bli opererade som bar vittnesbörd genom sitt exemplariska uppförande. Det fanns också ett kvinnligt vittne där på platsen som besökte sjukhuset varje dag för att hälsa på dem som var inskrivna som Jehovas vittnen. Hennes besök blev speciellt uppskattade, eftersom patienterna ofta kom från avlägsna platser och inte hade några andra som besökte dem. Hennes vänlighet och omtänksamhet när det gällde att uppfylla dessa patienters önskemål gjorde starkt intryck på sjukhuspersonalen, eftersom man var medveten om att hon inte kände någon av dem personligen.

Ett vittne kom en gång från en plats mer än 1.600 kilometer därifrån för att jag skulle utföra en större operation på honom. Hans sköterska var nyfiken över varför han hade kommit från en så avlägsen plats. Kände han kirurgen personligen? Nej, det gjorde han inte. Hade han hört talas om hans rykte? Ja, det hade han, men det främsta skälet till att han kom var att denne kirurg tillbad och tjänade samme Gud, Jehova, som han gjorde. När sköterskan berättade detta för mig, erkände hon att det var denna gemensamma tillbedjan och tjänst för Jehova som var förklaringen till att det råder ett så nära förhållande mellan Jehovas vittnen.

Man fortsätter att lära

Det amerikanska kirurgsällskapet tycker om att framhålla en beskrivning från 1300-talet av hur en kirurg bör vara. Den lyder:

”De förhållanden som är nödvändiga för kirurgen är fyra: För det första bör han vara lärd; för det andra bör han vara expert; för det tredje bör han vara påhittig; och för det fjärde bör han kunna anpassa sig.

Må kirurgen vara modig, när det gäller allt som är säkert, och rädd, när det gäller sådant som är farligt; må han undvika alla felaktiga behandlingar och metoder. Han bör vara nådig mot de sjuka, hänsynsfull mot sina medarbetare, försiktig i sina förutsägelser. Må han vara blygsam, värdig, blid, medlidsam och barmhärtig; inte girig och ingen penningutpressare; må hans belöning i stället vara i enlighet med hans arbete, patientens tillgångar, ärendets art och hans egen värdighet.”

När man har så höga normer att sträva efter, finns det utan tvivel alltid rum för förbättringar; man måste fortsätta att lära. Det kommer en ständig ström av medicinsk litteratur, som man måste undersöka — en del måste studeras noggrant — för att man skall kunna hålla jämna steg med utvecklingen. Läkarmöten och seminarier är också en viktig del av den nödvändiga fortlöpande utbildningen. Den tekniska skickligheten ökar med erfarenhet och praktik — en flitig kirurg kan utföra åtskilliga operationer per dag.

Stor tillfredsställelse blir följden av framgång i vad man än företar sig, och detta gäller i synnerhet för en läkare. Det ligger stor glädje i att kunna bidra till att en patient tillfrisknar från en allvarlig sjukdom. Man lär av detta, men man lär också av sina egna misslyckanden och misstag. En kirurgs misstag kan naturligtvis vara mycket kostsamma, och därför måste en god kirurg vara mycket noggrann. Men han måste också vara ärlig mot sig själv och inse att man inte helt kan undvika misstag. Både kirurgen och hans patienter kan få gagn av dessa erfarenheter, som ger honom en tankeställare. Lyckligtvis gäller inte längre Hammurabis lag. Enligt denna lag kunde nämligen ingen kirurg lära sig av sina misstag — han fick nämligen händerna avhuggna som straff!

Gott omdöme är något som måste känneteckna en god kirurg. Enligt en viss självbiografi av en kirurg, vilken blivit en bestseller, är den viktigaste delen av kirurgens arbete att fatta beslut eller välja mellan olika alternativ. Med sin stora studievana, sin erfarenhet och sin tekniska skicklighet kan en kirurg hoppas på att göra framsteg inom detta område. Många läkare understryker att man skall behandla ”hela människan”, i stället för att isolera sitt intresse till ett visst sjukt område. Det är förmodligen sant att en framgångsrik kirurg nödvändigtvis måste ha lärt sig att betrakta sin patient som ett helt. Han kommer inte bara att ta hänsyn till sin patients sjuka organ, utan också till hans känslor, hans farhågor, hans förhoppningar och hans samvete. Man kan framgångsrikt behandla en sjukdom — kirurgiskt eller på annat sätt — medan man samtidigt, på grund av bristande omtanke, fördärvar en individ genom att ignorera hans samvete. En kirurg som tvingar på sin patient en behandling som han inte önskar kan känna sig berättigad att göra detta. Hans överlägsna kunskap om sjukdomar kan få honom att handla så. Men hans oförmåga att ta hänsyn till sin patients samvete är en defekt i hans personlighet som påverkar hans omdömesförmåga. Han har inte behandlat ”hela människan”.

Den moderna kirurgins bedrifter

Det är verkligen märkligt vilka stora framsteg den moderna kirurgin har gjort! Kirurgin är inte bara ett yrke där sjuka kroppsdelar avlägsnas, utan mycket av framstegen har skett på sådana områden som gäller rekonstruktion och justering. Amputerade lemmar kan sättas fast på nytt, nya leder kan konstrueras, ärftligt defekta hjärtan såväl som fötter kan byggas om. Nya och förbättrade tekniska metoder gör det lättare att hålla blödning under kontroll. Det finns ett antal förfinade kirurgiska metoder som tar laserstrålen i anspråk. Kirurgerna är också snara att berömma sina medarbetares skicklighet, narkosläkarnas och de andra medarbetarnas i operationsteamet. Snillrika ingenjörer har medverkat genom att utveckla nya instrument och redskap.

Nu för tiden gör man också stor affär av att transplantera olika organ — njurar, hjärtan, lungor och levrar. Men när det gäller detta, påminner jag mig vad min far en gång sade. Jag var hemma från medicinska högskolan och utförde en vasektomi på en av hans patienter som hade bett att få bli steriliserad. Jag var stolt över denna teknik, som jag nyss hade lärt mig, och frågade far vad han tyckte om den. Han svarade: ”Patienten är utan tvivel nöjd, men jag undrar vad Skaparen tycker.” På grund av vad jag har skäl att tro vara Skaparens syn på organtransplantationer har jag allvarliga invändningar mot att de skulle vara berättigade enligt Skriften.

Ja, vi kan inte lämna Skaparen utanför kirurgin. Som dr Alexis Carrel så träffande framhåller i sin bok Man the Unknown (Den okända människan): Trots att den moderna kirurgin ”tack vare sina ytterligt snillrika och djärva metoder har överträffat forna tiders läkares mest högtflygande förhoppningar”, kvarstår ändå det faktum att till och med ”på de bästa sjukhus ... beror sårläkningen framför allt på [kroppens] mycket effektiva anpassningsförmåga”. Med andra ord beror allt på de läkande krafter som Skaparen utrustat människokroppen med.

Verksamhet som en kristen Ordets förkunnare

Trots att den moderna kirurgins bedrifter är mycket märkliga, instämmer jag både som kristen Ordets förkunnare och som kirurg helt och fullt med Jesus Kristus om att andliga värden kommer före materiella eller fysiska värden. (Matt. 16:26) Och vad innebär detta? Att en kristen Ordets förkunnare, som kan visa människor vägen till evigt liv, kan göra mer för dem än någon nutida kirurg kan göra, som i bästa fall bara kan hjälpa dem att leva några korta år. Detta var orsaken till att jag var villig att lämna min mycket lönande praktik i Santa Barbara för många år sedan. Dessutom är jag väl medveten om att den dag är nära då det inte längre kommer att behövas några kirurger. Om jag skulle börja om nu, skulle jag inte underkasta mig den långa perioden av skolutbildning och träning som är nödvändig för att bli kirurg, utan skulle i stället välja att ägna min tid mera uteslutande åt den kristna förkunnartjänsten.

I dag åtnjuter jag ett rikt och fullödigt liv. Mina två barn, som båda är vuxna och gifta vid det här laget, tjänar nu också de som kristna Ordets förkunnare, den ene som äldste i en församling och den andre som missionär i ett avlägset land. Min hustru och jag tjänar nu på heltid i den kristna tjänsten som medlemmar av personalen vid Sällskapet Vakttornets högkvarter och hjälper våra medförkunnare i heltidstjänsten och andra allt efter deras behov. Jag måste tillägga att alla dessa privilegier också i hög grad har varit till nytta och glädje för mig, så att jag i sanning kan instämma i de ord som uttalades av den vise skribenten till Ordspråksboken 10:22, som enligt Nya Världens översättning lyder: ”Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill.” — Insänt.

[Fotnoter]