Missionärer för med sig goda nyheter till hittills orörda fält
DEN 57:e klass som genomgick Vakttornets Bibelskola Gilead bestod av endast tjugofem elever. Men ändå var det omkring 2.000 släktingar och vänner till eleverna närvarande vid examen, som hölls i Queens i New York söndagen den 8 september 1974. Varför var man så intresserad av en så liten grupp?
Därför att så mycket har uträttats av de mer än 5.000 elever som utexaminerats sedan skolan grundades år 1943. Dessa missionärer har kraftigt bidragit till att utvidga Jehovas vittnens verksamhet, i synnerhet genom att öppna nya fält i avsides belägna delar av världen.
Innan man började sända ut missionärer från skolan år 1943, fanns det många länder i Sydamerika, Asien, Afrika och hundratals öar i havet, där det inte fanns ett enda Jehovas vittne. Som ett exempel på hur fruktbärande missionärsarbetet har varit kan nämnas att det enbart i fem sådana länder i Sydamerika nu finns mer än 30.000 verksamma vittnen.
Det förträffliga arbete som utförts av missionärer, som utexaminerats under tidigare år, framhölls i de avslutande råd som gavs av skolans instruktörer och andra talare. Skolans president, N. H. Knorr, påpekade uppmuntrande att missionärerna arbetar tillsammans med Gud, när de troget kungör de goda nyheterna. — 2 Kor. 6:1, NW.
De goda nyheterna frambringar sanna kristna
En missionär utför en ”evangelists” arbete, att bära fram de goda nyheterna om Guds rike med Jesus Kristus som konung. Och det är verkligen goda nyheter. De handlar nämligen om den regering som skall styra jorden under tusen år och skänka mänskligheten hälsa, liv och fullkomlighet. — Upp. 20:4—6; 21:3, 4.
Dessa sanna goda nyheter frambringar sanna kristna. De är inte ”riskristna”, som är ”köpta” med materiella ting och som överlämnar sina barn till att uppfostras av kristenhetens missionsstationer för att i gengäld få mat av missionärerna. De som lyssnar till de sanna goda nyheterna får andlig föda. De lär känna att de har blivit köpta med Jesu Kristi blod. (1 Petr. 1:18, 19) De överger ofta ett mycket förnedrat levnadssätt i avgudadyrkan och blir ärliga, gudfruktiga människor som lever ett rent liv, och de börjar i sin tur tala med andra om de goda nyheterna. — Kol. 3:5—10.
Anordningar och krav
Missionärer som sänds ut av Jehovas vittnens styrande krets får ett ”missionärshem” att bo i, där de får fria måltider, och dessutom får de ett litet penningbidrag. De ägnar 150 timmar eller mer varje månad åt att förkunna de goda nyheterna från hus till hus och till att kostnadsfritt studera bibeln tillsammans med dem som önskar lära känna Gud och hans uppsåt. De väntar sig inte att människor skall komma till dem eller betjäna dem. Det är de som betjänar människorna.
På somliga platser får missionärerna i uppdrag att understödja och stärka församlingar som redan existerar. Somliga sänds ut som resande Ordets förkunnare. Men deras önskan att hjälpa människor sätts på det största provet, när de börjar predika på ett distrikt där de goda nyheterna aldrig tidigare har predikats. — Rom. 15:20, 21.
Evangelisering i Mikronesiens övärld
Man kan få en uppfattning om hur missionärsarbetet kan te sig, om man tar del av vad ett missionärspar, som blev sänt till en ögrupp i Mikronesien, fick uppleva. Deras upplevelser visar också att Gud stöder detta evangeliseringsarbete.
När mannen och hans hustru anlände till sitt distrikt, lyckades de finna ett hus som de kunde hyra och använda till ”missionärshem”. Det fanns inga moderna bekvämligheter — bara bensinlampor och ett bensinkök, utomhustoalett, regnvatten att dricka, som samlades upp i stora oljefat, och postbefordran en gång i veckan. På grund av ohyran, som är vanlig i tropikerna, måste de ständigt vara vaksamma och skydda sig med hjälp av flugpapper, sprejer och moskitnät.
Det fanns ingen lärobok eller ordbok för det språk de skulle lära sig. Men de blev mycket glada när de fann att de kristna grekiska skrifterna (eller ”Nya testamentet”) och Psaltaren hade blivit översatta till det viktigaste språket som talades där.
Tack vare stora ansträngningar att predika från hydda till hydda, tack vare korta predikningar de hade skrivit ut och med folkets hjälp lärde de sig språket undan för undan. Det gjorde starkt intryck på folk att ”utlänningar” besökte dem i deras hem. De var inte vana vid detta, när det gällde missionärerna inom kristenhetens religionssamfund där.
De mest primitiva levnadsförhållanden var missionärernas lott, och de fick ta många risker både på havet och på land, när de besökte de olika öarna, men de blev rikt belönade. De började år 1965, och 1968 hade de redan grundat en församling. De byggde en fin Rikets sal av virke från djungeln och sand från havsstranden. År 1971 var församlingen stark nog att dra försorg om sig själv och de omgivande öarna, och därför blev missionärerna sända till ett nytt distrikt. År 1973 fanns det mer än ett hundra förkunnare som tog del i att kungöra de goda nyheterna i denna grupp av två bergiga öar och åtta små atoller, kringspridda över en yta av 420 kvadratkilometer i Stilla havet.
Andra missionärers upplevelser varierar lika mycket som länderna där de arbetar. En missionär i Västindien besökte en liten ö. Det fanns inga hotell eller värdshus. Efter mycket sökande lyckades han hitta ett tomt rum och en fältsäng. I en liten butik köpte han litet ost, kex och te. Till frukost hade han alltså ost, kex och te, till middag ost och kex och, för omväxlingens skull, en kall dryck. (Det fanns ingen elektricitet på ön, bara fotogendrivna kylskåp.) Kvällsmålet bestod återigen av ost, kex och te.
Trots att folket på ön bekände sig till kristendomen, var de mycket reserverade i sin attityd till missionären. Men när han höll på att predika från hus till hus, beslöt han sig för att läsa skriftstället Hebréerna 13:2 för ett antal kvinnor i ett hem. Stället lyder: ”Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet hava några utan att veta det fått änglar till gäster.” Missionären märkte att det här skriftstället tycktes göra starkt intryck på dem.
Under återstoden av missionärens vistelse på ön, som varade i en vecka, kom ett antal människor till platsen där han bodde och hade med sig färdiglagade måltider, så att han fick mer än nog. De här okonstlade människorna ville inte att det skulle se ut som om de bara låtsades att de var kristna.
På en annan liten ö var invånarna annorlunda. De satte stort värde på den andliga födan och insåg sitt behov av den. De ville gärna lyssna på missionären. Under hans vistelse, som varade i tre dagar, skaffade de sig en hel del biblisk litteratur och dessutom tjugotre prenumerationer på tidskrifterna Vakttornet och Vakna! På så sätt kunde de få del av de värdefulla bibliska upplysningarna regelbundet, tills missionären kom tillbaka nästa gång.
Missionärerna har genom sitt goda arbete verkligen haft del i att uppfylla orden: ”De, för vilka intet har varit förkunnat om honom [Kristus], skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.” — Rom. 15:21.