Ett torn vars spets räcker upp i himmelen
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
DET finns ett torn som verkligen har sin spets ”i himmelen”! Det reser sig majestätiskt i Toronto likt en gigantisk rymdraket redo att lyfta med sin sylvassa spets pekande mot skyn. Man känner spänning, när man med tvivlande ögon ser uppåt och uppåt mot dess imponerande höjd av omkring 553 meter, fem gånger så högt som raketen Saturnus V som användes i månskottet Apollo 11. Det som fångat vår blick är ”CN-tornet”, den högsta självbärande byggnaden i världen. (”CN” står för Canadian National, det statsägda järnvägs- och kommunikationsväsendet i Canada.)
Sedan mycket tidigt i mänsklighetens historia har människan varit sysselsatt med att bygga torn som ”räcker upp i himmelen”, först för att befrämja falsk religion och sedan för militära ändamål. (1 Mos. 11:1—9) Trots att det första av dessa som vi har något skriftligt vittnesbörd om, ett tempeltorn eller en ziggurat, inte byggdes för något ädelt syfte, har människor sedan dess tidvis visat häpnadsväckande förmågor när det gällt att uppnå värdefulla syften med torn. Ibland har de uppförts blott och bart för den arkitektoniska skönhetens och symmetrins skull, men andra gånger har de utformats för mera praktiska ändamål, som att bära upp väldiga brospann.
CN-tornet söker kombinera dessa senare mål genom att både vara estetiskt tilltalande för ögat och tjäna ett antal praktiska ändamål. Den federale ministern Donald McDonald, som svarar för gruvor, energi och naturtillgångar, uttryckte det så här, när arbetet på tornet började: ”CN-tornet kommer inte bara att bli imponerande, utan kommer dessutom att bli praktiskt användbart i stor utsträckning.”
Och imponerande är det! Har du sett Eiffeltornet i Paris? Sätt ännu ett Eiffeltorn på toppen av det, och CN-tornets spets befinner sig bara omkring 45 meter under denna fördubblade höjd. Eller har du varit högst uppe i Empire State Building i New York? Då var du bara något mer än två tredjedelar av avståndet till det här tornets högsta höjd. Ja, det är omkring 120 meter högre än den högsta kontorsbyggnaden i världen, Sears Tower i Chicago i Förenta staterna. Även om det medges att det finns TV-master som är högre än CN-tornets cirka 553 meter, så hålls de uppe av vajrar eller annat som utifrån ger stadga, medan CN-tornet är ”fristående”. Med sin höjd av mer än en halv kilometer dominerar det Torontos stadsbild.
Det är emellertid inte bara den höga höjden som imponerar. Tornet reser sig från sin grund format som tre raketliknande ”fenor”, och denna Y-formade bas avsmalnar graciöst uppåt omkring 330 meter. Vid denna punkt bryts linjen tilltalande av en cirkelrund utbyggnad i sju våningar med observationsdäck och roterande restaurangkomplex. Ovanför denna ”himlakapsel” fortsätter en sexkantig pelare som stiger mot skyn i ytterligare cirka 120 meter till ett övre observationsplan. Byggnaden kröns slutligen av en 102 meter hög, gradvis avsmalnande antennmast, som bildar dess nålvassa spets. När du väl sett tornet, lämnar dess enkla, graciösa form en outplånlig bild kvar i ditt sinne.
Ett ingenjörskonstens underverk
”Hur kom all denna massa upp dit?” frågar du dig själv. Det var inget lätt företag. Efter intensiva undersökningar ända ner till 27 meters djup av det område där grunden befinner sig började schaktningarna i februari 1973. De nådde ett djup av omkring 17 meter (de sista 8 meterna i berggrund), vilket gjorde det nödvändigt att frakta bort mer än 56.000 ton skifferlera. Våt säckväv placerades över den frilagda ytan i gropen, och sedan lades ett ”täcke” av betong, 3 decimeter tjockt för att förhindra förändringar i grunden. Över detta göt man ytterligare ett lager betong, detta lager 5,5 meter tjockt! Sedan göts grunden av 6.950 kubikmeter betong.
Så följde betonggjutningen av tornets Y-formade del och dess sexkantiga pelare. Detta utfördes med hjälp av en ”glidform” som stadigt rörde sig uppåt under hydrauliskt tryck och pressade ut betong runt ett virrvarr av stålbjälkar och armeringsjärn, med en hastighet som gav omkring 6 meters höjdökning per dag! Denna gjutning fortsatte till den 22 februari 1974 upp till 446-metersnivån, precis under den punkt där det övre observationsdäcket befinner sig. En ”avslutnings”-ceremoni hölls den 21 mars 1974. Åtminstone 96.000 ton betong hade använts jämte 4.500 ton armeringsstål, 540 ton byggnadsstål och 900 ton (130 kilometer!) spännkabel.
Denna ovanliga byggnadsmetod frambringade ett ingenjörskonstens underverk. När det gäller sådana höga höjder brukar byggnadsingenjörer tillåta en avvikelse på upp till 7,5 centimeter från absolut vertikal linje. Genom att använda ett väldigt blylod och precisionsgjorda optiska instrument för regelbundna kontroller var det möjligt att fullborda gjutningen med en avvikelse på bara 2,8 centimeter!
En annan sak som måste kontrolleras dagligen var byggnadens tendens att vrida sig, när den reste sig från jorden. Denna ”torsionssvängning” sägs hänga samman med jordens rotation. På norra halvklotet vrider sig höga, smala byggnader motsols under uppförandet. På södra halvklotet sker vridningen åt andra hållet. Med hjälp av ovannämnda instrument och några mätningsstationer ända upp till 300 meters höjd kunde man göra avläsningar som gjorde det möjligt att vidta nödvändiga justeringar i lyftningssystemet. En ”rak” byggnad blev resultatet.
På toppen av allt detta vilar den mer än 270 ton tunga antennmasten, som installerades med helikopter. Denna sändarmast av stål planeras få en glasarmerad plastradom för att förhindra beläggning av is och snö under vintermånaderna.
Styrka och säkerhet
Är tornet starkt — och säkert? De som varit knutna till projektet anser det. Stora ansträngningar gjordes för att säkerställa styrka och säkerhet, som vi redan sett när det gällde arbetet med grunden och metoderna att förstärka betongen. Dessutom har, enligt dr R. A. Bandeen, direktör för CN Tower Limited, själva betongen en hållfasthet på drygt 420 kilo per kvadratcentimeter, gott och väl över de 350 kilo per kvadratcentimeter som krävdes i konstruktionsplanerna. Detta anses vara mer än vad som krävs för säkerheten. En stab av tekniker och ingenjörer använde ett laboratorium på byggplatsen för att varje dag testa betongens kvalitet.
Men vad skulle hända om till exempel ett jumbojetplan rammade tornet? Svaret, som gavs av tornets analysexpert, dr Bruno Thurlimann från Schweiz, försäkrade att skadan på tornet skulle bli minimal. Verkan på flygplanet skulle vara en annan sak.
Även i starka vindar svajar spetsen mycket litet. I en stormvind rörde sig kapselplanet bara omkring tretton centimeter. Somliga experter hävdar att det kan röra sig så mycket som sextio centimeter på den nivån i vindstötar av orkanstyrka. Detta kan låta mycket tills du får höra rapporter om att kommunikationstornet Ostankino i Moskva (533 meter högt) har svajat över en meter i starka vindar!
Hemligheten med CN-tornets förmåga att stå emot kraftiga vindar ligger i dess slutliga konstruktion och form. Som vindtunnelexperten dr Alan Davenport yttrade, sedan han vindtestat olika modeller av konstruktionen: ”Det har tagit [många] år att upptäcka att formen hos träd, som smalnar av från en bred bas, är den bästa när det gäller att motstå vinden.” Människan fortsätter att lära sig att skapade ting återspeglar en stor Intelligens.
Användning och syfte
Men varför bygga en sådan högtsträvande kolonn? Var det inte ett väl dyrt företag om det bara gällde att göra anspråk på att ha världens högsta självbärande byggnad? Först kan sägas att tornet huvudsakligen är avsett att vara ett kommunikationstorn. Ett skäl till detta är att Toronto, i likhet med alla städer med ett stort antal skyskrapor, har problem med televisionssändningarna: dubbla bilder på TV-rutan beroende på att lätt fördröjda vågor uppstår, när deras väg påverkas av de höga byggnaderna. Man hoppas att antennen på detta torn är hög nog att eliminera besvärliga, störande ”spökbilder”. Det är också utformat så att det kan öka vissa stationers ”räckvidd” med 50 procent.
Norman J. MacMillan, ordförande och direktör för Canadian National System, antydde andra kommunikationsfunktioner, när han påpekade: ”Med hjälp av mikrovågor kommer tornet att över Canada öka strömmen av alla slags viktiga affärskommunikationer, datauppgifter, väderkartor och väderinformationer, datareservationer för tåg och flyg, och till och med börsnoteringar.” Han nämnde också förbättrade kommunikationer i fråga om kommunal service som en av fördelarna med tornet.
Allt detta är anledningen till antennkomplexet, som utgör tornets översta del och som kostat mer än 3 millioner dollar. Man planerar att det skall bli sändarmast för åtta televisionskanaler och elva FM-stationer.
Tornet är också idealiskt för vissa former av vetenskaplig forskning. Man tror att det ”skulle kunna hjälpa till att avslöja vissa mysterier som har gäckat byggnadsingenjörer och miljöforskare”. De ansvariga för CN-tornet skall i samarbete med universitetet i Toronto och Canadas nationella forsknings- och miljöråd göra upp planerna för vilka instrument tornet skall utrustas med. I Toronto Star uppges det att några 5- och 10-metersmaster, som skall vara indragbara, kommer att monteras på fyra nivåer för att ”förbättra flygsäkerheten” och mäta ”vindhastigheter och luftförorening”. I tidningen beskrevs ett 200.000-dollarsprogram, där omkring 100 instrument skulle användas för att undersöka sådana ting som konstruktionspåfrestning. Data från instrumenten kommer att behandlas av datamaskiner allteftersom avlösningar görs var tredje timme.
Dessutom tror de som gjort upp planerna för tornet att den spjutliknande byggnaden kommer att bli en stor turistattraktion, ett ”folktorn”, efter öppnandet som nu planeras till början av 1976. Kapseln i sju plan av aluminium och glas kommer att erbjuda turister två observationsdäck (ett glastäckt och ett av ”utomhus”-typ) och en roterande matsal, allt med en imponerande utsikt — ett panorama på 120 kilometer! Och det kommer att bli gott om utrymme, 6.500 kvadratmeter. Restaurangen kommer att ha plats för 400 människor, och observationsplanen kommer att rymma ytterligare 600. Man kan nå dessa plan med en av de fyra hissarna som skall gå upp i glidbanor på utsidan av tornet. Med fronten i glas kommer de att skänka en hänförande utsikt medan man färdas upp nära fyra hundra meter på cirka en minut! Och om det inte skulle vara nog, kommer en inomhushiss att ta en upp för resten av kolonnen till det övre observationsplanet på 450 meters höjd.
Man planerar att tornet skall bli centrum i ett återuppbyggt område, som skall kallas Metro Centre och kommer att kosta 1,5 milliarder dollar. Det har föreslagits att de nuvarande järnvägsspåren och lokstallen skall ge plats åt ett attraktivt parkområde och åt bostads- och affärsbyggnader på en yta av omkring 75 hektar. Ett kongresscentrum skall finnas bland de många anordningar som kommer att erbjudas där. Enligt planerna skall själva tornet resa sig ur en speglande damm belägen i ett grönområde. En gångbro skall bereda tillträde till glasrotundan vid tornets bas. Tiden får utvisa hur mycket av allt detta som till sist kommer att fullbordas.
Ett annat skäl till att byggnaden uppförts är inkomsterna. Detta är naturligtvis ett av de viktigare skälen till företag sådana som detta. Kostnaden för tornet kommer visserligen att uppgå till omkring 30 millioner dollar, men de som planerat företaget tänker sig en beräknad årlig inkomst av 6 millioner dollar. Antennhyror kommer, säger de, att inbringa mer än en million dollar årligen. Hyran från dem som driver restaurangen och hallen i kapseln och affärerna och restaurangerna i rotundan kommer att öka intäkterna. Med turisterna, som väntas uppgå till omkring 2 millioner årligen, borde enbart inkomsterna från hissarna snabbt inbringa den summa man räknat med.
Det råder inget tvivel om att uppförandet av detta torn krävde skarpsinne, införande av nya idéer och övertygelse. Hårt arbete, långa arbetsdagar, ändringar och missräkningar är allt en del av sådana jätteföretag. Den ursprungliga idén krävde fantasi, initiativförmåga, mod — och en positiv inställning. Man hoppas att mycket som man har lärt och som ännu återstår att lära skall användas till gagn för människan. Den första tornbyggnaden, tempeltornet i Babel, med dess orätta motiv, slutade med att frambringa ett kommunikationsproblem — språkskiljaktigheter. De som varit förbundna med CN-tornet hoppas att det kommer att förbättra kommunikationerna och bidra till att öka människans kunskap.