Järndamen som ser ner på Paris
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Frankrike
”BONJOUR, Pierre! Välkommen till Paris! Jag hoppas att du kommer att ha trevligt under ditt besök. Vad skulle du vilja titta på först?”
”Eiffeltornet!”
”Det är bra... . Nu är vi framme. Imponerad?”
”Ja, verkligen!”
”Det förvånar mig inte. Hon kan imponera på vem som helst! Den gamla damen mäter över 305 meter med TV-antennhatten på.”
”Men vad i all världen kan man använda en sådan kolossal järnkonstruktion till?”
”Det är en fråga som det fordras en del detaljer för att besvara. Medan vi står i kö för att köpa hiss biljetterna, kan jag berätta lite om bakgrunden. För omkring 100 år sedan beslöt de franska myndigheterna att anordna en världsutställning i Paris för att fira 100-årsminnet av franska revolutionen. De lokala myndigheterna i Paris bad Alexandre Gustave Eiffel, en berömd civilingenjör, om förslag. Detta kom helt oväntat för Eiffel, men han grävde i sina gömmor och kom fram med ett projekt som han ditintills knappast hade ägnat någon uppmärksamhet, nämligen ett 300 meter högt järntorn.
Utställningskommittén fann förslaget intressant och anordnade en tävling för detta byggnadsprojekt. Alla möjliga slags långsökta idéer presenterades, till exempel en jättelik giljotin som skulle vara ett minne av franska revolutionen. Ett annat förslag var ett torn i murverk, men erfarenheten och beräkningar visade att det skulle bli mycket svårt att bygga en stenkonstruktion som var högre än det 169 meter höga Washingtonmonumentet som Förenta staterna med stor möda hade färdigställt några år tidigare. Slutligen valde man Eiffels projekt. Men märkligt nog var idén till det torn som gjorde honom världsberömd inte hans egen från början.”
”Menar du att Eiffel egentligen inte var konstruktör till det torn som bär hans namn?”
”Det stämmer Det var visserligen han som byggde tornet, men det konstruerades från början av två av hans medarbetare, Maurice Koechlin och Emile Nouguier. Det bör emellertid framhållas att prestationen att fullborda tornet på två år var möjlig endast på grund av att man använde sig av Eiffels konstruktionsmetoder, och det är en av anledningarna till att utställningskommittén valde hans projekt.”
”Var Eiffel känd redan innan han byggde sitt torn?”
”Javisst. Han hade blivit berömd för sina jättelika brokonstruktioner i järn, till exempel Maria Pia-bron över floden Douro i Oporto i Portugal. Han hade också byggt järnvägsbron i Garabit i södra Frankrike, som hade det högsta brovalvet i världen på den tiden, en konstruktion som reste sig 122 meter över vattnet. Man bör inte heller glömma att han också hade haft stor del i att bygga de bärande järnkonstruktionerna till ett annat världsberömt monument, Frihetsgudinnan.
Det som var det stora problemet i samband med alla Eiffels konstruktioner var vinden. När han byggde Eiffeltornet använde han sig av sin vanliga metod, en fackverkskonstruktion av relativt tunna järnbalkar.”
”Är du säker på att det inte är någon fara när det stormar?” undrade Pierre lite ängsligt.
”Var inte orolig! Det jättelika genombrutna järntornet påverkas inte mycket av vinden. Även i vindstyrkor på över 180 kilometer i timmen — det mesta som någonsin har uppmätts i Paris — svajar tornet bara tolv centimeter. Faktum är att det påverkas mer av solen. Den sida som utsätts för solhettan utvidgar sig något, vilket gör att toppen förflyttar sig så mycket som 18 centimeter.
Ändå är tornet förhållandevis lätt. Det vägde något mindre än 7.000 ton vid tillblivelsen! Som en jämförelse skulle en skalmodell som var 30 centimeter hög väga endast sju gram! Trycket per kvadratcentimeter vid vart och ett av dess fyra fundament är faktiskt, relativt sett, inte större än det tryck som utövas av benen på en stol när en normalstor person sitter på den.
För att kunna färdigställa tornet på den tid som stod till buds gjorde Eiffel i stor utsträckning bruk av prefabricerade delar. Nithålen borrades i förväg på exakt rätt ställe, och två tredjedelar av de 2.500.000 nitarna sattes också fast i förväg. Ingen av de prefabricerade järnbalkarna vägde mer än tre ton, vilket gjorde arbetet med att sätta dem på plats mycket lättare. I början användes stora lyftkranar, och när konstruktionen blev för hög, tog Eiffels sinnrika mobila kranar över. Dessa löpte i de skenor som senare skulle användas till hissarna. Sådana praktiska anordningar bidrog till säkerheten, något som Eiffel lade mycket stor vikt vid. Ingen dödsolycka inträffade under hela byggnadstiden, en verkligt anmärkningsvärd bedrift för att vara på den tiden — och även i våra dagar!”
”Men hur kunde de resa hela detta stora torn?”
”Låt oss börja nerifrån! På grund av närheten till floden Seine använde sig Eiffel av en metod som han hade utvecklat för brokonstruktioner. Var och en av fundamentets 16 stenkistor gjordes till en tryckkammare där vattnet hölls borta med hjälp av tryckluft. På detta sätt kunde arbetarna schakta bort jord och sten utan att hindras av vattenläckage.
Varken Eiffel eller hans män bekymrade sig över tornets höjd, för de var vana vid riskabla arbetsförhållanden. Ett av de svåraste problemen för Eiffel var, paradoxalt nog, den första plattformen. Kraftiga träställningar användes för att bära upp de fyra lutande hörnpelarna och den första plattformens jättelika järnbalkar. Överdelen på de fyra hörnpelarna vilade på sandfyllda metallcylindrar. Genom att man undan för undan släppte ut sanden kunde pelarna justeras i rätt läge. I fundamenten fanns också hydrauliska lyftare med vars hjälp man kunde göra en sista justering av de fyra pelarna så att de passade ihop med den första plattformens ramverk.
När denna plattform väl var fullständigt horisontell, fixerades den stadigt vid pelarna, och lyftarna togs bort. Nu kunde man fortsätta att bygga på själva tornet. Sakta men säkert skred arbetet framåt, och det väckte beundran och förvåning hos parisarna, som såg hur tornet sköt i höjden. Den 31 mars 1889, mindre än 26 månader efter det att man hade börjat schaktningsarbetet, kunde Eiffel inbjuda några av stadens spänstigare dignitärer att klättra uppför de 1.710 trappstegen och delta i en vad han kallade ’informell byggplatsfest’ för att inviga tornet. Men var inte orolig, Pierre, vi skall ta hissen!”
”Titta, här kommer den! Åker vi raka vägen till toppen?” frågar Pierre ivrigt.
”Nej, vi måste byta hiss vid den andra plattformen. Den andra hissen går faktiskt inte heller riktigt ända upp till toppen, men vi kommer att befinna oss på mer än 275 meters höjd, och utsikten är fantastisk. En klar dag kan sikten vara ända upp till 65 kilometer. Som du ser går den första hissen inne i järnpelarna. Detta utgjorde ett nog så stort problem, för det innebar att hissen måste kunna klara kurvan mellan första och andra plattformen. Det var endast en firma, Otis, som lyckades lösa detta problem, och den fick följaktligen uppdraget att tillverka hissen.
Den gamla hydrauliska hissen ersattes nyligen av fyra moderna elektriska hissar. Teknologin kom således ännu en gång till undsättning, liksom den hade gjort en gång för länge sedan; annars skulle järndamens behagfulla silhuett sorgligt nog inte längre resa sig mot parishimlen.”
”Vad menar du med det?”
”Jag skall förklara. I det ursprungliga kontraktet med Eiffel stipulerades det att tornet skulle monteras ner efter 20 år. Men år 1903 använde general Ferrié, en pionjär inom den trådlösa telegraferingens område, tornet vid sina experiment. Man behöll därför tornet för militära ändamål. År 1921 kom det första direktsända radioprogrammet med Eiffeltornet som sändarstation. Från och med år 1922 förekom regelbundna radioutsändningar från Radio Tour-Eiffel. Tornet har också tjänat som TV-mast i nära 30 år, och med antennen mäter det nu 320,75 meter. I över 40 år var Eiffeltornet världens högsta människogjorda konstruktion, tills det överträffades av Chrysler Building i New York år 1930.”
”Jag undrar vad parisarna själva tycker om Eiffeltornet.”
”Meningarna har varit delade under årens lopp och har varierat från kärlek till hat. Så långt tillbaka som år 1887 var det en grupp kända författare, bland dem Alexandre Dumas (den yngre) och Guy de Maupassant, och kompositören Charles Gounod, som undertecknade en protestskrivelse där de fördömde vad de kallade det ’ytterst löjeväckande torn som dominerar Paris som en jättelik fabriksskorsten’. De tillade: ’I tjugo år kommer vi att få se den motbjudande skuggan av den förhatliga kolonnen av järn och bultar som reser sig som en bläckplump över hela staden.’
Men nu har dessa känslor lagt sig, och parisarna i våra dagar accepterar Eiffeltornet som en del av den parisiska stadsbilden. Järndamen har stått sig bra genom tiderna, mycket tack vare den ansiktslyftning i form av 57 ton färg som hon får vart sjunde år. År 1989 kommer hon att fira sin 100-årsdag.
Det är naturligtvis inte alla som betraktar Eiffeltornet som den poet gjorde som jämförde henne med en ’herdinna’ mitt ibland sin ’flock av [Paris’] broar’. Men precis som du, Pierre, ’flockas’ turister från hela världen för att se henne — över tre millioner människor om året! Somliga åker upp för att titta på utsikten. Andra är intresserade av att köpa souvenirer i de olika butikerna, eller också vill de bara skicka ett vykort från det speciella postkontoret på första plattformen. Åter andra dröjer sig kvar för att njuta av en typisk fransk måltid i en av restaurangerna på första eller andra plattformen.”
”Tack för turen och för alla dessa detaljer. När jag träffar mina vänner igen, skall jag verkligen tala om för dem att jag har träffat en fin gammal dam som är nästan hundra år gammal men som fortfarande står stadigt på sina ben och tittar ner på Paris.”
[Infälld text på sidan 14]
Eiffel inbjöd några av stadens spänstigare dignitärer att klättra uppför de 1.710 trappstegen för att inviga tornet
[Infälld text på sidan 15]
Det ursprungliga kontraktet stipulerade att tornet skulle Montreal ner efter 20 år
[Bild på sidan 13]
Den genombrutna fackverkskonstruktionen gör att tornet är lätt i förhållande till sin storlek