Jag valde det lopp som gäller livet

JAG föddes i en liten stad i Eritrea i Afrika år 1947. När min mor dog två år senare, fick min morfar, som var präst i ortodoxa kyrkan, vårdnaden om mig.

När jag blev äldre blev religionen mitt huvudsakliga intresse. Jag önskade också bli präst. Morfar placerade mig därför i en skola som en förberedelse för detta.

Jag bad ofta till Gud att han skulle hjälpa mig att nå mitt mål att bli präst. Jag bad om ett tecken som skulle visa att mina böner blivit hörda. När jag inte fick något sådant, blev jag besviken. Med tiden började jag känna det som om Gud inte existerade.

År 1960 beslutade jag mig så för att lämna skolan. Efter att ha gått till fots i fyra dagar kom jag hem. Ni kan föreställa er min morfars reaktion. Jag stod emellertid fast vid mitt beslut att inte fortsätta mina präststudier. Min uppmärksamhet riktades åt annat håll.

Karriär som cyklist

Jag fick ett arbete som cykelreparatör, vilket ledde till ett intresse för cykelsport. Kunde jag bli mästare på cykel? Detta blev min önskan. Men jag kunde inte ens starta i ett lopp, eftersom jag inte hade någon cykel. Inte heller hade jag tillräckligt med pengar för att kunna köpa en. Jag bestämde mig därför för att bygga en själv.

Med den cykel som jag hade gjort med egna händer deltog jag i mitt första lopp. Jag vann inte, men det gick ändå så bra att tränarna för en grupp cyklister som såg mig skänkte mig en cykel, så att jag skulle kunna starta i nästa planerade lopp. Kort därefter deltog jag i en tävling i Asmara, Eritreas huvudstad, och vann.

I fyra år tävlade jag i Eritrea och hade förmånen att få hjälp av en italiensk tränare. Jag gick från den ena segern till den andra och vann sammanlagt fyrtio pokaler och tio medaljer. Det var vid den här tiden som man började kalla mig ”Jätten”, dels på grund av min kroppsstorlek och dels på grund av mina segrar. Jag var mer känd under detta smeknamn än under mitt riktiga namn.

Mitt rykte blev känt utomlands, och jag inbjöds att ta del i cykeltävlingar i Italien, Spanien, Frankrike, Jugoslavien, Tyskland och Mexico. Jag vann många av dem. Enbart i Italien vann jag trettio pokaler och tjugo medaljer.

Trots att jag hade blivit en av de snabbaste cyklisterna i världen, var det något som var fel. Jag kände mig inte nöjd eller lycklig. Någonting hade förändrats inom mig. Jag höll på att förlora intresset för idrottstävlingar. Jag hade börjat inse att det fanns något som var mycket viktigare än cykelsport.

Så kom slutligen tillfället som jag hade väntat på i åratal — de panafrikanska spelen, ett slags afrikansk olympiad. De var planerade att äga rum i januari 1973 i Lagos i Nigeria. Det hade varit min högsta önskan att delta i en sådan internationell tävling av hög klass. Men hur konstigt det än kan låta ville jag nu faktiskt inte åka dit.

Den etiopiska regeringen skickade emellertid tio telegram till mig och bad mig representera Etiopien i spelen. Slutligen bestämde jag mig för att åka, men jag var besluten att sluta tävla när dessa spel var över. Jag lyckades mycket bra i tävlingarna och vann två guldmedaljer, den ena i ett linjelopp med individuella tävlande och den andra i ett tempolopp. Men sedan tillkännagav jag mitt beslut att helt och hållet sluta med cykeltävlingar.

Nyheten om att jag hade slutat nådde snabbt den dåvarande kejsaren i Etiopien, Haile Selassie. När han fick höra talas om det, anmodade han mig att infinna mig hos honom så snart jag återvänt från Lagos i slutet av januari. Vårt samtal varade i ungefär en halvtimme. Han försökte övertyga mig om att jag borde fortsätta att tävla, så att Etiopiens namn skulle fortsätta att hållas högt. Han lovade mig guld och gröna skogar. Han erbjöd mig också möjligheten att bli tränare för cyklisterna. Jag vägrade.

Nu kanske du undrar vad det var som hade påverkat mitt beslut. Varför hade jag förlorat mitt alltuppslukande intresse för cykelsport?

Ett lopp som är viktigare

Det berodde på att jag hade kommit att sätta värde på ett annat slags lopp som är mer tillfredsställande och skänker större belöning än cykeltävlingar. När jag år 1960 lämnade mina präststudier, var det till att börja med en släkting i Asmara som talade med mig om bibelns löften om en ny rättfärdig ordning som Gud skall införa. (2 Petr. 3:13) Just då gjorde dessa upplysningar inget särskilt intryck på mig, eftersom jag i skolan hade börjat bli besviken på religionen. Dessutom var jag vid den tidpunkten mycket intresserad av cykelsporten.

Emellertid accepterade jag tio år senare en inbjudan att studera bibeln tillsammans med ett av Jehovas vittnen i Etiopien. Jag började också besöka några av deras kristna möten. Längre fram, när jag reste till Italien för att delta i cykeltävlingar, kontaktade jag en av Jehovas vittnens församlingar. Jag fortsatte således att besöka möten och studera bibeln, denna gång med allt större intresse.

Det gjorde stort intryck på mig att den allsmäktige Guden verkligen har för avsikt att skapa en ny ordning och att han nu bereder ett folk som skall överleva och få njuta av dess välsignelser, när han gör slut på den gamla världen. (1 Joh. 2:17) Jag började inse hur viktigt det är att leva för denna nya ordning nu och att göra den till sitt mål i livet och att tala med andra om den. Eftersom jag var mycket engagerad i cykeltävlingar, gjorde dessa ord av den kristne aposteln Paulus i 1 Korintierna 9:24—27 (NW) särskilt stort intryck på mig:

”Vet ni inte att löparna i ett tävlingslopp löper allesammans men att endast en får segerlönen? Löp på ett sådant sätt, så att ni må vinna den. Dessutom utövar var och en som tar del i en tävlingskamp, självbehärskning i allting. Nu gör de det ju för att få en förgänglig krona, men vi en oförgänglig. Fördenskull är det sätt, varpå jag löper, inte osäkert ... för att jag inte, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bli underkänd.”

På sätt och vis tyckte jag att det var jag som beskrevs i dessa ord av Paulus. Men jag var i fel lopp! Jag hade löpt för att få ett pris av ringa värde — världslig berömmelse och rikedom. Nu insåg jag att det var möjligt att löpa det kristna loppet för att få evigt liv som pris.

När de panafrikanska spelen var över, började jag därför ta del i att offentligen predika för andra om Guds uppsåt att införa en ny rättfärdig ordning. Jag kommer ihåg det exakta datum då jag började predika — det var den 1 februari 1973, ungefär femton dagar efter det att jag hade vunnit två segrar i de panafrikanska spelen.

Vilken glädje jag nu finner i att använda mina fysiska krafter — inte till att löpa för att få något pris som förbleknar och är förgängligt — utan till att löpa i det lopp där priset är evigt liv, som Jehova Gud skall ge alla dem som fortsätter att älska honom. (Jak. 1:12) — Insänt.