Tävla på cykel — toppar och dalar
JAG kämpade, flåsade och trampade utan att ännu känna av tröttheten, och jag tyckte att det var värt all möda. Efter en stigning på 25 kilometer till toppen av det stora Sankt Bernhards-passet mellan Schweiz och Italien ledde jag. Min tränare signalerade från sin bil att jag hade ett försprång på några minuter. Jag kunde redan se mig själv vinna etappen och även ta på mig den gula ledartröjan.
Jag susade nerför den andra sidan i väldig fart framför motorcyklar och bilar. Halvvägs nere tog jag en kurva för tvärt. Bakhjulet gled undan under mig, och jag flög av vägen. Jag fullföljde etappen med stor möda, men det blev ajöss med den gula tröjan och äran. Jag vann inte 1966 års Tour de l’Avenir.
Hur min passion växte
Jag föddes i Bretagne vid slutet av andra världskriget. Cykling är populärt i västra Frankrike, och många toppcyklister kommer därifrån. Som pojke brukade jag vara åskådare vid de lokala tävlingarna och missade aldrig Tour de France (Frankrike runt) på TV. När jag såg cyklisterna möda sig upp genom hissnande bergspass och störta sig nerför de brantaste backar, tyckte jag att de liknade gudar.
Då jag var 17 år bestämde jag mig för att prova cykelsporten. Med hjälp av en cykelhandlare köpte jag min första tävlingscykel begagnad. Jag hade ett fulltecknat program: Träning varje söndag morgon och före och efter arbetet under veckan. Bara två månader senare bultade hjärtat på mig då jag stod vid startlinjen till mitt första lopp. Jag skulle ha vunnit loppet om inte klungan hunnit upp mig 10 meter före mållinjen! Återstoden av det året blev jag bland de 15 bästa i de tävlingar som jag ställde upp i.
Säsongen året 1962 blev kortvarig. Efter tre månaders tävlande och flera segrar blev jag inkallad till 18 månaders militärtjänst i Algeriet. Sedan jag återvänt till Frankrike, använde jag året 1965 till att komma tillbaka inom cykelsporten. Men säsongen därpå var jag fast besluten att återigen uppleva glädjen att få ta emot segerbuketten.
Från mars år 1966 och framåt vann jag den ena segern efter den andra. Varje gång jag vann eller kom tvåa i ett lopp fick jag poäng som slutligen skulle föra mig upp i en högre klass där konkurrensen skulle bli hårdare. Men vid den tiden arbetade jag med att slipa golv tillsammans med min far. Arbetet var mycket tröttsamt och hindrade mig från att ägna så mycket tid åt att cykla som jag skulle ha velat. Så när jag nått det antal poäng som krävdes för att få stanna kvar i min klass, nöjde jag mig med de bonuspengar jag tjänade på de återstående tävlingarna och lät andra vinna för att jag skulle slippa gå upp en klass.
Snabba framsteg
Tack vare mina resultat erbjöds jag tävlingskontrakt från tre lag. För att inte behöva lämna min far tackade jag nej. Men den mest enträgne av tränarna övertalade min far att ge mig en veckas ledighet för att jag skulle kunna tävla i ett svårt lopp i Pyrenéerna längs gränsen mellan Frankrike och Spanien. Eftersom jag fick en hyfsad placering, fortsatte vi till Spanien, där jag vann amatörloppet Katalonien runt. Några dagar senare tävlade jag i ett lopp på Balearerna där jag vann första etappen och fick ta på mig ledartröjan, bara för att sista dagen förlora den därför att mitt lag bröt i en lagtempoetapp.
Sedan följde Route de France i trakten av Nice. Jag utmärkte mig i flera av etapperna och vann priset som bäste bergsspecialist. På grund av sådana fina resultat blev jag vald till en av de tio bästa cyklisterna och blev inbjuden att representera Frankrike i Tour de l’Avenir, amatörernas motsvarighet till Tour de France.
Under de där två månaderna kom de enda nyheterna som min familj fick om mig från tidningarnas sportsidor. När jag tänkte på min far och att han gett mig ledigt bara en vecka, tackade jag nej till erbjudandet och återvände hem. Men min tränare och en sportjournalist övertygade min far om att jag var ett av Frankrikes stora löften inom cykelsporten, så han lät mig åka. Jag trodde jag drömde! Bara några månader tidigare hade jag varit en tredje eller fjärde klassens amatör, och nu var jag uttagen till det viktigaste cykelloppet för amatörer i världen! Som jag nämnde i inledningen spolierade ett fall mina utsikter i 1966 års lopp.
År 1967 vann jag ett tiotal lopp. Jag deltog i Paris—Nice-loppet och slutade fyra i Tour du Morbihan i Bretagne. År 1968, då jag var 24 år, skrev jag under mitt första proffskontrakt och kom att ingå i den holländske cyklisten Jan Janssens lag. Vi deltog i Tour de France, vilket Jan vann det året. I mellantiden, efter en tempoetapp i Rennes i Bretagne, träffade jag Danielle, som kommit dit för att se sitt första cykellopp. Men det skulle inte bli hennes sista, för året därpå gifte vi oss.
Jag älskade verkligen den där tiden — lagandan, nomadlivet och att få se nya städer och landskap varje dag! Jag tjänade inte mycket pengar, men det hade ingen betydelse, eftersom glädjen av att tävla var så tillfredsställande. Det gick bra i flera lopp, och jag hoppades att någon gång vinna en av de stora tävlingarna. Men jag började förstå att en väldig klyfta skilde amatörer från professionella cyklister.
De stora mästarna ... och de övriga
Under 1969 års säsong ingick jag i den berömde franske cyklisten Raymond Poulidors lag. Jag deltog i de stora klassiska endagsloppen — Paris—Roubaix och Flèche Wallonne i Belgien. Jag var bland de bästa cyklisterna i bergspassen och fick ganska goda placeringar i flera etapper. Men mest av allt tyckte jag om att vinna de lokala tävlingarna i Bretagne inför mängder av åskådare som jag älskade.
Men tvärtemot mina förhoppningar var jag, likt många andra cyklister, inte välsignad med en mästares fysiska prestationsförmåga. I en påfrestande etapp i Spanien runt var jag tvungen att bryta på grund av snö och regn. Där insåg jag att de stora mästarna hade det där lilla extra, det där speciella som gör att de kan utstå brännande hetta och bitande kyla. Jag var till exempel inte i samma klass som Eddy Merckx, den belgiske mästaren som dominerade cykelsporten vid den tiden. Han utklassade oss övriga med bred marginal. Jag såg praktiskt taget bara ryggen på honom i de lopp han deltog i.
Solidaritet bland cyklister
Det fanns solidaritet även mellan konkurrerande lag, vilket jag personligen fick erfara under de besvärligaste etapperna i 1969 års Tour de France. Kvällen innan hade vi kommit till hotellet utmattade efter några ansträngande bergsetapper. Väckarklockan ringde klockan sju morgonen därpå. Som vanligt väntade en stor frukost tre timmar före loppet.
Vi var 150 man vid starten, och var och en berättade om de senaste dagarnas toppar och dalar men såg noga till att inte avslöja lagstrategin för det lopp som låg framför oss. Det skulle bli en mycket ansträngande dag. Den här etappen började i Chamonix, vid foten av Mont Blanc, och avslutades i Briançon efter 220 kilometer alpina vägar och tre stora pass att klara av.
Tempot var högt redan från början. På väg uppför det 1.984 meter höga Madeleinepasset visste jag att det inte skulle bli en bra dag för mig. Det regnade, och när vi kom högre övergick regnet i snö. När vi nådde toppen var vi sex stycken ur olika lag som redan var flera minuter efter den ledande klungan. Frusna inledde vi vår nerfärd, med fingrarna så styva att vi nästan inte kunde bromsa utan att sätta ner foten. När vi kommit ner, signalerade en funktionär från en bil att vi utan tvivel skulle tvingas utgå ur tävlingen, eftersom vi var så sena. Jag var fullständigt förkrossad vid tanken på att bryta Tour de France på den plats jag älskade mest: bergen.
Fastän våra ansträngningar tycktes dömda att misslyckas, uppmuntrade den mest erfarne cyklisten oss att inte ge upp. Han sporrade oss, formerade gruppen och föreslog att vi skulle turas om att dra. Vi kämpade vidare, och när vi kom fram till matkontrollen var den stängd, men vi hade inget emot att dela med oss av den lilla mat vi hade kvar.
När vi var nere i dalen igen gav det varma vädret oss förnyade krafter. Timmarna gick, och framför oss låg ytterligare två av dagens stora hinder — Telegrafpasset och Galibierpasset, 1.670 meter respektive 2.645 meter höga. På vägen upp väntade oss en otrolig överraskning. I en uppförsbacke kunde vi genom åskådarna urskilja en flerfärgad massa. Ja, vi hade hunnit ifatt de andra. Vi passerade många som hade gett upp och andra som tycktes helt orörliga. Jag fick syn på ett av Belgiens unga löften, som i ren utmattning sköt cykeln till fots. Jag hann upp min lagledare och avslutade etappen med en någorlunda bra placering.
Allt detta lärde mig något viktigt som jag aldrig har glömt: Så länge ingen passerat mållinjen är loppet varken förlorat eller vunnet. Dessutom kommer jag aldrig att glömma den anda av ömsesidigt stöd som rådde, även mellan konkurrerande lag.
Min första kontakt med Bibeln
Min första kontakt med Bibelns budskap fick jag år 1972. En cyklist som hette Guy och som nyligen lämnat professionell cykelsport tittade in på en visit och berättade om sin nya tro. Jag sade till honom att jag inte var intresserad och att alla tror sin egen religion vara bäst. Guy visade mig några verser från Bibeln och bemötte mina invändningar genom att säga att då ju många religioner påstås hämta sina trosuppfattningar från Bibeln, borde det vara lätt att pröva deras uppfattningar gentemot sanningen i Guds ord.
Jag hade hört talas om Bibeln, men eftersom jag var en overksam katolik trodde jag inte att den hade någonting att göra med min religion. Men jag tyckte ändå att vårt samtal hade kommit vid en läglig tidpunkt, eftersom en av min hustrus släktingar, en katolsk missionär, skulle besöka oss och vi då kunde dryfta detta med honom.
Min hustrus släkting medgav att Bibeln i sanning var Guds ord. Men han sade till oss att vara försiktiga, eftersom Jehovas vittnen, enligt honom, var bra människor men vilseledde andra. När jag träffade Guy igen, frågade jag honom om detta. Han förklarade att läran om själens odödlighet, tvärtemot vad jag hade fått lära mig i kyrkan, inte är biblisk. (Hesekiel 18:4) Han frågade också varför släktingen inte använde Guds namn, Jehova. — Psalm 83:18.
Jag blev häpen över att få veta att Gud hade ett namn. När vi visade dessa verser för min hustrus släkting, sade han att Bibeln inte skulle tas så bokstavligt. Vi kom inte längre i våra samtal med Guy, och han återvände till Paris, där han arbetade.
Ett år senare kom Guy tillbaka till Bretagne och besökte oss. Han återupptog våra samtal genom att visa att Bibeln också var en profetisk bok. Det stimulerade oss att studera den närmare. Våra samtal blev alltmer regelbundna. Guy behövde ändå ha tålamod med mig, eftersom mitt liv fortfarande kretsade kring cykelsporten och allt vad den innebar — vänner, supportrar osv. Även våra familjer, som är från Bretagne, ett område med stark anknytning till religiösa traditioner, motarbetade oss i vårt nya intresse för Bibeln.
Min karriär som tävlingscyklist fick ett abrupt slut i en trafikolycka år 1974. Det fick oss att tänka över vad som var verkligt viktigt i vårt liv. Min hustru och jag bestämde oss för att flytta från vår hemstad och från våra familjers inflytande. Vid den tidpunkten började vi regelbundet vara med vid möten i Dinanförsamlingens Rikets sal. Båda gjorde vi framsteg i sanningen och blev döpta år 1976.
Jag har sedan dess haft möjlighet att tala om Bibeln med flera av min generations tävlingscyklister. När jag går från hus till hus, känner även många igen mig och tycker om att tala om min cykelkarriär. Men en del förblir inte lika entusiastiska när jag talar om budskapet om Guds kungarike.
När jag numera känner att jag behöver ett rejält träningspass, tar jag en cykeltur med familjen. Vid dessa tillfällen inser jag sannfärdigheten i Paulus’ ord, när han sade: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” (1 Timoteus 4:8) — Berättat av Jean Vidament.
[Ruta/Karta på sidorna 16, 17]
Tour de France
Världens mest kända linjelopp, Tour de France, åktes första gången år 1903. Det omfattar mellan 4.000 och 4.800 kilometer och pågår i cirka tre veckor och avslutas numera i Paris. Ungefär 200 professionella tävlande deltar i loppet, vilket går genom den franska landsbygden med några få inbrytningar i angränsande länder. Stora skaror av åskådare hejar på cyklisterna längs färdvägen.
Varje dag tar cyklisten som har den kortaste sammanlagda tiden på sig den gula tröjan. Den som har den kortaste sammanlagda tiden den sista dagen vinner loppet.
Bland de kortaste etapperna är tempoloppen i vilka enskilda eller lag tävlar mot klockan. I lagtempot måste ett bestämt antal cyklister från samma lag avsluta loppet samtidigt som klunga.
[Karta]
Linjeloppet Tour de France
Frankrike
ROUBAIX (start)
PARIS
[Bild på sidan 16]
Vid 24 års ålder tävlade Jean Vidament i 1968 års Tour de France
[Bildkälla på sidan 15]
Mike Lichter/International Stock