Någonting bättre än proffsfotboll
Två professionella fotbollsspelare berättar om vad de fann vara mycket bättre.
DET var en tid då idrotten betydde mycket mer för mig än att äta och sova. Den var mitt liv. Jag utvecklades fysiskt, blev ungefär 190 centimeter lång och vägde 90 kilo, och jag blev välkänd inom skolidrotten.
Vid universitetet gick jag in för amerikansk fotboll och spelade ”offensive end” (anfallsforward) vid University of California i Berkeley. Jag röstades in i ”All Pacific Coast” i tre år, och under det fjärde året vid universitetet ingick jag i ”Pro-Grid All America Team”, dit jag valdes av personer inom den professionella fotbollen.
Så blev jag år 1973 uttagen av Oakland Raiders, ett av de bästa lagen i professionell fotboll. Jag hade en lyckosam första säsong. När jag slutade år 1974 blev detta förstasidesnyheter i de lokala sporttidningarna. I San Francisco Chronicle hette det:
”En ’övertalningskampanj’ av två representanter för Raiders har hittills misslyckats med att få [honom] att ändra sig. ... Det faktum att han nu anses vara en framstående spelare bekräftas av den ihärdighet med vilken företrädare för Raiders försöker övertyga honom om att komma tillbaka.” — 21 juni 1974.
Det är många som har frågat: ”Varför slutade du? Varför gav du upp en så strålande framtid inom fotbollen?”
Inställningen till spelet
Jag slutade inte därför att jag inte tyckte om professionell fotboll. Det gjorde jag. Jag njöt av att spela med de bästa spelarna i landet och mäta min skicklighet med deras.
Det är sant att det är ett hårt spel, och många professionella spelare blir allvarligt skadade varje år. Det uppges faktiskt att en spelare av åtta varje år måste genomgå en knäoperation. Men fruktan för skador hade inget att göra med att jag slutade. Ärligt talat tyckte jag om den fysiska kontakten.
Vad ekonomin beträffar, så tjänade jag under ett år mer på professionell fotboll än jag skulle kunna tjäna under flera år i mitt nuvarande yrke som timmerman. Och jag hade i utsikt att tjäna mycket mer under kommande år.
Oroande synpunkter
Ändå var det förhållanden i samband med fotbollen som började oroa mig; utan tvekan påverkade tidigare uppfostran mina känslor. Min mor började studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen då jag var tio år, men jag var alltför intresserad av idrott för att ägna det någon större uppmärksamhet. Men när kamrater längre fram ville få mig att använda narkotika, protesterade jag kraftigt. Efter ungefär ett och ett halvt år vid Berkeley gav jag emellertid efter och började ta amfetaminpreparat före matcherna.
Amfetaminer gör en spelare livligare under matchen. De förjagar all trötthet, får honom att hålla ett högt tempo hela tiden och gör honom hypersnabb. Många professionella spelare tar amfetaminer därför att deras arbete, deras livsuppehälle, är beroende av att de är på toppen när det gäller vakenhet och snabbhet under matchen. Men de fortsätter att vara uppskruvade i timmar eller till och med i dagar efteråt. Ofta kunde jag inte sova på ett helt dygn efter en match. Därför använder spelare ibland andra narkotika efter en match för att slappna av.
Med tiden började jag också röka marijuana och sniffa kokain. Jag visste att det var fel, och det bekymrade mig. Men de spelare som jag var tillsammans med använde det, och därför gjorde jag det också. Något annat som började oroa mig var det omoraliska liv som är en så framträdande del av professionella idrottstävlingar.
Det stod alltid flickor och väntade på att få en tillfällig träff med spelarna. Gifta spelare gick ofta ut med andra flickor än sina hustrur. Människors inställning tycktes vara: ”Nåja, han är en professionell fotbollsspelare, så det är o’key.” Och de översåg helt enkelt med det såsom något man kunde förvänta, eftersom en fotbollsspelare inte är ”vem som helst”.
Som nybörjare såg jag alltid upp till många av spelarna i laget. Men vad de sade — det utplånade fullständigt alla känslor och den respekt jag hade för dem. De kunde till exempel säga: ”Hördu, jag hade ihop det med fem flickor förra veckan, och då är min fru inte medräknad.” Då såg jag på personen i fråga och tänkte för mig själv: ”Det här är alltså grabben som jag avgudade. Jag hoppas att jag aldrig blir som han.”
Men med tiden började jag göra samma saker, bara med den skillnaden att jag var ogift. Om folk visste vad som försiggår bakom kulisserna inom proffsfotbollen — det är verkligen ett dåligt, utsvävande liv och mycket omoraliskt. Jag säger inte att alla uppför sig så, men det är mycket vanligt bland spelare.
Verkan på personligheten
Att bli föremål för smicker av allt slag påverkar en människa. En man reste hundratals kilometer för att skaka hand med en lagkamrat till mig före en match — det var en välkänd spelare som gjorde reklam i televisionen. ”Jag skulle bara vilja skaka hand med dig, eftersom jag tycker att du är en underbar spelare”, sade mannen när han sträckte fram handen och tillade: ”Fast jag håller på Kansas City.” Då drog spelaren tillbaka sin hand och skrek: ”Tag ut den ... härifrån. Jag vill inte ...” Och så började han svära åt honom.
Detta äcklade mig — drygheten och stoltheten. Bara därför att en spelare är berömd känner han sig berättigad att behandla folk på det sättet. Naturligtvis gör inte alla det, men det är en tendens. Jag vet det. Fastän jag inte nådde stjärnorna inom den professionella fotbollen, gjorde jag det vid universitetet, och det påverkade mig.
Det är svårt att vara ödmjuk när man är hjälte i skolan och folk alltid talar om för en hur bra man är. När jag reste och hälsade på där hemma, försökte min mor och mina vänner visa mig bibelns syn. Men jag var bara intresserad av min karriär och skrattade för mig själv vid tanken på att vara en ödmjuk kristen. Jag tyckte att de borde vara stolta över mina bedrifter.
Allvarlig eftertanke
Jag hade det jag trodde att jag ville ha, men ändå var jag inte verkligt lycklig; mitt liv saknade helt enkelt mening. Jag beslutade mig därför att göra en del förändringar och rensa upp i mitt liv. Jag slutade röka hasch och sniffa kokain.
Så sade några kamrater en kväll i början av år 1974: ”Vi går och ser ’Exorcisten’.” Det var den mest sadistiska och ondskefulla film jag någonsin hade sett. När vi gick ifrån biografen efteråt, hade jag en mycket olustig känsla. Jag hade kommit att tänka på att jag som pojke hade studerat i bibeln om att det existerade osynliga onda makter.
Jag ringde till min syster och hennes man i Modesto som är Jehovas vittnen. De bekräftade att demonerna verkligen kan utöva ett skadligt inflytande på människor och jordiska angelägenheter. (Ef. 6:12; Apg. 16:16—18; 19:11—17) Bekymrad hoppade jag in i min bil och körde mot Modesto.
Av våra bibliska samtal blev jag övertygad om att det faktiskt finns en andevärld. Men om det finns det, måste det också finnas en sann Gud. Detta betydde att mina ansträngningar var bortkastade, om jag inte använde mitt liv i överensstämmelse med hans uppsåt. Här kom jag till en vändpunkt i mitt liv.
Jag insåg att det inte fanns någon verklig tillfredsställelse och lycka på den väg jag hade vandrat, bara en tom och ytlig känsla av gagnlöshet. Det här var vägen med allt slags materiell grannlåt — mycket pengar, världslig berömmelse, omoraliskhet, narkotika och så vidare. Men det fanns en annan väg, en som inbegriper bibelstudium, kristna möten, tjänst för Gud — ett enkelt och okomplicerat liv, men ett liv fyllt av sann mening. Det var den vägen som jag nu valde att följa.
I sanning bättre
När representanter för Raiders fick höra talas om mitt beslut, sökte de upp mig för att försöka få mig att ändra mig. För dem föreföll det dåraktigt att ge upp en så lönande karriär. Jag förklarade att jag fortfarande tyckte om fotboll, men att mitt förhållande till Jehova Gud nu hade blivit ännu viktigare för mig.
Jag talade om för dem vad mitt umgänge i de här kretsarna hade lett till — användning av narkotika, ett lösaktigt leverne och ett arrogant, stolt sinnelag. Hela den livsstil som är förbunden med professionell fotboll, förklarade jag, skulle strida mot det kristna liv som jag nu önskade leva. Jag dyrkades också av beundrare, och jag ville inte längre bidra till sådant avguderi. Och dessutom ville jag ha större frihet att ägna mer tid åt det brådskande arbetet med att predika om Riket och efterlikna Kristi exempel. — Luk. 4:43.
Genom att låta döpa mig i vatten sommaren 1974 symboliserade jag mitt överlämnande till att tjäna Jehova Gud, och jag har sedan dess fått andliga välsignelser. Under min tid som fotbollsspelare var jag med om många spännande upplevelser, sådana som att bäras ut från planen som hjälte inför 70.000 skrikande beundrare efter matchen mot Stanford. Men nyligen fick jag uppleva en ännu större glädje.
När jag gick från hus till hus i predikoarbetet, träffade jag på en ung man som var uppriktigt intresserad av Guds ord. Jag besökte honom på nytt flera gånger, och han samtyckte till att jag skulle leda ett bibelstudium i hans hem varje vecka. Det här är den största glädje jag någonsin upplevt, för det betyder att jag har del i det arbete att göra lärjungar som Jesus Kristus påbörjade och uppmuntrade sina sanna efterföljare att fortsätta. — Matt. 28:19, 20.
Andra som har spelat professionell fotboll känner i stor utsträckning som jag. En av dem bor i närheten, i Stockton i Kalifornien. Han tillbringade sju säsonger i National Football League, fem av dem som framstående ”defensive tackle” (försvarsforward). Men det skall jag låta honom själv berätta om.
Förverkligandet av en ambition
I gymnasiet fick jag stort erkännande som ”lineman” (forward) i Edison High’s fotbollslag. När jag så tog min examen, blev jag överhopad med cirka fyrtio erbjudanden från olika universitet runt om i landet. Jag beslutade mig för att stanna kvar nära mitt hem och börja i San Jose State College.
Efter fyra års universitetsfotboll ansågs jag vara ett av de största professionella framtidshoppen i hela nationen. Praktiskt taget alla lag i National Football League tog kontakt med mig. Jag var 193 centimeter lång och vägde 111 kilo, men jag kunde göra en 40-yardsrusch (36,5 meter) på 4,9 sekunder.
Green Bay Packers värvade mig i den tredje omgången av 1966 års universitetsuttagningar. Som premie för att jag skrev under kontraktet gav de mig en ny Oldsmobile Toronado och 10.000 dollar i kontanter. Min begynnelselön var 18.000 dollar om året.
Jag var tjugoett år och gick omkring med över 5.000 dollar i hundradollarsedlar i fickorna. Jag tänkte för mig själv: ”Ja, det är så här det skall vara. Jag har pengar, ny bil, prestige, det bästa i klädväg, och jag är igenkänd och välkomnad på de bästa restaurangerna.”
Träningsläger
Jag anmälde mig till Packers’ träningsläger i juli 1966 och var redan i fysisk toppkondition. Konditionsträningen var hård, och det var här som jag hade nytta av det konditionsprogram jag hade innan jag kom till lägret. Ingen av veteranerna tycktes ha lika god kondition som jag; några kunde lämna träningen med svåra smärtor och kräktes.
Men innan säsongen startade, tog lagledaren Lombardi mig avsides. Han hade just fått ett meddelande från S:t Louis Cardinals. De hade förlorat en framstående ”lineman” som hade blåsljud i hjärtat, vilket gjorde att han måste sluta med fotboll, och de behövde en bra ersättare. Packers sålde mig därför till S:t Louis mot att de fick en bättre position när det gällde att välja spelare vid kommande uttagningar samt ett betydande kontant belopp.
Hur spelet är
I S:t Louis fortsatte jag att utvecklas och blev slutligen en nyckelspelare i försvarslinjen och lagets bäste genombrytare. Laggledarna betonade nödvändigheten av att vara hård, och eftersom jag var ovanligt stark, blev jag mycket skicklig i att slå mina motståndare. Det är inte utan orsak som det som kallas ”line play” (när forwards drabbar samman) har kallats ”krig”!
Jag spelade ”defensive tackle”, och en sådan kan slå med öppna handen. Det är tillåtet. Jag lärde mig att träffa en motståndare uppe på huvudet nära tinningen. Om man slår tillräckligt hårt, ger detta den anfallande forwarden huvudvärk. Så ju snabbare jag kunde skada min motståndare och sedan inrikta mig på hans plågor — var de än satt någonstans — desto större övertag fick jag.
I det ögonblicket bollen sattes i spel brukade jag slå till den anfallande forwarden så hårt jag kunde. Detta skakade om hans huvud och gav mig en möjlighet att komma förbi honom och fram till kvartsbacken. Vi brukade använda armbågarna och underarmarna också. En gång spräckte jag en grabbs hjälm med min arm.
Många av spelarna som jag spelade emot i professionell fotboll var samma grabbar som jag lärt känna under mina år vid universitetet. Men på matchdagen blev vi dödsfiender och försökte slå varandra fysiskt. Min gode vän och rumskamrat vid universitetet spelade senare för Cleveland Browns. Jag slog honom hårt en dag när vi spelade mot Cleveland, och längre fram måste han åka till sjukhuset och bli opererad. Min hustru och jag kände oss illamående av det.
Speltaktik
Jag minns en gång när vi spelade mot Cleveland. Lagledarna talade om för oss att deras kvartsback hade en dålig nacke. De föreslog att jag skulle försöka få honom att bryta matchen om jag fick en chans. Under spelet bröt jag så igenom deras anfallslinje, slog till centern och en annan forward, när han stod där framför mig. Jag försökte ”slita av honom huvudet” med min arm, och han tappade bollen.
Mina lagkamrater hyllade mig. Men jag såg hur kvartsbacken låg på marken med tydliga smärtor. Plötsligt tänkte jag för mig själv: ”Har jag blivit ett djur? Det här är ett spel, men jag försöker lemlästa andra.” Jag tänkte också på att han hade hustru och familj precis som jag. Åskådarna gav mig sin hyllning, men jag kände mig illa till mods för vad jag hade gjort.
Efter det här fick jag svårare för att avsiktligt försöka skada en motståndare. Naturligtvis diskuterade vi vid varje veckas taktikgenomgång bristerna och skadorna hos spelare i motståndarlaget. Vår taktik gick särskilt ut på att slå mot en motståndare där han var mest sårbar, på det ställe där han tidigare blivit skadad.
När vi längre fram spelade mot New York Jets, blev det påpekat att deras stjärnekvartsback hade råkat ut för flera skador i knäna. Det var alltså där man borde slå till honom. I en av perioderna fick jag en möjlighet att skada hans knän allvarligt. Lagledarna frågade mig efteråt varför jag inte gjorde det. Jag sade till dem att jag inte ansåg att det var nödvändigt. Mina lagkamrater tyckte att det var konstigt.
År 1971 spelade vi mot Buffalo Bills. Deras snabbaste back hade ådragit sig en skada i fotleden, och vi blev uppmanade att försöka tvinga honom att bryta matchen. I en av perioderna tog jag tag i hans fotled, och när han föll omkull började jag vrida den, vilket är helt enligt reglerna. Men jag fullbordade det inte. På grund av denna nya inställning brukade faktiskt varje vecka motståndare tacka mig för att jag inte avsiktligt skadade dem på spelplanen.
Faktorer som orsakar en ändrad inställning
En ryggskada som jag ådrog mig under en match år 1969 var en av de faktorer som bidrog till att jag ändrade min inställning. Större delen av den säsongen spelade jag med ständiga smärtor i ryggen och benen, trots att jag fick smärtstillande droger. När de upphörde att verka, kunde jag ha så ont att jag måste krypa runt i huset. I april 1970 genomgick jag en ryggoperation som tycktes hjälpa upp mitt tillstånd något. Från och med då ville jag inte vara ansvarig för att någon annan fick lida på det sättet. Men det var mer som var inbegripet i att mina betänkligheter mot att avsiktligt skada andra blev allt större.
Ungefär vid tiden för min operation började min hustru studera bibeln tillsammans med ett av Jehovas vittnen. Jag tyckte inte om det. Jag trodde att alltsammans var ännu en religiös metod för att få pengar. Därför sade jag till henne: ”Om du vill studera, så gör det. Men jag tänker inte ge mig in på det.” Och det gjorde jag inte heller.
Med tiden började emellertid min hustru ställa frågor till mig, som till exempel: Vad är Guds namn? Varför dog Kristus? Vad är Guds rike? Frågorna var inte svåra. Men jag kände inte till svaren, och det bekymrade mig. Jag trodde på Gud och hade läst en del i bibeln. Ändå märkte jag nu att jag i själva verket bara kände till litet grand om vad bibeln lär.
Längre fram ändrade jag mig därför och tog del med min hustru i hennes veckostudium av bibeln. Jag tyckte om studierna därför att jag fick svar direkt från Guds ord. Så började jag besöka en av Jehovas vittnens Rikets salar i Stockton i Kalifornien.
Någonting bättre
Med tiden kände jag mig manad att börja besöka människors hem för att dela med mig av de goda ting om Guds uppsåt som jag hade lärt mig. Detta skänkte mig verklig tillfredsställelse, för jag visste att dessa upplysningar från Guds ord verkligen kunde hjälpa andra, precis som deras tillämpning i vårt liv hade hjälpt mig och min familj. I februari 1972 symboliserade min hustru och jag vårt överlämnande till att tjäna Jehova Gud genom att vi lät döpa oss i vatten vid en kristen sammankomst.
Men jag var alltjämt bunden av ett fotbollskontrakt i ytterligare två år. När juli månad kom kände jag mig därför förpliktad att anmäla mig till träningslägret. Detta bekymrade mig verkligen, eftersom jag hade svårt att få den professionella fotbollens brutalitet — särskilt dess ”line play” — att harmoniera med kristna principer. (Gal. 5:22, 23) Men att hålla ord genom att fullgöra ett kontrakt är också viktigt, alldeles som Guds ord visar. (Matt. 5:37) Jag bad till Gud många gånger beträffande vad som tycktes vara ett dilemma.
Efter halva säsongen 1972 gick så min gamla ryggskada upp, och i oktober hamnade jag på sjukhus för ännu en operation. Eftersom mitt framtida värde för laget var tvivelaktigt, gick Cardinals med på att lösa mig från kontraktet. Jag var överlycklig över att vara fri.
Det är inte så att jag tycker att idrott, till exempel fotboll, är dålig i sig själv. Jag kan tycka att det är roligt. Men det är sannerligen sorgligt att se hur själviskheten och mentaliteten vinna-till-varje-pris håller på att föra de professionella idrotterna till ruinens brant. Ändå borde det inte vara något att förvåna sig över, eftersom hela denna tingens ordning är genomsyrad av samma anda av själviskhet och girighet.
Det är verkligen en glädje att veta att vår Skapare har något mycket bättre i beredskap åt människor som vill tjäna honom. Hans ord klargör att han nu snart fullständigt skall utplåna hela denna ordning med all dess själviskhet och girighet och ersätta den med en ny tingens ordning, i vilken rättfärdighet skall bo. (Matt. 24:36—39; 2 Petr. 3:5, 13) Ett löfte i bibeln som gäller denna nya ordning värmer mitt hjärta. Det sägs i Uppenbarelseboken 21:4 att Gud ”skall avtorka alla tårar från deras [människornas] ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.”
Att ägna sin tid och sina krafter åt att tala med andra om detta Guds storslagna uppsåt att välsigna människosläktet är för mig en mycket bättre karriär än proffsfotboll. — Insänt.