Varför allt detta våld inom sporten?

Sport — varför ökar våldet?

RUBRIKERNA nedan är bara ett axplock av vad som förekommit på sport- och ledarsidor i olika länder de senaste åren. Sporten har kommit att förknippas med våld, både på och utanför tävlingsarenorna. Men varför?

Har våldet ökat?

Stanley Cheren, docent i psykiatri vid Boston University School of Medicine, skrev nyligen: ”Allteftersom befolkningen blir mer och mer van vid våld, växer behovet av ytterligtgående våld för att tillfredsställa begäret efter våldspräglad stimulans. ... Folk betalar en förmögenhet för att få se andra människor skadas. ... Detta trappas upp allteftersom människor blir mer avtrubbade. På 1930-talet blev människor chockerade över att på vita duken få se hur James Cagney slog en kvinna. Nu är sådant ingenting; långt allvarligare våldshandlingar krävs för att skapa spänning. ... Så trots att boxare har blivit dödade, vill supportrarna att det skall hända mer i ringen. ... Vi är så avtrubbade att vi kommit så långt att vi låter våra idrottsmän riskera livet.”

Låt oss illustrera detta med en sport som är populär i Nordamerika, amerikansk fotboll (inte att förväxla med europeisk fotboll). Amerikansk fotboll har alltid varit en sport som karakteriserats av kroppskontakt, ungefär som brittisk rugby, men i mycket större utsträckning. På senare tid har emellertid ett mer våldspräglat spel kommit att bli det normala. Skyddsutrustningen används ofta i offensivt syfte. Med hjälp av de stenhårda skyddshjälmarna av plast förvandlar till exempel spelarna sina huvuden till livsfarliga projektiler.

Spelets våldsbetonade karaktär poängteras i följande uttalanden av proffsspelaren Jack Tatum (Oakland Raiders) i hans nyutkomna bok They Call Me Assassin (De kallar mig mördare):

”Professionell [amerikansk] fotboll är våldsam och brutal; där finns det inte mycket tid över för känslor.”

”Jag tacklar aldrig en spelare bara för att få ner honom. Jag vill knäcka den jag är efter, och jag vill att han skall veta att det kommer att göra ont varje gång han kommer i min väg.”

”Jag har använt ordet ’döda’, och när jag slår till någon försöker jag verkligen döda, men inte precis för alltid. Jag menar, jag försöker döda spelet eller passningen, inte spelaren. ... Fotbollens struktur bygger på att krossa motståndaren.”

”Jag tror nog att mina bästa fullträffar gränsar till brottsligt övervåld, men samtidigt är allt jag gör enligt reglerna.”

Tatums sista kommentar är betecknande. Det var ”enligt reglerna” som en av hans tacklingar ledde till att en man blev förlamad för livet. Vad som skulle betraktas som brottsligt övervåld någon annanstans är helt lagligt på fotbollsplaner. Det är inte att undra på att en sportjournalist sade: ”Med dräkten följer skydd mot lagen.”

Tatums kommentarer återspeglar inte bara en speciell spelares inställning. George Perles, biträdande chefstränare för det amerikanska fotbollslaget Pittsburgh Steelers, sade: ”[Amerikansk fotboll] är ett mycket, mycket våldsbetonat spel, otäckt, rått, brutalt, maskulint.” Skribenten William B. Furlong konstaterade i en artikel i New York Times Magazine: ”Spelet i Gropen, som centrum av mittlinjen kallas, har alltid varit våldsamt, ibland lika våldsamt som ett knivslagsmål i ett mörkt rum. ... [Det] inbegriper ofta knytnävsslag, svordomar, klösningar, sparkar.”

Jerry Kramer, offensiv forward i det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers, skrev i sin bok Instant Replay (Repris i slowmotion): ”Jag började dagen fast besluten att bygga upp illvilja och allvar inför matchen. Det är något som inte kan göras bara över lördag och söndag [före matchen]. Man måste börja redan på måndagen eller tisdagen [en vecka före matchen]. ... Man arbetar upp sig till vrede, sedan till hat, och känslorna blir starkare och starkare tills, på söndagen, man har blivit så upphetsad att man är nära att explodera. ... När jag vill hata någon, går jag in för att inte titta på det andra laget före matchen. ... Jag har en känsla av att om jag inte ser honom kan jag hata honom lite mer.”

Samma våldspräglade anda börjar också mer och mer bli uppenbar i vanlig fotboll. Förre målvakten i det brasilianska fotbollslaget Korintierna i São Paulo, Heitor Amorim, säger: ”Jag lämnade fotbollen 1970, och den befann sig då i ett övergångsstadium. Den höll på att förändras från ett spel byggt på teknisk skicklighet till ett byggt på styrka. Finess och teknik började ge vika för våld. Jag tror att om Pelé [den kanske störste fotbollsspelaren genom tiderna] spelade i dag, skulle han inte kunna genomföra ens 50 % av det fantastiska spel han presterade på 60-talet. Våldet skulle hindra honom. Och supportrarna skulle vara med på det. De tycks älska våld.”

Även inom de sportgrenar som en gång betraktades som själva kvintessensen av fair play och gentlemannaanda, till exempel tennis och kricket, har våldet smugit sig in — både i ord och i handling. Tennis var en gång ett spel för belevade människor som hade lärt sig att lägga i dagen sportsmannaanda. Under det senaste decenniet har den inställningen försvunnit och ersatts av ordstrider, raserianfall och fräckheter från en del av de främsta professionella spelarnas sida.

Har skolorna blivit påverkade?

När det förekommer så mycket våld på det professionella planet, är det då så underligt om en liknande anda har smugit sig in vid skolorna och universiteten? Marvin Vickers, en kraftig 24-åring från New Jersey, spelade fotboll för sin skola i North Brunswick och fick erbjudande att spela på universitetsnivå. Vad har han att säga om våldet inom skolidrotten? ”Tränarna lärde oss att spela ojust. Om vi till exempel visste att en motståndare hade skadat revbenen, fick vi ordern ’Puckla på hans skadade revben!’ Det var faktiskt så att om vi inte lyckades skada två eller tre av deras grabbar, var det ingen verklig match.”

Också inom skolidrotten försöker man ingjuta hat och våld hos ungdomarna. Universitets- och gymnasielektorn Fred F. Paulenich skrev: ”Ungdomarna får lära sig att skada, fuska, trakassera för guden Seger. Tränarna visar skol- och collegelagen våldsfilmer för att psyka dem mot motståndarna.”

Den kanadensiske ishockeyspelaren Dave Schultz, känd för sitt ruffiga spelsätt, sade nyligen: ”Jag vill verkligen be alla de unga spelare om ursäkt som betraktat min stil eller mitt spel och använt det som förebild. ... Jag spelade på det sättet, därför att alla — tränare, supportrar och massmedia — tycktes vänta sig det av mig.”

Den sista kommentaren för oss logiskt fram till nästa fråga.

Varför har våldet ökat?

”Tränare, supportrar, massmedia.” Dessa har kommit att bli viktiga faktorer när det gäller våldet inom sporten. Tillsammans får de lagen om tillgång och efterfrågan att träda i funktion. Supportrarna vill ha fart och spänning. Detta är efterfrågan. Tränarna är ofta anställda av affärspampar som vill att klubbens finanser skall blomstra. Det betyder att de måste se till att supportrarna blir nöjda. Därför tvingas tränarna att tillfredsställa publikens krav. Från åskådarplats blandar sig massmedia, särskilt televisionen, i leken och omväxlande upphöjer och fördömer våldet.

För några år sedan gav Vince Lombardi, professionell tränare i det amerikanska fotbollslaget Green Bay Packers, uttryck åt sin sportfilosofi med följande, nu något slitna, fras: ”Att vinna är inte allt; det är det enda.” Han var säkerligen inte den som kom på själva tanken; han bara sammanfattade i några få ord den förhärskande mentaliteten inom proffsidrotten.

Men varför är det så viktigt att vinna? Det tidigare citerade nyhetsmeddelandet ger oss svaret: ”Universiteten i USA investerar många millioner dollar i sina projekt inom division I-idrotten (till stor del för stipendier åt idrottsmän) av många skäl, av vilka det inte minst viktiga är möjligheten till enorma vinster på framgångsrika fotbolls- och basketlag.”

Stora finans- och profitintressen är svaret. Sporten inbringar mer pengar än någonsin tidigare. Matchen mellan Sugar Ray Leonard och Thomas Hearn i september 1981 var ”det mest inkomstbringande enskilda sportevenemanget i historien med en väntad bruttovinst på 200 millioner kronor”. Åtta amerikanska baseballspelare skrev nyligen under kontrakt ”som i genomsnitt låg på mellan 2.500.000 och 4.500.000 kronor om året”. Fernando Valenzuela, den berömde mexikanske kastaren i baseballaget Los Angeles Dodgers, sägs ha tjänat mellan 1.500.000 och 2.500.000 kronor på en säsong bara på reklam för olika produkter. Enligt den argentinska dagstidningen La Nacion lade fotbollsklubben Boca Juniors fram en summa motsvarande fem millioner kronor som ”en första avbetalning i det definitiva köpet av Diego Armando Maradona”, en av Argentinas stora fotbollsstjärnor. Från Australien meddelas det: ”Nu finns det inga gränser längre, fotbollen ger stora pengar, och alla de tolv klubbarna i Victorian Football League har en årlig omsättning på omkring en million [australiska] dollar.”

Vad blir slutresultatet av de stora finansiella intressena inom sporten? Ökat våld. Varför? Därför att sporten nu är beroende av enorma inkomster från sin publik och från televisionen. Det betyder att konsumenten måste förvandlas till sportfantast för att garantera ett konstant inkomstflöde. Hur uppnås detta? Genom att tillhandahålla det kunden begär — spänning. Och spänning betyder vanligtvis våld. På detta sätt åstadkoms ett ändlöst kretslopp. Tränarna måste lära och kräva våld, därför att fansen (”fan” är en förkortning av ”fanatic”, fanatiker) vill ha det. Och affärspamparna vill ha sina vinster. Och massmedia kommer omväxlande med smicker och anklagelser, allt för att öka sina egna inkomster. Fångade mitt i denna onda cirkel är spelarna, som måste komma fram med det begärda — fart, spänning och våld.

Åskådarvåld — varför?

De oerhört höga lönerna och priserna inom idrotten har skapat ytterligare en drivfjäder till våld. Hur så? Åskådarna betalar höga priser för att titta på högavlönade proffs. Följden blir att de kräver att allt skall vara perfekt. Ingen hänsyn visas om någon misslyckas eller har en dålig dag. Denna utveckling beskrivs träffande av professor John Cheffers från Boston University: ”Man finner att respekten för spelarna nu i stor utsträckning är i avtagande, i det att de av sportentusiasterna betraktas som överbetalda, ibland stöddiga och i hög grad bortskämda. Att man visar upp professionella idrottsmän som dresserade sälar, som förväntas vara perfekta vid varje försök, berövar dem följaktligen mänskliga drag och gör dem till en handelsvara i lagledningens och åskådarens ögon.”

Vad är den logiska följden av denna utveckling? Åskådarvåld. Men varför det? Ja, vad gör du själv, om du köper en felaktig vara i snabbköpsbutiken? Du klagar hos föreståndaren eller tillverkaren och väntar dig att få gottgörelse. Och hur klagar man på en idrottsarena, om spelet inte håller måttet? Eftersom det inte finns något officiellt forum för gottgörelse, bryter de besvikna supportrarna ut i spontant våld.

Under de två senaste årtiondena har åskådarvåldet ökat av två andra skäl — narkotika och alkohol. Många supportrar är druckna eller drogade redan när de kommer till idrottsarenan, eller är på god väg att bli det, och de är utrustade med ytterligare förråd av öl och marijuana för att klara sig igenom matchen. Allteftersom matchen fortskrider, förvandlas folkmassan till en pöbelhop och hämningarna försvinner, och ”Besinningslöst våld” blir nästa dags rubriker.

Åskådarvåldet har nått sådana proportioner i Europa att många länder inte vill ta emot vissa supportrar vid sina matcher. ”Engelska fans, kom inte tillbaka!” skrev man i Basel i Schweiz, sedan engelska supportrar gått bärsärkagång i denna lugna schweiziska stad. Invånarna i det centrala Barcelona i Spanien ryser när de tänker på de Glasgow Rangerssupportrar som spred panik på deras gator år 1972. Att situationen förvärrats bekräftas av en förlägen engelsk supporter, som sade: ”Jag har rest till våra matcher utomlands i 13 år och sett hur det blivit värre och värre. Nu kommer ligister från sådana platser som Chelsea, West Ham och Manchester bara för att få utlopp för sina aggressioner. De tittar inte ens på matcherna.”

Finns det någon lösning?

Våldet inom sporten, både på och utanför planen, hemsöker nu hela världen. Alla slags fuskverkslösningar har föreslagits och prövats. På många idrottsarenor runt om i världen är supportrarna nu inspärrade bakom vallgravar, som vilda djur i en zoologisk trädgård. På en del ställen blir supportrar för respektive lag hänvisade till olika åskådarläktare. Polis- och kravallpatruller förstärks. En del myndighetspersoner har föreslagit hårdare lagar och straff för spelare och åskådare som tillgriper våld. Idrottsmän har till och med lagt fram förslaget att man borde förbjuda vissa våldspräglade inslag i en del idrottsgrenar, till exempel ishockey. ”Men klubblagens finansiärer, som befarade vilken verkan detta skulle kunna få på biljettförsäljningen, tog aldrig upp förslaget.”

Sportsmannaanda och fair play kan uppenbarligen inte lagstiftas in i människors hjärtan och sinnen. Sådant måste man få lära sig som en del av den helhet som en balanserad livssyn utgör. Men är detta möjligt? Och i så fall, hur skulle det kunna gagna dig och dina barn? Vad kan man göra för att idrotten skall bli en sund och rolig avkoppling i stället för en kamp på liv och död?

[Bild på sidan 4]

[Bilder på sidan 5]

DETTA ledde till DETTA