Vad kan man säga?

DU KANSKE har en vän, vars hustru håller på att dö av cancer. Vad kan du säga för att trösta honom? En ung pojke kan sörja djupt därför att hans far just har dött. Du önskar av hela ditt hjärta att du kunde ge honom tröst. Känner du dig hjälplös? Eller kan du ge pojken ett verkligt hopp?

För att ge sann tröst, som verkligen är till hjälp för en sörjande, måste du själv ha ett fast grundat hopp. Du behöver faktiska, konkreta svar på de frågor som uppstår om döden. Det är ju bara sanningen som ger verklig tröst.

Du måste först och främst känna till svaret på frågan: Var är de döda? Du behöver också få svar på andra frågor. Befinner sig de som har dött nu i himmelen? Får de utstå lidande av något slag? Befinner de sig i någon skuggvärld? Eller är de verkligen döda? Är de i så fall borta för alltid? Är det rimligt att någon får leva i fyrtio år eller så, skaffa sig fin utbildning, rusta sig för att uträtta något värdefullt här i världen och sedan dö? Så synd! Vilket slöseri!

Vad kan du säga till en sörjande? Skall du säga att döden är en flykt från en icke önskvärd tillvaro — att den döde därför har det bättre nu? Det ger inte någon större tröst åt en sörjande. För att ge ett rätt svar måste man kunna värdera livet rätt och veta om döden är en vän eller en fiende till mänskligheten.

Livet en värdefull ägodel

När man tröstar sörjande, måste man också inse att döden vanligen är ett mysterium för dem. Men det är i allmänhet så att de inte gärna vill godta att döden är slutet på allt. Bör vi betrakta detta som onaturligt, som en dåraktig, opraktisk inställning? Nej, det tyder i själva verket på ett normalt, sunt tänkesätt. Kung Salomo i forna tider, som hade rikedomar och tillfälle att skaffa sig de önskvärda tingen i livet och iaktta allting som hände människor, både gott och ont, drog slutsatsen: ”Bättre är att vara en levande hund än ett dött lejon.” — Pred. 9:4.

Livet är sannerligen värdefullt! Utan liv har vi ingenting. Det är naturligt och rätt att människor klamrar sig fast vid livet. Den forntida mannen Job från Österlandet frågade för 3.500 år sedan hoppfullt: ”Om en man dör, får han väl liv igen?” (Job 14:14, Åkeson) Livet har många tilltalande sidor, och även om dåliga omständigheter, svag hälsa eller andra faktorer kan utestänga någon från vissa verksamhetsområden, så finns det alltid andra vägar att gå, som kan ge ett lyckligt, tillfredsställande liv.

Ett exempel på vad livet kan betyda, även när man endast kan göra bruk av en begränsad del av de förmågor människor vanligen besitter, är berättelsen om Helen Keller. Hon var inte två år gammal, när en sjukdom förstörde både hennes syn och hörsel. Avskuren från yttervärlden! Under de fem följande åren, som hon senare sade, växte hon upp ”vild och bångstyrig, fnittrade och fnissade för att ge uttryck åt glädje och välbehag; sparkade, klöste och utstötte de dövstummas kvävda skrik för att uttrycka motsatsen”.

Sedan ordnade hennes far med en lärarinna åt henne, en miss Anne Sullivan från Perkins’ blindinstitut i Boston. Den här hängivna unga kvinnan utarbetade ett slags alfabet, så att hon kunde stava fram ord på Helens hand. Snart lärde sig Helen att förbinda ord med föremål, och inom tre år kunde hon läsa blindskrift och skriva med hjälp av en speciell skrivmaskin. Hon avlade examen med höga betyg vid Radcliffe College år 1904. Hela tiden hade miss Sullivan varit med henne och med hjälp av känseln tolkat diskussioner och föreläsningar i klassrummet.

Miss Keller grep sig sedan med stor kraft verket an att hjälpa de blinda och dövblinda. Hon höll föredrag, uppvaktade myndigheter, besökte sjukhus och skrev åtskilliga böcker, som skänkt tröst och mod åt tusenden. Hennes åstundan att hjälpa de handikappade gav henne ett uppsåt och gjorde livet värdefullt för henne. Hon blev nära åttioåtta år gammal. Miss Keller tyckte sannerligen inte att det skulle ha varit bättre för henne att dö redan som barn.

Helen Keller och tusentals andra, som använder livet väl, motsäger uppfattningen att döden är en ”vän”. Nästan alla gör allt de kan för att förbli vid liv, till och med när döden är oundviklig. Dessutom är de flesta människor rädda för döden. Det är inte bara fråga om individens egen fruktan för att dö, utan också hans familjs och vänners fruktan för att han skall dö. Till och med läkare och sköterskor, som sköter döende patienter, känner av denna fruktan. Doktor Elisabeth Kubler-Ross säger:

”Sjuttiofem procent av vår [USA:s] befolkning dör på institutioner, där de är omgivna av personal som vanligen vill undvika deras problem och komma ifrån dem så fort som möjligt. Och det beror på att vi alla har en sådan överväldigande fruktan för döden.

Hur vi än må teoretisera om denna fruktan, är det i verkligheten inget annat än fruktan för en katastrofal, fördärvbringande kraft, som närmar sig utan att vi kan göra något åt det.”

Det är tydligt att bibeln uppenbarar att döden och ålderdomen är en fiende. (1 Kor. 15:26) Fruktan för döden har hållit människor i slaveri. På grund av fruktan för döden — till exempel genom svält — har människor blivit tjuvar och kannibaler. Somliga har förmåtts att begå orätta handlingar för att undvika att bli dödade. Somliga har tvingats göra saker och ting emot sin vilja, därför att de hotats med att deras släktingar, som bodde i ett diktaturland, skulle bli dödade. — Hebr. 2:15.

Men hur vore det om döden kunde undanröjas? Skulle det göra livet tråkigt och enformigt? Vem har någonsin sagt: ”Jag mår så bra i dag, så jag önskar att jag kunde dö”? Är det inte sant att det finns så många goda och angenäma ting att ägna sig åt att ett helt liv inte räcker för att hinna med alltsammans, inte ens ett evigt liv?

Bibeln säger att Gud har ”lagt evigheten i människornas hjärtan”. (Pred. 3:11) Människan kan föreställa sig en framtid och planera för den. Dessutom finns det alltid ett hopp att man skall finna något sätt att utplåna döden. Skulle en kärleksfull Skapare nedlägga sådana känslor hos sina förnuftsbegåvade skapelser, om de inte kunde få se sina förhoppningar förverkligas? Det låter inte förnuftigt. Och om det finns hopp om att döden skall utplånas, är det också logiskt att tänka sig att Skaparen skulle underrätta människor om sitt uppsåt att uppfylla detta hopp. Men innan vi begrundar den saken, skall vi undersöka vad döden är och hur och varför den kommit till.