Kyrkornas världsråd — ett söndrat hus
I ÅRHUNDRADEN har kristenhetens religioner varit söndrade. Detta är inte något nytt. Men i vår tid har kristenhetens splittring nått en höjdpunkt. Fler religioner än någonsin påstår sig vara kristna.
Men fastän de alla påstår sig vara kristna och tillbedja samme Gud, har de olika läror, sedvänjor och politiska uppfattningar. Också inom ett och samma kyrkosamfund finns det ofta djupa sprickor och söndringar, som kan bero på olika ras och nationalitet, förutom att det finns sådana som beror på ekonomiska och sociala barriärer.
Dessa sprickor och söndringar har lett till den största motsägelsen i krigstid: medlemmar av samma religion, och även andra, som alla påstår sig följa ”Fridsfursten”, slaktar varandra.
Försök att uppnå enhet
Sådana uppenbara motsägelser har vänt många människor bort från kyrkosamfunden — och från Gud. Därför har det gjorts olika försök att råda bot på söndringarna. Ett av dessa försök till enande har varit bildandet av Kyrkornas världsråd.
Detta världsråd grundades i Amsterdam år 1948, och det har sitt högkvarter i Genève. Det består för närvarande av 286 av de större kyrkoorganisationerna, bland dem protestantiska och anglikanska samfund, orientens ortodoxa samt gammalkatoliker. Alla dessa representerar mellan 400 millioner och 500 millioner människor.
I slutet av år 1975 höll Världsrådet sin femte generalförsamling. För första gången hölls denna konferens i Afrika — i Nairobi i Kenya. Medlemskyrkorna var representerade av 747 röstande delegater. Andra religionssamfund — bland dem judiska, hinduiska, buddistiska, muhammedanska och romersk-katolska — sände observatörer. Påven Paul VI sände ett hälsningsbudskap.
Generalförsamlingens tema var: ”Jesus Kristus befriar och förenar”. Philip Potter, Världsrådets generalsekreterare, talade om ”sökandet efter kyrkans enhet”.
Djupa söndringar
Redan i början blev det tydligt att det fanns djupa söndringar som det skulle vara omöjligt att överbrygga. En av dem hade att göra med generalförsamlingens förändrade uppbyggnad.
Under tidigare generalförsamlingar hade delegater från västeuropeiska och nordamerikanska kyrkosamfund dominerat förhandlingarna. Men i Nairobi förfogade de kyrkor som representerade Asien, Afrika, Latinamerika, öarna i Stilla havet och det Sovjetdominerade Östeuropa över fler röster.
Av de 747 delegater som var närvarande vid denna religiösa konferens var 439 från den ”tredje världens” nationer (utvecklingsländerna) och kommunistiska länder. Tillsammans utgjorde dessa nästan 60 procent av hela antalet delegater.
Denna förändrade uppbyggnad blev uppenbar i många stridsfrågor som söndrade Världsrådet. Vanligtvis understödde de västeuropeiska och nordamerikanska kyrkosamfunden Västerlandets politiska, sociala och ekonomiska politik. Kyrkor från tredje världen och kommunistländerna hade motsatta uppfattningar.
Ett vittnesbörd om skiljaktigheten kom när en afrikansk delegat utslungade denna anklagelse: ”Jag tror att det förekommer en komplott för att tona ner hela denna generalförsamling för att behaga nordamerikaner och européer, på grund av att det är där som pengarna finns.” Men på grund av den nya majoriteten inträffade inte detta.
Ett annat exempel på spänningen mellan Öst och Väst beskrevs i Newsweek. Det hette där att en liberiansk kyrkoman ”lade fram det mest kontroversiella kravet av alla — ett femårigt uppehåll när det gäller att sända vita missionärer till Afrika”. Somliga afrikanska kyrkomäns fientlighet mot sina europeiska och amerikanska kolleger var uppenbar.
Söndrade i fråga om ”befrielsekampen”
En bittert söndrande stridsfråga hade att göra med ”befrielserörelserna”. Tonen i denna fråga angavs i början av generalförsamlingen i inledningstalet. Detta hölls av dr Robert Brown, en professor i teologi vid University of California.
Fastän Brown var från en västerländsk nation, framhöll han att ”tanken på Jesus Kristus som en mänsklighetens befriare erbjöd föga tröst åt dem som historien har sett som förtryckare, sådana som de ’vita’, vilka som ras har besegrat, förtryckt och exploaterat så många av de färgade raserna i världen”.
Hans kommentarer retade västerländska kyrkomän. Men när andra talare framförde sina uppfattningar, blev det tydligt att flertalet inom Världsrådet förordade att ”befrielsen från västerländsk imperialism” skulle fortsätta. Detta tema hade godtagits vid Världsrådets förra generalförsamling i Uppsala år 1968.
Beträffande denna stridsfråga hette det i en ledare i Seattle Times: ”I en sådan föränderlig situation kunde människorna från de underutvecklade nationerna höras. De talade rakt på sak till delegaterna från de utvecklade nationerna. Det de hade att säga kan inrymma fröna till nya debatter, konfrontationer och tvister.” I ledaren framhölls ”den djupa känsla som den underutvecklade världen hyser på grund av att den utvecklade världen, Förenta staterna och andra nationer, har frånrövat dem deras naturresurser”.
Därför kom det inte som någon överraskning, när en särskild kommitté rekommenderade att Världsrådet skulle ”öka hjälpen till gerillagrupper runt om i världen och särskilt i södra Afrika”. En sådan rapport hade redan godkänts i Uppsala, då Världsrådet fastställde ett program för bekämpande av rasism. I enlighet med detta program har penningmedel förmedlats till olika gerillarörelser.
Tidskriften Christianity Today erkände i numret för 2 januari 1976 att sådana penningmedel hade anslagits. Det förklarades också att generalförsamlingen hade avslagit ”en motion att inskränka bidragen från programmet för bekämpande av rasism till grupper som inte använde våld”.
Men i samma publikation förklarades det också att ”den marxistiska regeringen” i Moçambique var en av dem som hade ”fått hjälp av Kyrkornas världsråd att komma till makten”. Likväl har denna regering, hette det, ”intagit en hård attityd gentemot kyrkorna och särskilt gentemot utländska missionärer”. På grund av detta menade vissa västerländska delegater att stödet till befrielserörelser var produktivt i icke-önskad riktning.
Den presbyterianske prästen Gordon Gray från Irland riktade Världsrådets uppmärksamhet på de tragiska resultaten av söndringen bland kyrkorna. Han förklarade: ”Från Irland har vi förkunnat för världen en Jesus Kristus som förslavar och söndrar. Både den romersk-katolska kyrkan och den protestantiska kyrkan har funnit att de är fångar i politiska, sociala, kulturella och religiösa söndringar, som vi har hjälpt till att skapa och bibehålla. När vårt samhälles sammanbrott enträget påkallade ett profetiskt ord från Herren, upptäckte vi att vi inte kunde enas om vad detta ord borde vara.”
Ytterligare söndring
Ett annat område som avslöjade hur svårt söndrat Världsrådet var hade att göra med religionsfriheten. Det gjordes försök av vissa västerländska delegater att få igenom en resolution som skulle fördöma länder där människor förvägras religionsfrihet.
Avsikten med detta fördömande blev emellertid tydligare, när en ortodox präst sade: ”Människor dödas och mördas i så kallade socialistiska länder.” Det var uppenbart att dessa ansträngningar till största delen var riktade mot Sovjetunionen.
Detta försök till fördömande mötte bittert motstånd. I National Catholic Reporter talades det om ”kampen mellan Öst och Väst, när Väst ville uttryckligen omnämna kränkningar av religionsfriheten i Sovjetunionen”. Till slut antogs bara en ”urvattnad” version av förslaget.
Men var Världsrådet verkligen intresserat av religionsfrihet? Nej, det ignorerade nämligen ett av de mest upprörande och allmännast kända exemplen på religiöst förtryck i modern tid. Detta är det som Jehovas vittnen i Malawi utsatts för — tortyr, mord, våldtäkt och förvisning i stor skala.
Den tyska tidningen Bild skrev: ”Detta borde vara ett bra tillfälle att protestera mot förföljelsen av kristna i vissa svarta afrikanska länder. Till exempel ... i Malawi, där Jehovas vittnen har blivit misshandlade och deras hustrur våldtagna. Vad gjorde Kyrkornas världsråd? Det beslöt att bojkotta sju banker (bland dem Deutsche Bank), på grund av att de gjorde affärer med Sydafrika. Politik med sedlar i stället för hjälp till bröder i nöd — detta är också en trosbekännelse, men en dålig sådan.”
I tidningen Washington Star frågade W. F. Willoughby beträffande förföljelsen av Jehovas vittnen: ”Kommer Kyrkornas världsråd att ta detta bittra men lägliga tillfälle i akt? Om inte, kommer inget annat uttalande det gör mot förtryck — på grund av religion, ras eller andra faktorer — att låta särskilt övertygande.”
Världsrådet tog inte tillfället i akt. Det gjorde ingenting, vilket visade att det var mer intresserat av politiska angelägenheter än av religionsfrihet. Kolumnisten Jeffrey Hart kallade denna underlåtenhet att fördöma religiös förföljelse ”ett chockerande hyckleri”.
Ingen enhet
Kyrkornas världsråds femte generalförsamling bevisade verkligen någonting. Den bevisade att kristenhetens hus är mera söndrat än någonsin.
Världsrådets generalsekreterare, Philip Potter, sade att ”inga slående nya tankar eller uttryck framkom” och att försöken att uppnå enhet fortfarande befann sig ”i öknen”. Christianity Today tillfogade: ”Denna värdering av Kyrkornas världsråds ställning, formulerad av dess egen generalsekreterare, sammanfattade den känsla som många delegater hade under femte generalförsamlingens sista dag.”
Ansträngningarna att uppnå enande var så fåfänga att en australisk delegat i hög ställning sade följande, då generalförsamlingen slutade: ”Man kan säga att den var över innan den började.” Och i Toronto Star hette det: ”Nairobi väckte långt fler frågor än det besvarade.”
I tidskriften Newsweek hette det: ”Det var tydligt att deras interna dispyter hade försvagat Världsrådets profil i Väst och i tredje världen. Och mitt i sina politiska sammanstötningar tycktes organisationen fullständigt ha förlorat sitt grundläggande religiösa mål ur sikte: att föra samman kristna från världens alla delar till en enad front.”
Men bibeln, kristendomens grundval, säger att sanna kristna skall ”vara eniga i ... [sitt] tal”. Den säger att de kristna inte skall ”låta söndringar finnas” bland sig, utan att de skall ”hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt”. — 1 Kor. 1:10, 1917.
Bibeln säger också att de som bekänner sig tjäna Gud men hatar sina andliga bröder är lögnare. Och den visar att de som slaktar sina bröder är djävulens barn. — 1 Joh. 4:20, 21; 3:10—12.
Det är inte att undra på att kolumnisten Jeffrey Hart sade: ”Kyrkornas världsråds femte generalförsamling, som hade sitt högtidliga möte i Nairobi i Kenya, erbjöd ett kväljande skådespel av moralisk och andlig sjukdom.”
En del av världen
Generalförsamlingen bevisade också att kyrkorna var långt avlägsnade från sann kristen lära, då man samtyckte till att bli ännu djupare indragen i denna världens politiska angelägenheter. I The Christian Century hette det: ”Att vara, eller att inte vara, i världen — det är inte frågan. Frågan är om man skall vara inblandad upp till anklarna eller upp till öronen. Generalförsamlingen valde det största engagemanget.”
Någonting som hjälpte till att säkerställa att det skulle bli så var att en av de nyvalda presidenterna i Världsrådet var den ryske ortodoxe metropoliten Nikodim, ärkebiskopen i Leningrad. Han stödde Världsrådets hjälp till befrielsegrupper och sade: ”Som en av presidenterna finner jag att jag nu känner ännu större omsorg om detta slag av arbete.”
Ändå sade Jesus att hans sanna efterföljare inte skulle vara ”av världen”. (Joh. 17:16, 1917) Guds ord säger också: ”Den som vill vara vän med världen blir alltså en fiende till Gud.” — Jak. 4:4, Hedegård.
Kyrkosamfunden har sannerligen förkastat Guds ord och uppsåt. De har vänt ryggen åt mänsklighetens enda hopp, Guds himmelska rike, och den nya ordning som det skall införa här på jorden.
Vart bär det hän?
Kyrkornas världsråds söndrade tillstånd visar att det inte finns någon möjlighet att Gud stöder det. ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” — 1 Kor. 14:33, Hedegård.
Den Babelliknande förbistringen av läror och sedvänjor som står i strid med Guds vilja visar att Kyrkornas världsråd är en del av den sköka som i Uppenbarelseboken, kapitel 17, kallas ”det stora Babylon”. Och det är klart och tydligt vad dess framtid skall bli. Denna profetia visar att det är bestämt att det skall helt och hållet förgöras av just dem som det nu lever som sköka med — denna världens politiska makter. — Upp. 17:16.
Jesus förutsade: ”Intet samhälle eller hus, som har kommit i strid med sig självt, kan hava bestånd.” Kyrkornas världsråds söndrade hus kommer inte heller att ha bestånd. — Matt. 12:25, 1917.