Vart är Kyrkornas världsråd på väg?
”ANTIDEMOKRATI!” ”Ett ständigt manipulerande, ett uppsåtligt undertryckande av åsikter som strider mot den godtagna partilinjen.” Är det någon diktatur som beskrivs? Nej! Det är ett utlåtande av en prästdelegat vid Kyrkornas världsråds generalförsamling. Men han är också övertygad om att Världskyrkorådet är på rätt väg. Vad var det som hände vid generalförsamlingen som ledde till sådana motstridiga uttalanden? Vilken är den rätta vägen?
Rådets sjätte generalförsamling hölls i Vancouver i Canada under 18 dagar förra året. Närvarande var, förutom tusentals besökare, 838 delegater från 253 kyrkosamfund — representanter för de många olika religionerna i mer än 90 länder. De möttes för att tala om temat ”Jesus Kristus — världens liv” och för att utforska vägar till enhet.
Världskyrkorådets ekumeniska väg började åren efter första världskriget när några religiösa dignitärer sammanträffade för att se vad man kunde göra åt klyftorna inom kristenheten. En serie konferenser om ekumenik ledde till att Kyrkornas världsråd bildades i Amsterdam i Holland år 1948. Det är en sammanslutning av kyrkor, inte någon överkyrka; ett forum för utbyte av åsikter med enhet som syftemål. Dess symbol är en båt med ett kors som mast; dess slogan är: oikoumene, vilket betyder ”hela den bebodda jorden”. Från detta grekiska ord kommer ordet ”ekumenik”, som i en ordbok definieras som ”sökande efter världsvid kristen enhet”.
Även om medlemskap står öppet för alla kyrkor som tror på treenighetsläran, har kristenhetens största religion — den romersk-katolska kyrkan — inte anslutit sig. Den har dock på senare tid sänt observatörer till rådets generalförsamlingar.
Ursprungligen kom flertalet av Världskyrkorådets medlemmar från västvärlden. Men ytterligare medlemmar från kommunistiska länder och länder i tredje världen har undan för undan förskjutit jämvikten. Nu ”tycks det vara en kyrklig avkomling av Förenta nationerna”, enligt tidskriften Time. Vid mötet i Uppsala år 1968 kunde Kyrkornas världsråd inte redovisa några större framsteg hänemot ”den synliga enhet” som det eftersträvar. Tillbedjan och evangelism var problematiska ämnen som enbart betonade bristen på sådan enhet. Därför ägnades det sociala evangeliet den största uppmärksamheten. Här fanns en sak som med säkerhet skulle vinna världsvitt stöd. Predika rättvisa och frihet för de förtryckta.
I londontidningen Daily Telegraph fanns följande rubrik till en specialartikel: ”Präster med ett annat evangelium att predika”. I artikeln sades det: ”En del av kyrkornas verksamhet kan också av de trogna anses ligga utanför den religiösa verksamhetens rättmätiga område, vilket är att sprida evangeliet. ... Mest beryktat är Kyrkornas världsråd, som har förklarat sig kunna ge ytterligare 320.000 pund [ungefär 3.500.000 kronor] till 47 ’befrielserörelser’.” Frälsningsarmén tog anstöt av det i så hög grad att man drog sig ur Världskyrkorådet och nu bara har status som associerad medlem.
Många inom Kyrkornas världsråd tror att våld är försvarbart när man inte kan åstadkomma befrielse genom förhandlingar. Allan Boesak, president för Reformerta kyrkornas världsråd, argumenterade på följande sätt vid Världskyrkorådets generalförsamling i Vancouver. Han sade: ”När förtryckta människor befinner sig i en situation där år av kamp utan våld inte har lett till något och de tar fram geväret, då måste kyrkan helt klart ställa sig på de förtrycktas sida.” Nästan alla de 3.000 åhörarna gav honom stående ovationer.
Är den väg som Världskyrkorådet vandrar samma väg som Jesus Kristus vandrade, han i vars namn generalförsamlingen hade kommit tillsammans? Jesus, som var väl medveten om mänskligt förtryck och elände, lärde dem som lyssnade på honom att inte söka en tillfällig politisk lösning, utan en fullständig lösning genom Guds rike. I bergspredikan sade han: ”Vad jag säger er är detta: Sätt er inte upp emot den som förorättar er.” (Matteus 5:39, The New English Bible) Han gav också rådet: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans [Guds] rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.” (Matteus 6:33) Jesus försökte inte förbättra styrelsesättet. Han lärde sina efterföljare att tålmodigt vänta på Guds rike. Endast det skulle, genom ett omfattande ingripande vid rätt tid, kunna åstadkomma fred, rättvisa och jämlikhet för människosläktet. Han förespråkade aldrig politisk aktivism. Inte heller stödde han judiska rörelser för befrielse från Rom, fastän man ville att han skulle göra det. — Johannes 6:15.
Bör de kristna värva proselyter?
Ett av riktmärkena som man i Vancouver fastslog för den väg man i framtiden skulle vandra gällde behovet att främja evangeliseringen. Den traditionella evangeliseringen har under några år åsidosatts på grund av den tonvikt som har lagts vid det sociala evangeliet. Man har nu för avsikt att återuppliva den. Intressanta frågor väcks. Hur är det med att föra evangeliet ut till de stora delar av människosläktet som inte godtar sanningen i generalförsamlingens tema — ”Jesus Kristus — världens liv”? Hur är det till exempel med muslimerna, hinduerna och buddisterna? Vad föreslår kyrkorna i Världskyrkorådet att man skall göra åt predikandet av bibelns storslagna och unika sanningar för hela mänskligheten?
Enligt ordboken är ”proselytvärvning” inte något nedsättande ord. Det betyder helt enkelt ”att omvända (någon) från en religiös tro till en annan”. Är det inte just det Jesus lärde sina efterföljare att göra? ”Gör lärjungar av människor av alla nationerna”, befallde han. (Matteus 28:19) Aposteln Petrus, som stod mycket nära Jesus, sade eftertryckligt och otvetydigt om sin Mästare: ”Det [finns] ingen frälsning i någon annan, för det finns inget annat namn under himmelen, som blivit givet bland människor, genom vilket vi måste bli frälsta.” — Apostlagärningarna 4:12.
Världen i allmänhet ser emellertid med ogillande på religioner som värvar proselyter. Och Kyrkornas världsråd har sin egen definition på proselytvärvande och säger att det är ”en ovärdig form av vittnande”. Rådet föredrar ordet ”dialog” för sina kontakter med icke-kristna religioner, ett ord som man definierar som ett ”sammanträffande där människor med olika åsikter om den yttersta verkligheten kan komma tillsammans och undersöka dessa åsikter i en anda av ömsesidig respekt”.
Ingen evangelistisk övertygelse och nitälskan där inte. Ingenting om att göra lärjungar. Om det är så medlemskyrkorna i Världskyrkorådet tänker genomföra sin evangelisering, hur kommer människor då någonsin att bli lärjungar till ”Jesus Kristus — världens liv” och börja vandra på vägen till frälsning?
John Whale skrev i londontidningen Sunday Times: ”Ett växande antal kristna i västvärlden finner tanken att sprida ordet obehaglig, eftersom den kan antyda ett anspråk om att kristendomen är rätt och att andra religioner är orätta, kanske i så hög grad att de är förtjänta av att fördömas. Men man tycker inte om att säga det.”
Är Världskyrkorådets mål att få ”hela den bebodda jorden” — deras oikoumene — att vandra på den breda ekumeniska vägen till enhet, oavsett vad man tror? Kommer denna försagda inställning av en ivrig önskan att evangelisera, eller är den ett symptom på bristande övertygelse? Den romersk-katolske prästen Tissa Balasuriya skrev i Världskyrkorådets officiella tidskrift One World: ”De kristnas Gud är inte en partikularistisk gudom, någon som de kristna och deras kyrkor har monopol på. Om Kristus befrias från fångenskapen hos de kristna, kommer han att betraktas som den Gud som alla teister godtar.”
Aposteln Paulus tyckte emellertid på annat sätt. Han skrev: ”De tror inte, eftersom deras sinnen har hållits i mörker av denna världens onde gud. Han hindrar dem från att se det ljus som skiner på dem, det ljus som kommer från de goda nyheterna om Kristi härlighet.” Och senare i samma brev skrev han: ”Försök inte arbeta tillsammans som jämlikar med otroende, för det går inte. Hur kan rätt och orätt samarbeta? Hur kan ljus och mörker leva tillsammans? Hur kan Kristus och djävulen vara överens?” — 2 Korintierna 4:4; 6:14, 15; Today’s English Version.
En väg som leder vart?
Trots alla stridigheter är Världskyrkorådet övertygat om att det kan uppnå en rimlig framgång på sin färd längs den ekumeniska vägen. Frågan är: Är det rätt väg för de kristna? Är det den smala väg som leder till liv? Eller är det den breda väg som nästan alla går på och som Jesus uppmanade sina åhörare att undvika? — Matteus 7:13.
Jesus sade om sina efterföljare: ”Världen har hatat dem, därför att de inte är någon del av världen, alldeles som jag inte är någon del av världen.” Och till Pilatus sade han: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Johannes 17:14; 18:36) Kyrkornas världsråd anser att det är dess kristna plikt att utöva inflytande över världsangelägenheterna i så hög grad som möjligt. Det gör sig på så sätt till en del av världen och ignorerar bibelns sanning och Jesu anvisningar.