Jag var pingstpastor
JAG föddes på Sicilien år 1932. Kort efter andra världskriget var jag med vid ett pingstmöte i ett privathem. Den medelålders pastorn började sin predikan med att be med mycket hög röst. Detta överrumplade mig, men jag stannade kvar.
Under predikan avbröt jag honom flera gånger och frågade efter bevis för att Gud verkligen finns till. Han hänvisade till bibeln som bevis för Guds existens och gav mig ett exemplar som gåva. Jag började läsa ungefär sju kapitel varje dag. Jag insåg emellertid snart att jag inte förstod mycket, om ens något, av vad jag läste. Jag beslutade mig därför att vända mig till pingstkyrkan för att få hjälp.
Religiös bakgrund
Från min tidiga barndom hade jag varit intresserad av religion, liksom mina föräldrar. Som de flesta sicilianare var de romerska katoliker och mycket hängivna.
När jag blev äldre insåg jag emellertid att den katolska kyrkan inte tillgodosåg mitt andliga behov. Jag kunde till exempel inte förstå varför prästerna bar särskilda kläder, varför de intresserade sig för andras personliga angelägenheter i förbindelse med bikt eller varför det fanns precis lika mycket avgudabilder i kyrkorna som i hednatemplen. Eftersom jag inte kunde få tillfredsställande svar på sådana frågor, svalnade mitt intresse för den katolska kyrkan.
Under förkrigsperioden fick vi ofta besök hemma av en präst, för vilken avkastningen av vår vingård var reserverad. Han hävdade att fascismen var den bästa styrelseformen för Italien, eftersom den försvarade den katolska kyrkans intressen. När kriget slutade var det emellertid många som lämnade kyrkan, eftersom de kunde se att den tagit parti för fascismen, och de kände motvilja mot kyrkans sätt att stödja de rika på de fattigas bekostnad.
Som en följd av detta var det många som efter kriget blev ateister, och jag började också anamma deras tänkesätt. Följaktligen betraktade jag gudstjänsterna som blott och bart medel att träffa vänner. Men jag kände alltjämt ett andligt behov.
Livet som pingstvän
Det var insikten om detta behov som uppammade mitt intresse för bibeln. Jag började därför besöka pingstkyrkan.
Gudstjänsterna var ganska uppseendeväckande. Pastorn brukade börja med att be en bön med slutna ögon och med händerna och armarna sträckta mot himmelen. Sedan uppmanade han de närvarande att sjunga en sång tillsammans med honom. Efter detta fick olika personer tillfälle att ”vittna”, dvs. berätta om de svårigheter som de mött i livet innan de kom i kontakt med pingstvännernas religion och hur deras nuvarande vandel var.
Detta åtföljdes vanligen av en predikan grundad på en bibelvers. Jag kunde inte fatta och förstå det pastorn sade, men jag trodde att detta berodde på min begränsade kunskap i bibeln. Efter sin predikan brukade pastorn gå omkring bland de närvarande och lägga händerna på dem och ropa: ”Ropa, ropa högre! Herren är nära!” Och då brukade församlingen ropa: ”Halleluja! Herre, lyssna till oss!” eller något liknande.
År 1950 blev jag döpt medlem av pingstkyrkan. Jag trodde att Gud hade kallat mig, och därför gjorde jag många förändringar i mitt liv. Jag rökte inte längre, och jag gick inte heller mer på bio eller dans. Jag slutade upp att lyssna på radion, eftersom den kyrka jag tillhörde ansåg att sådant var opassande för en kristen.
Människorna i den lilla staden S. Cataldo i den sicilianska provinsen Caltanissetta, där jag bodde, var förvånade över de förändringar jag gjorde. Jag talade med alla om min nya tro och sade åt dem att komma och bli frälsta, annars skulle de få plågas i helvetets eld. Många lyssnade och blev pingstvänner.
Då en framträdande amerikansk pastor besökte oss, blev jag förordnad till ledare för söndagsskolan. Den här uppgiften bestod i att leda de av pingstförsamlingens möten, där man studerade en bulletin som kallades ”Söndagsskolan”. På grund av mitt ovanliga nit i fråga om att leda söndagsskolan förordnades jag till pastor i juni 1952, trots att jag saknade teologisk utbildning. Under de följande fyra åren tjänade jag i pingstkyrkorna i provinsen Caltanissetta, inbegripet staden med samma namn.
Jag får gåvan att tala tungomål
Fastän jag var nöjd med de framsteg jag hade gjort, var jag besviken över att inte äga några särskilda gåvor, som pingstkyrkan menar är manifestationer av Guds ande, till exempel gåvan att tala tungomål. Men en dag blev min önskan uppfylld.
Medan jag höll på att leda en gudstjänst och bad, sade en röst att jag skulle lägga händerna på en särskild kvinna i församlingen. Med mina ögon alltjämt slutna fann jag kvinnan bland de närvarande och lade mina händer på henne. Genast hördes ett högt rop, och så började hon att tillsammans med mig tala tungomål. Detta innefattar att talaren uttalar ord som är oberoende av den egna viljan. Den här upplevelsen gjorde mig mycket lycklig.
Jag kunde emellertid fortfarande inte förstå bibeln, och detta oroade mig mycket. Man sade till mig att bibeln bara kunde förstås av dem som har den särskilda gåvan att uttyda, och denna förklaring gjorde mig någorlunda tillfredsställd. Jag var åtminstone tacksam över att ha fått tungomålstalandets gåva.
Men det dröjde inte många månader förrän jag blev övertygad om att något var fel med denna så kallade ”gåva”. Jag började plågas av förskräckliga nattmaror. Det var som om jag vore förlamad, och samtidigt kunde jag se mörka skepnader som höll i mig från alla sidor. Jag började undra om dessa tecken på angrepp från onda andar kunde ha något samband med den ”gåva” som jag hade fått. Mina misstankar stärktes när en pastor, som ägde gåvan att uttyda, befallde en person med gåvan att tala tungomål att sluta tala, eftersom det han sade var skamligt och inte lämpat att återge.
Fortsatt sökande belönat
Jag var besluten att finna en förklaring på dessa saker. Jag undersökte andra religiösa organisationer, bland annat baptisterna, men utan framgång. När jag fick höra talas om ett par heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen i den närbelägna staden Caltanissetta, for jag dit.
Jag ställde många frågor. Vittnena besvarade dem alla med hjälp av bibeln. Deras kunskap i bibeln gjorde mig häpen. Jag accepterade deras erbjudande att utan kostnad leda ett bibelstudium med mig. Så småningom lärde jag mig slutgiltigt sanningen om gåvan att tala tungomål.
Bibeln gör det klart att den allsmäktige Guden gav de första kristna gåvan att tala främmande språk, som de aldrig hade kunnat tidigare. I den kristna församlingens barndom var dessa gåvor en hjälp för det begränsade antalet lärjungar när det gällde att undervisa främlingar om ”Guds väldiga gärningar”. (Apg. 2:5—11, 1917) Tungomålstalandets gåva tjänade också som ett synligt bevis på att Guds ynnest vilade över denna nya kristna organisation. (1 Kor. 14:22) Men är tungomålstalandet en gåva som skulle finnas kvar i den fullvuxna kristna församlingen?
Nej, jag lärde mig att denna gåva var tillfällig, liksom fallet var med gåvan att profetera och att äga särskild kunskap. I bibeln sägs det: ”Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.” Dessa särskilda gåvor från Gud var ett identifikationstecken för kristendomen i dess barndom, men liksom en vuxen gör sig av med det som kännetecknar ett litet barn, visar bibeln att också dessa särskilda gåvor skulle försvinna. — 1 Kor. 13:8—11, 1917.
Jag kom därför att inse att den till synes gudagivna gåva, som jag hade fått som pingstvän, i själva verket var ett uttryck för Satans och hans onda andestyrkors verksamhet. I bibeln sägs det varnande att ”Satan själv förskapar sig ... till en ljusets ängel” och att han skulle bedra många med ”lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster”. — 2 Kor. 11:14; 2 Tess. 2:9, 10, 1917.
Så lycklig jag är som fått förståelse för dessa ting! Vad som särskilt gett mig frid och tillfredsställelse är att jag förstått Guds uppsåt att upprätta sitt rättfärdiga rikes regering över jorden för att välsigna alla dem som vill tjäna honom i ande och sanning. Bibelns löfte är att Gud nu snart, under detta rikes styre, ”själv skall vara hos dem [människorna] och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer.” — Upp. 21:3, 4, 1917.
Förkunnare av annat slag
Det har nu gått femton år sedan jag överlämnade mitt liv till att tjäna den sanne Guden Jehova och symboliserade detta genom dop i vatten. Alltsedan dess har mitt viktigaste mål i livet varit att ta del i uppfyllelsen av den profetia som Guds Son, Jesus Kristus, uttalade, nämligen: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet [för denna tingens ordning] komma.” — Matt. 24:14.
Vad som gjort mig särskilt glad är att jag kunnat hjälpa många i min hemstad S. Cataldo, där jag tidigare tjänade som pingstpastor, att lära känna sanningen om Guds rike och ta del i förkunnandet om Riket. Nu bor jag med min familj i staden Turin i norra Italien. Och jag har fått den ytterligare glädjen att se de tre äldsta av mina sju söner ta del med mig i att predika för andra i det här området om att Guds rike är det enda sanna hoppet för fred och lycka.
Det är därför som vi, tillsammans med Guds tjänare överallt, med ivrig förväntan ser fram emot den fullständiga uppfyllelsen av den bibliska profetian: ”Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” (Dan. 2:44) — Insänt.