Jag gjorde mig fri från religiöst bedrägeri
JAG kommer ihåg det första ”underverket” jag såg. Jag var sex och ett halvt år gammal. Min mor och jag befann oss på ett pingstvänsmöte i ett hus. Predikanten sjöng, och han fick anden på det sätt som pingstvänner får, när de sjunger. Det var vinter, och det stod en stor, rund kamin mitt i rummet. Jag såg honom sticka handen i kaminen, samtidigt som han under små utrop fortsatte att sjunga, och han tog ut ett kolstycke som var glödande hett. Han höll upp det med båda händerna och bar det runt i rummet under det att han också sjöng och gav ifrån sig dessa små triumferande rop. Medan detta pågick, sjöng och ropade de andra och dansade runt honom. Efter mötet kom alla och tittade på hans händer för att se om de var brända. Det fanns inte ett märke på dem!
Och detta var bara ett av de tecken som förekom i denna pingstkyrka i Kentucky som min mor gick till. De trodde på det sextonde kapitlet i Markus, från den sjuttonde versen, där det talas om tungomålstalande, helbrägdagörande av sjuka, att ta ormar i händerna och att dricka gift. (Dessa verser är tvivelaktiga, det vill säga de finns inte med i de äldsta bibelhandskrifterna.) Det är inte alla pingstkyrkor som tror på det här. Men när man ser sådant inträffa, får det en att verkligen känna att Gud måste finnas i en kyrka som kan utföra sådana tecken utan att människor tar skada.
Vi flyttade sedan till Indiana. Jag blev döpt när jag var tolv år, år 1953. Jag lärde mig att spela gitarr och ackompanjera grupper som sjöng vid mötena. Jag ansåg att det var en del av min tjänst för Gud — det är genom detta sjungande som pingstvänner får anden. När jag fick anden och talade i tungor, visste jag inte vad jag sade, men det var en behaglig känsla.
Jag tog aldrig själv upp ormar med händerna, men jag kommer ihåg ett veckoslut då jag besökte den kyrka i Kentucky som jag brukade gå till. En besökande predikant fick anden och drog fram en stor skallerorm ur den ormlåda som han hade med sig. Han lindade den runt sin hand under höga rop. Jag befann mig på podiet bakom honom tillsammans med sångarna, och jag kommer ihåg att jag såg att det började sippra fram blod mellan hans fingrar. Den predikant som jag hade sett ta glödande kol i sina händer flera år tidigare fick sedan anden, och han kom upp och tog ormen ur den andre predikantens hand och lade tillbaka den i lådan. Men den man som blev biten blev aldrig sjuk. Jag kommer emellertid aldrig att glömma att tre människor som jag kände blev bitna av ormar och dog. Min svärfar var en av dem.
När jag var nitton år, gifte jag mig med en ung man, om vilken det sades att han hade blivit frälst. Men han var inte någon pingstvän med stark tro. Jag såg honom vid ett tillfälle ta ormar i händerna, men han hade inte en ande som var jämförbar med min. Till en tid gav han sken av att vara en god pingstvän, men sedan upphörde han med det, började röka och göra andra saker som vi inte borde ägna oss åt. Detta som hade med andar att göra var emellertid en sak som oroade mig. När pingstvänner fick anden, var andarna inte alltid likadana. Några var starkare, några var inte förenliga med vår tro, och några var till och med fientliga mot andra.
Jag kunde aldrig förstå det här. Det fick mig att undra varför det fanns så många olika andar. Jag kommer ihåg att jag under hela den tid som jag var pingstvän bad: ”Gud, det här är den enda religion som jag känner till som kan vara rätt. Men om jag inte tjänar dig på ett sätt som behagar dig, Gud, vill jag få veta det. Om det här inte är den rätta religionen, visa mig då vilken som är den rätta.” Jag bad denna bön många gånger.
Det var under mitt första äktenskap som jag blev bekant med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Vi hade flyttat till Cincinnati år 1962, och Jehovas vittnen kom till vår dörr. Min man tyckte om att tala med dem, men jag ville aldrig göra det. Jag stannade i köket när de kom. Min man prenumererade på tidskrifterna, men läste dem aldrig. Men jag gjorde det. Jag visste att jag inte borde göra det, och jag kände mig skuldmedveten när jag gjorde det, men jag kunde inte stå ut med att någonting blev liggande utan att jag läste det. Det hände till och med att jag kastade tidskrifterna i soporna och sedan gick och letade fram dem och läste dem!
Genom Vakttornet och Vakna! fick jag kunskap om att jorden skulle bestå för evigt och bli ett paradis uppfyllt med rättfärdiga människor. Det var det mest storslagna jag någonsin hade hört talas om. Det var som ett slag i ansiktet, eftersom pingstvänner inte trodde på något sådant, när det gällde jorden. Jag kommer ihåg att jag läste om denna paradisiska jord som skulle bestå för evigt, och jag brukade tänka: ”Det här är inte rätt!” Men jag älskade att läsa om det. En strid pågick inom mig. Jag bad om hjälp i denna sak. Slutligen bad jag min man att sluta med tidskrifterna, och han gjorde som jag ville.
Min man började ha förhållanden med andra kvinnor, och efter sju års äktenskap skildes vi. Jag flyttade med mina två söner hem till Olene, en väninna som jag länge hade känt och som hade gift sig med min farbror. Hon var en utomordentlig sångerska, och vi gick på pingstmöten tillsammans och sjöng i olika kyrkor. Olene var också dotter till den predikant som hade tagit glödande kol i händerna.
Två gånger blev jag ”helbrägdagjord”. Första gången var när jag fick missfall och drabbades av blödningar. Trots detta gick jag på pingstförsamlingens möte. Jag var så svag att jag fruktade att jag skulle bli tvungen att lämna mötet. Då hörde jag att Olene och hennes far började sjunga. De fick anden. De fattade varandras axlar. De kom och lade händerna på mig. Jag förlorade omedelbart medvetandet. När jag återfick medvetandet, kände jag mig frisk! Inga mer blödningar!
Andra gången var när jag fick en tandköttssjukdom. Jag hade haft löständer ända sedan jag var 15 år. Nu, flera år senare, började munnen svullna upp under den övre lösgommen. Jag gick i omkring tre månader utan mina tänder och livnärde mig på flytande föda. Jag blev förtvivlad och gick till en läkare. Han tittade mig i munnen. ”Det är inte min hjälp du behöver; du behöver gå till en tandkirurg.” Han gav mig namnet på sjukdomen, papillom, och rekommenderade en tandläkare.
Jag gick aldrig dit. Olene och jag var på väg till kyrkan i Kentucky. Senare samma kväll deltog jag i sången och föll i mycket djup andehänryckning. Olene lade händerna på mig, allt blev svart för mig, och jag sjönk till golvet. När jag hade kvicknat till, spottade jag ut bitar av något som liknade torrt, söndertuggat kött. När jag kom hem, kunde jag sätta in mina löständer. Jag har aldrig haft några besvär sedan dess.
Olene ägnade sig en hel del åt att läsa bibeln. Strax efter det att jag hade flyttat in hos henne ropade hon på mig att komma in i det rum där hon satt och läste. Hon hade en fråga. Hon läste Predikaren 1:4: ”Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.” Sedan sade hon: ”Jag vill att du förklarar det här skriftstället för mig. Vi tror inte så här. Men vad handlar det egentligen om?” Jag blev mycket upprörd.
”Jag vill veta varför du är så upprörd över det här skriftstället”, sade hon uppfordrande. ”Det står i bibeln, och vi måste få veta vad det betyder!” Jag förklarade därför: ”Jag har läst om det i Vakttornet och Vakna!, och jag ville inte låta dig veta att jag hade läst de där tidskrifterna, som ges ut av Jehovas vittnen.” Hon ville omedelbart få tag på vittnena.
”Oroa dig inte”, sade jag. ”Om vi bor här tillräckligt länge, kommer de att dyka upp vid vår dörr. De får alltid tag i en.” Två veckor senare, när jag kom hem från arbetet, stod hon i dörren och väntade på mig och log med hela ansiktet. ”Gissa vilka som var här i dag!” Jag hade ingen aning. ”Jehovas vittnen! Jag har avtalat om ett bibelstudium för oss båda två!” Jag kände mig som förlamad. Jag ville inte studera med dem. Jag var rädd för dem.
Men vi studerade verkligen. De inbjöd oss till mötena. Olene hade ingen lust att gå dit, men jag gjorde det. Min yngste son var då omkring tre år, och vi gick till Rikets sal. När vi efter någon tid hade hunnit gå igenom Sanningsboken vid bibelstudiet i vårt hem, insåg både Olene och jag att pingstkyrkan hade fel. Trots detta upphörde Olene med studiet, och därför slutade jag också.
Detta hände år 1972. År 1974 fick jag ett telefonsamtal från Olene — vi bodde då inte längre tillsammans. Hon frågade mig om jag ville gifta mig med hennes far — den man som jag hade sett ta det glödande kolet i händerna, när jag var sex och ett halvt år gammal. Mitt äktenskap med min förste man hade ju tagit slut drygt sju år tidigare, så nu gifte jag mig med Olenes far i januari 1975.
Han bodde i Kentucky, i närheten av den pingstkyrka som jag hade besökt som barn. När jag gifte mig med honom, sade jag till honom att jag aldrig skulle gå tillbaka till pingstvännerna och att om jag någonsin skulle gå med i någon religion igen, skulle det vara Jehovas vittnen. Han gick med på det. Men vi hade varit gifta bara några månader, när han ville att jag skulle gå med honom på ett möte i pingstförsamlingen. Jag gick med honom en gång, men jag kunde inte vara kvar tills mötet var slut. Demonernas närvaro var olidlig!
Vid det här laget hade jag lärt mig att Satan, hans demoner och hans tjänare här på jorden kan utföra tecken och under och att de kristnas krigföring var en kamp mot sådana demoniska krafter i det himmelska. (2 Moseboken 7:11, 22; 8:7, 18, 19; 2 Korintierna 11:13—15; Efesierna 6:11, 12) Jag hade också lärt mig att de mirakulösa gåvorna i den första kristna kyrkan var till för att befästa den under dess barndom och att sådana gåvor skulle försvinna senare, när apostlarna var borta. Beträffande gåvan att tala i tungor är det till exempel skrivet: ”Vare sig det finns ... tungomål, skall de upphöra.” Kärlek, tro och hopp är nu stöttepelarna i den mogna kristna kyrkan. — 1 Korintierna 13:8—13.
Min mans ansträngningar gick ut på att få mig att gå till pingstförsamlingen igen och sjunga tillsammans med honom och spela gitarr. Jag började i stället gå tillbaka till Rikets sal. När han kom hem efter ett veckoslut då han hade predikat i pingstkyrkor, brukade han vifta med en tjock sedelbunt, som han hade fått från den kollekt som pingstförsamlingen hade tagit upp åt honom. Han brukade skratta åt att människor gav honom alla dessa pengar utan att han hade rört ett finger för att förtjäna dem.
Så småningom följde min yngste son med mig till mötena och blev ett aktivt vittne. Min man brukade bli mycket upprörd, om jag kom hem sent från mötena. En kväll kom jag hem omkring klockan tio, och min man hade då låst mig ute ur huset. Min son och jag var tvungna att tillbringa natten i bilen. Detta inträffade flera gånger. Han hade en pistol i bilen, och när han kom på mig med att sitta och läsa eller studera, tog han fram sin pistol och sköt under min stol fyra eller fem gånger. Om jag bar ut läskedrycksflaskor på uteplatsen, sköt han flaskorna ur kartongen. Han försökte inte döda mig; han försökte få mig galen. Men jag bad till Jehova och förblev lugn, och detta gjorde honom galen.
En dag höll jag på att göra mig i ordning för att gå till ett möte, och han frågade då: ”Skall du verkligen bli ett Jehovas vittne? Skall du verkligen trava runt från dörr till dörr och predika?” Och jag sade: ”Ja, det tänker jag.” ”Jaså”, sade han, ”då får du två veckor på dig att komma ut ur huset.” Min son och jag flyttade därför ut. Vi flyttade in i ett litet hus som hade stått obebott i flera år. Det fanns inget rinnande vatten, vi hade mycket få möbler och inga pengar.
Men det var så skönt att ha friheten att gå på ett möte utan att behöva oroa sig över att bli utelåst eller att bli beskjuten och i stället kunna tjäna Jehova genom att predika från dörr till dörr. (Apostlagärningarna 20:20) När jag träffade pingstvänner vid dörrarna, kände jag ofta demonernas närvaro. Jag brukade då säga: ”Jehova, jag vet att du är starkare än demonerna. Jag vet att du har makt att hjälpa mig, och jag behöver din hjälp. Jag behöver din heliga ande för att kunna klara av det här.” Han gav mig alltid hjälp.
Jag blev döpt i september 1976. Min son blev döpt i juli 1977. Min syster är ett överlämnat vittne. Min mor studerade och började predika från dörr till dörr. På så sätt har jag fått mycket uppmuntran från min familj och mycket hjälp från Jehova och hans folk. Jehova har varit så tålmodig mot mig. Må han också vara långmodig mot de miljoner övriga människor som ”Guds omtänksamhet söker föra ... till sinnesändring”. (Romarna 2:4) — Berättat av Ireta Clemons.
[Infälld text på sidan 11]
Tre människor jag kände blev bitna av ormar och dog
[Infälld text på sidan 12]
Vid det här laget hade jag lärt mig att Satan, hans demoner och hans tjänare här på jorden kan utföra tecken och under
[Bild på sidan 10]
Ireta Clemons, nu ett vittne