När Tetondammen brast
KAN du föreställa dig att du höll på att fiska vid ett lugnt vattendrag och i nästa ögonblick blev tvungen att klättra uppför ravinens sida för att komma undan en 90 meter hög vägg av vatten som störtade emot dig? Det hände faktiskt vid floden Teton den 5 juni förra året. Ögonvittnenas berättelser om vad som hände när Tetondammen brast är ett exempel på att ”verkligheten överträffar dikten”. Låt oss se vad som hände med några sportfiskare:
En klarblå himmel gjorde det till en perfekt lördag att fiska i Teton, som av många anses vara ”den finaste forellfloden i hela staten Idaho”. Och vid 11-tiden på förmiddagen gav sig de fem fiskarna ut på sin gummiflotte på floden alldeles nedanför Tetondammen. Därifrån drev de med strömmen ett stycke och kastade ankar.
De hade redan märkt att ”vattnet hade antagit en mjölkaktig färgton”, då en man plötsligt ropade ner till dem från randen av den djupa ravinen. Han varnade dem för att vattnet kunde stiga, eftersom det var ”en liten läcka i dammen”. Fiskarna drev ett stycke till med strömmen och blev förskräckta, när de såg en av sina släktingar vid ravinens övre kant fyra av sin pistol i luften och vifta frenetiskt med armarna.
Detta och det snabbt stigande vattenståndet fick dem att inse att något allvarligt måste ha hänt. En kvinna i gruppen berättar: ”Vi paddlade mot stranden allt vad vi förmådde och klättrade skräckslagna uppför ravinens vägg. Jag såg mig tillbaka och sade åt de andra att låta båten fara. Jag klättrade ganska högt upp och stannade för att hämta andan, då jag såg en stor metallbehållare, omkring 15 meter i diameter, komma farande med strömmen. Vågorna kastade den hit och dit som en kork. Jag klättrade verkligen för brinnande livet!”
Just som sällskapet nådde övre kanten fylldes ravinen helt och hållet av en enorm vägg av vatten — och klyftan var ändå 90 meter djup!
Vattenmassorna fortsatte snabbt sin framfart. En ung fiskare drunknade, och en annan blev våldsamt mörbultad men lyckades på något sätt hålla sig flytande i vattenmassorna omkring 8 kilometer, och därefter fick han tag i ett träd. Han räddades från trädet åtskilliga timmar senare.
Många klockor stannade samtidigt, klockan 11.57, när strömmen bröts. Och för de flesta av de 100.000 invånarna i det här området i Idaho tycktes tiden stå stilla. Innan översvämningen var över skulle elva människor förlora livet och tusentals bli hemlösa. De materiella skadorna beräknades uppgå till mellan 400 millioner och en milliard dollar! Varför blev skadorna så stora? På grund av översvämningens femuddiga ”angrepp”.
När störtvågen nådde en skarp krök i floden, följde vattenmassorna inte kröken, utan en stor del av vattnet ”hoppade över” flodbanken och fortsatte västerut. Vattnet störtade också fram genom de små dalarna eller ”sänkorna” i detta kuperade område och delade upp sig i fem vågfronter eller ”armar”. En stor ”arm” rusade naturligtvis också söderut och följde Snakeflodens bäcken (som Teton rinner ut i).
Men hur var det när vattenmassorna störtade ut ur ravinen och in i de bredare dalarna? Darrell Singleton, en äldste i Jehovas vittnens församling, äger en gård sex kilometer nedanför dammen. Han befann sig på sin gård och berättar:
”Den uppslukade allt”
”Vi höll på att lasta en del redskap på vår lilla lastbil, när vår dotter i Rexburg ringde. Hon sade att Tetondammen brustit och att alla uppmanades att ge sig i väg därifrån. Jag svarade att någon kanske blivit rädd på grund av att en del vatten runnit över den fulla reservoarens krön. Hon sade att det var allvarligare än så. Jag föreslog därför att vi skulle lägga på luren och ge oss i väg och låta henne göra samma sak.
Jag var inte särskilt orolig, men vi beslöt att fara till dammen och se med egna ögon. När vi kom dit höll vettskrämda människor på att fly därifrån. En enda blick övertygade oss om vad som höll på att ske. Väldiga chokladbruna vattenmassor strömmade ur ravinen och ut i dalen. Ett dammoln höjde sig över den framstörtande vattenranden. Föremål i störtflodens väg tycktes explodera när den nådde dem.
Vi begav oss tillbaka till vår gård och varnade de familjer vi passerade. Familjemedlemmarna i ett hem ville inte gärna ge sig i väg, men de blev övertygade när kraftledningarna började falla ner. Vi var mindre än tre kilometer hemifrån då vi såg en mer än tio meter hög vägg av vatten träffa vår gård. Den uppslukade allt. Vi överväldigades av en känsla av hjälplöshet — allt var ödelagt.
Senare, omkring klockan 17, gick vi tillbaka till gården. Störtfloden hade flyttat huset omkring 140 meter, och där hade det rasat ihop. Alla våra andra byggnader och redskap var förstörda. Min båt och lilla lastbil hängde i trädtopparna, fortfarande hopkopplade.”
De flesta i Wilfordområdet, som först drabbades av översvämningen, hade bara omkring tio minuter på sig att sätta sig i säkerhet. Somliga lyfte blicken och såg vattenmassorna komma emot dem. Det sällsamma ljudet av träd som knäcktes varnade andra. En kvinna såg ett ”tegelhus kastas upp i luften som om det varit ett dockhus av plast”.
Evakuera området nu!
Rakt i störtflodens väg låg en rad små städer. Sugar City var den första av dem. Lyckligtvis hade alla kunnat ge sig i väg innan vågfronten, som nu var 10 kilometer bred, förintade staden. Träd som ryckts upp med rötterna, timmerstockar, tunnor, ja rentav bilar och jordbruksredskap, slungades mot byggnaderna.
Sorgligt nog såg man också många döda djur flyta omkring. Tusentals nötkreatur hade befunnit sig i flodens väg. I många fall hade deras ägare bara tid att öppna deras fållor och ge dem en chans att rädda livet. Några lyckades, men de flesta gick under.
Innan störtfloden kom kunde polisen kungöra varningen: ”Evakuera området nu!” Nästa stad, Rexburg, följde uppmaningen i rättan tid, för snart hade många av dess byggnader blivit helt och hållet lagda under vatten.
När störtvågen sedan vände söderut, gjorde man vad man kunde för att evakuera varje litet samhälle. Många människor var förvirrade. Eftersom det var omöjligt för myndigheterna att beräkna störtflodens hastighet, blev förutsägelserna om när störtvågen skulle komma ofta inexakta. Elförsörjningen bröts, och åtskilliga broar sköljdes bort, och detta gjorde det naturligtvis svårt att färdas och meddela sig med varandra.
Flera städer sätter sig till motvärn
Idaho Falls var den största staden i störtflodens väg. Hundratals frivilliga ställde sig till förfogande för nödhjälpsarbete. Det var en märklig syn att se dem flitigt upptagna med att lägga sandsäckar på Snakeflodens stränder i strålande solsken. På söndagen, då flodvågen kom, var den sex meter hög. Men alla broarna höll — man hade lyckats förhindra översvämning. De frivilliga, som arbetat under hela föregående dagen och natten, hade vunnit seger!
Längre nedåt floden skulle det emellertid inte gå lika bra. Trots tappra frivilliga ansträngningar strömmade den ihållande störtvågen in i åtskilliga samhällen. Nästan 120 kilometer från dammen var den ännu en rasande fors!
Framåt måndag kväll började vågen slutligen avta; störtfloden hade fullbordat sitt lopp. Skräckslagna människor plockade bokstavligt talat upp spillrorna. Många var tacksamma att översvämningen hade inträffat mitt på dagen och inte på natten, då fler människor skulle ha blivit överraskade av den. Men överallt ställde man sig samma fråga: Hur kunde något sådant inträffa?
Den ringa begynnelsen
Har du hört berättelsen om den lille holländske pojken som upptäckte en läcka i en strandvall och tryckte in fingret i hålet i flera timmar tills hjälp anlände? Han blev kallad ”hjälte” och fick äran för att ha räddat en stad i närheten! Det var också en läcka som gav upphov åt tragedin med Tetondammen. Men den här gången kom hjälpen för sent.
Dammens byggnadskostnader sades belöpa sig till 55 millioner dollar, när projektet närmade sig sin fullbordan. Omkring klockan 8 på morgonen den 5 juni 1976 kallades arbetare till platsen. Under flera dagar hade en envis läcka tilldragit sig arbetsmanskapets uppmärksamhet. Nu rann det lerigt vatten genom läckan, och man upptäckte ännu en läcka. Eftersom reservoaren bakom dammen nu var full för första gången, var dessa läckor mycket oroande.
Man beslöt att använda två schaktningsmaskiner och trycka in stenar i den stora läckan på dammens framsida. Men nu hade en väldig virvel (som visade vattenflödets styrka) bildats bakom dammen. Dessutom sjönk den större schaktningsmaskinen ner i jorddammen, och förarna kedjade ihop de båda maskinerna och försökte köra dem tillbaka uppför sluttningen. Men snart avbröt förmannen dem och tecknade åt båda förarna att lämna sina maskiner och sätta sig i säkerhet. Läckan släppte igenom mycket mer vatten nu och grävde ut ett gapande hål bakåt i dammen.
Stora schaktningsmaskiner körde nu upp på dammens krön för att rulla ner stenbumlingar i virveln på dammens baksida. Trots detta växte läckan, och de båda hopkedjade schaktningsmaskinerna, som tidigare lämnats där, störtade ner i den dånande forsen. Inom kort såg man till att alla män och redskap lämnade dammen. Slaget för att stoppa översvämningen var förlorat.
Ett ögonvittne beskriver vad som sedan hände: ”Jag visste att dammen skulle brista, men jag hade ingen tanke på att det skulle vara så här; det såg ut som om hela havet forsade fram. Allt fylldes så snabbt. Varje gång en del [en stor sektion av jorddammen] rasade var det som om en bomb kreverade. En explosion av jord och lera.”
Men hur kunde läckorna uppstå, trots alla tekniska framsteg som gjorts i förbindelse med dammbygge? Fem veckor senare, rapporterar Engineering News-Record för 15 juli 1976, räknade en expertgrupp upp ”fem möjliga orsaker till att man misslyckades med den 93 meter höga jorddammen”. De teorier man trodde mest på gick ut på att den så kallade ”injekteringsridån” inte fungerade som den skulle. Vad innebär detta?
När man misstänker att bergarten under dammen eller vid ändarna av den (dvs. bergarten i ravinens väggar) är porös, borrar man rader av stora hål i berget och sprutar in betong. Denna betongvägg eller ”ridå” är avsedd att hindra vatten från att sippra under dammen eller vid sidan av den. Vid Tetondammen tycks ridån inte ha fungerat på rätt sätt, utan vattnet började sippra igenom vid den ena änden, där dammen mötte ravinens vägg. När vattnet väl hade eroderat bort dammens framsida vid den änden, dröjde det inte länge förrän tyngden av ”sjön” bakom dammen fick den försvagade sektionen att brista.
Gensvar och eftertanke
Under den här katastrofen gav tusentals människor gensvar på vädjandena att hjälpa de översvämningsdrabbade. Det gensvar Jehovas vittnen i västra Förenta staterna gav betecknades som ”överväldigande”. En av de drabbade berättar hjärtevärmande: ”När det blivit ljust på söndagen och jag steg upp, stod en billast med mat, kläder och sängkläder framför huset, och två bröder [medvittnen] satt i förarhytten och sov. De hade kört nästan hela natten.”
En fjorton meter lång transportvagn med förnödenheter sändes från Utah, och en annan stor långtradare kom fullastad från Kalifornien. En av mottagarna säger: ”Det kom så mycket förnödenheter att vi inte visste vad vi skulle göra av alltsammans. Vi visste att bröderna hade skickat det till hjälp för alla som behövde det, och så delade vi med oss åt grannar och andra människor som befann sig i samma situation som vi själva.” Snart måste de som ledde vittnenas undsättningsarbete säga: ”Nu räcker det!”
När man tänker tillbaka på det tre dagar långa eldprovet, lägger man märke till häpnadsväckande kontraster. De flesta hade samarbetat och visat omtänksamhet mot varandra. Somliga riskerade rentav sitt liv för att rädda andra. Men å andra sidan fick polisen snart svåra problem med plundrare. Eftersom statspolisen kontrollerade tillträdet till katastrofområdet, tycks det ha varit de drabbades grannar som gjort sig skyldiga till detta känslolösa stjälande.
Ytterligare kontraster kom till synes i den inställning olika människor hade till de materiella förlusterna. Många gav naturligtvis uttryck åt fruktan och ängslan inför framtiden. Men en kvinna sade leende: ”Det var en fasansfull upplevelse, men jag är verkligen glad att de människor jag älskar mest är vid liv. Jag tror att många har insett nu att det är människorna som betyder något och inte de materiella ägodelarna.”
Men vilka lärdomar katastrofen än gav, så lämnade den också sina spår — i landskapsbilden och hos de överlevande. — Insänt.
[Bild på sidan 7]
Publicerad med benäget tillstånd av Förenta staternas inrikesdepartement
Det väldiga gapet i dammen efter raset