Har du sett Guds under i havsdjupet?

MÄNNISKAN kan åstadkomma häpnadsväckande ting genom att använda sin hjärna. Men för det mesta är det så att hon antingen tar efter det som redan finns i naturen eller också efteråt upptäcker att hennes uppfinningar och påfund redan funnits i hundratals år i växt- eller djurvärlden. Och det finns många ting i naturen som människan inte kan göra efter. I de väldiga havsdjupen finner vi en ändlös rad av sådana under.

Ett exempel på dessa under är fenomenet kall ljusalstring. Självlysande fiskar av olika slag åstadkommer en nästan fullkomlig, 100-procentig omvandling av kemiskt bunden energi till ljus — således inga värmeförluster. Somliga insekter på land har också denna förmåga, men i havet är den mest mångskiftande i form och användning — som skydd, för att fånga byte och för parning.

Utomordentliga byggmästare

Människan är en stor byggmästare. Med hjälp av datorer och detaljerade ritningar, sprängämnen, väldiga schaktningsmaskiner, höga lyftkranar och hantverkare av alla slag uppför hon byggnader av imponerande storlek och skönhet. Men det finns byggmästare i havet, vilkas ansträngningar i somliga avseenden vida överträffar människans. Det är som om Skaparen ville göra det tydligt och klart för människan att all skaparförmåga härrör från Gud och att alla förmågor som människan besitter kommer från Gud. Människan kan inte med rätta berömma sig av sin egen vishet. — Jer. 9:23, 24; 1 Kor. 4:7.

De mest slående av alla byggnadsverk i havet är de vackra korallformationerna. Det finns hundratals korallöar och atoller (öar som bildar en ring kring en lagun), i synnerhet i Stilla havet, men först på senare tid har människan i viss utsträckning kunnat förstå hur dessa byggnadsverk kommit till.

Koraller består av små djur, som kallas polyper. De flesta av dem är bara någon centimeter stora, men några är ända till 30 centimeter i diameter. Polyperna har cylindrisk kropp och munnen i ena änden. Den andra änden fäster sig vid havsbottnen. De tar upp kalk ur vattnet och bildar kalkskelett. När djuren dör, bygger andra koralldjur på deras skelett. Oräkneliga milliarder polyper har med sina skelett bidragit till att bygga upp öar och undervattensrev. Stora barriärrevet utanför Australiens nordöstra kust är världens största korallformation — omkring 2.000 kilometer lång. Sådana rev kan vara farliga för fartyg. Men de kan också vara till skydd genom att de åstadkommer lugna vatten mellan revet och fastlandet.

En ”korallträdgård” under vattnet är en av de vackraste syner man kan få se i havet. Koraller finns i en mångfald olika former och i lysande röda, brandgula, gulbruna, gula, purpurfärgade och gröna nyanser. Somliga ser ut som greniga träd med stjärnor i grenspetsarna; andra ser ut som löv, ormbunkar eller solfjädrar; åter andra ser ut som svampar, kupoler eller små piporglar. En korallträdgård är hem för många andra djur — havsanemoner, maneter och alla slags fiskar i lysande färger, som bor i och omkring de vackra korallslotten.

Korallreven under vattnet har kallats ”det kanske mest komplicerade samhället i hela naturen”. Professor John D. Isaacs, som är chef för den havsbiologiska forskningen vid Scripps Institution of Oceanography, sade: ”Från de långsamt sjunkande grundvalarna bestående av gamla vulkaniska berg har korallgrundens varelser uppfört de största organiska byggnadsverk som existerar. Även den minsta atoll överträffar vida vilket som helst av människans största byggnadsverk, och en stor atollstruktur närmar sig i fråga om sin faktiska massa summan av alla av människor uppförda byggnader som nu existerar.” Stanna upp och tänk efter vad detta egentligen innebär.

Egendomligt men framgångsrikt kompanjonskap

Det inbördes beroendet är grundtanken i havets liv. Ibland finner vi denna princip i verksamhet på de mest oväntade sätt. Det finns hundratals exempel på ett slags ”kompanjonskap” eller samboende olika organismer emellan. Det finns till exempel havsdjur som tjänar som ”läkare” eller åtminstone ”rengörare” åt andra. Hit hör de färggranna rengöringsräkorna och unga ängelfiskar, som avlägsnar parasiter från andra fiskar. Dessa ”läkar”-fiskar väntar i sin ”mottagning” i revet — vanligen i en nisch i korallen — på sina ”patienter”, som kommer dit med jämna mellanrum.

De gula mullusfiskarna kommer till exempel i stim till sin ”läkare”, ungdomsformen av en fransk ängelfisk. De vilar sig tålmodigt på sanden i väntan på sin tur. Varje mullusfisk blir röd, när det blir hans tur. När behandlingen är över, återgår han till sin normala vita och gula färg, och nästa ”patient” blir röd.

Somliga fiskar begär att bli betjänade genom att ställa sig på huvudet eller stjärten. Vissa rengörare betjänar många olika sorters djur. Det finns rentav vissa räkor som utför rengöringsarbete på en människas hand och fingernaglar. Andra rengörare är selektiva och specialiserar sig på endast vissa ”kunder” eller slag av fiskar.

Båda parterna får nytta av denna samexistens, som kallas symbios. Den som får behandling befrias från parasiter, sjukt kött och bakterier, och eventuella skador han har kan börja läkas. Rengöraren får i sin tur föda.

I de flesta fall skadas rengöringsfisken inte av de fiskar den betjänar. Den som får behandling respekterar vanligen de tjänster han får. Muränan och en del andra fiskar låter till exempel rengöraren komma in i munnen och peta tänderna på dem. Havsanemonen låter en rengöringsräka krypa ostörd över dess giftiga tentakler och utföra sina tjänster till nytta för anemonen, och i gengäld får den skydd och en del av den föda som kommer i anemonens väg. Den lilla clownfisken och frökenfisken sammanbor också med anemonen. Pilfisken lever bland sjöborrens vassa taggar. Den dödsbringande portugisiske örlogsmannen tillåter en liten fisk, som kallas portugisisk örlogsmansfisk, att bo i skydd av dess farliga tentakler, som i normala fall förlamar andra fiskar och stoppar in dem i örlogsmannens mun.

Ett absurt kompanjonskap, som är till ömsesidig nytta för båda parterna, är eremitkrabbans och havsanemonens samliv. Ibland låter en eremitkrabba en havsanemon sätta sig fast på dess rygg eller snäckskal. På så sätt blir anemonen buren till platser där det finns föda, under det att krabban skyddas mot sina fiender av anemonens giftiga tentakler.

Till och med den rovgiriga hajen har en kompanjon, sugfisken. Ovanpå huvudet har sugfisken en stor sugkopp. Som ”avgift” för att han rengör hajen fäster han sig vid hajens undersida, så att han kan få vara med och få sin andel av resterna, när hajen tagit ett byte.

Havets energisparare

Många av havets mindre djur får föda utan att behöva förflytta sig så mycket, och en del, till exempel rengöringsfiskarna, får sin föda levererad till sig. Men det är annorlunda med de stora fiskarna i det öppna havet. Om en fisk där får nog med föda eller inte beror i stor utsträckning på dess hastighet. Det är därför inte förvånande att många fiskar simmar mycket snabbt. Det har varit mycket svårt att exakt fastställa snabbsimmarnas toppfart. Det beror på att de vanligen inte simmar särskilt länge i toppfart. För det mesta krävs bara en blixtsnabb satsning eller kort spurt för att fånga ett aktpågivet byte. Däremot har man uppmätt fiskarnas hastighet när de simmat långa sträckor, men det är svårt att uppnå absolut exakthet. Den verksamma tonfisken, den enda fisk vars kroppstemperatur är högre än havets temperatur, simmar hela tiden, därför att dess kropp är tyngre än havsvattnet. Tonfisken tycks kunna simma hur länge som helst med omkring 14 kilometer per timme. Enligt en rapport kan den rundnäbbade svärdfisken uppnå en hastighet av 80 kilometer i timmen. Barracudan är också mycket snabb. Flygfiskarna sägs arbeta sig upp till en hastighet av 55 kilometer i timmen innan de far upp ur vattnet för att segla ett stycke genom luften. Tonfisken, delfinen och den blå marlinen anses vara ännu snabbare. Till och med den jättelika djävulsrockan, som simmar genom att flaxa med ”vingarna”, kan få upp tillräckligt hög fart för att hoppa upp ur vattnet ett gott stycke.

Sådana fiskar är sannerligen ”knippen” av energi och muskler. Men det räcker inte för att förklara deras höga fart. Problemet är nämligen att vatten har omkring 800 gånger större täthet än luft. Viskositeten är också omkring femtio gånger högre, varigenom det blir mycket svårare att röra sig genom detta medium. Det hinder som vållas av vattnets motstånd och virvelbildning är av stor betydelse för fartygens framdrivning, eftersom det går åt stora energimängder när fartygen ”plöjer sig fram” genom vattnet. Skeppsbyggare har försökt hitta på olika sätt att övervinna detta problem. De har utforskat sådana frågor som: Hur kommer det sig att sådana snabba fiskar som tonfisken faktiskt uppnår högre hastigheter än matematikerna säger att de borde kunna göra? Hur kan tonfisken och hajen glida fram genom vattnet så smidigt och utan någon virvelbildning?

Man känner till några av svaren. För det första är sådana fiskar mycket strömlinjeformade. Detta har utnyttjats av ubåtskonstruktörer. Snabbsimmande fisk kan också vika fenorna mot kroppen. Fjällen ger tydligen efter för vattentrycket, så att virvelbildningen elimineras. Men den främsta hemligheten bakom deras höga fart, som länge varit ett mysterium, ligger i hudens uppbyggnad. Den är nämligen elastisk och böjlig. Delfinens hårda, läderartade hud tycks ligga på en kudde av späck, så att den ger efter för virvelströmmarna och upplöser dem. Huden hos många snabbsimmare i havet är också porös och täckt av slem, som bildar trådar, så att fisken kan glida fram genom vattnet utan att det kommer nämnvärt i rörelse. När man försökt tillämpa dessa principer vid fartygsbygge, har man använt trådbildande ämnen och funnit att de kunde nedbringa vattnets motstånd med hela 70 procent! Men denna metod är ekonomiskt olönsam.

Att utforska havet blir aldrig långtråkigt

Skaparen har gett oss en oändlig variation av olika ting på jordens landyta, som kan hålla människors sinnen sysselsatta till obestämd tid med att utforska dess under. Men ändå finns det sådana under även i havet. Man finner där de egendomligaste varelser, och var och en spelar sin viktiga roll i mönstret av inbördes beroende, även om det i vissa fall ännu är ett mysterium exakt hur de gör detta.

Vi har till exempel pirålen, som har tre hjärtan, av vilka ett saknar nerver. Munnen är helt enkelt ett runt hål. Den har tänder på tungan och en enda näsborre. Pirålen vistas på havsbottnen, vanligen till hälften begravd i slammet. Denna fisk avsöndrar så mycket slem att om en pirål som är 25 till 40 centimeter lång placeras i en liten hink med vatten och sedan oroas, så är det inom några sekunder möjligt att lyfta upp hinkens hela innehåll som en enda stor slemklump. Den böjliga pirålen kan också slå knut på sig själv. För vilket ändamål? För att kunna utöva större kraft på en döende fisk, så att den kan tränga igenom den med sin rasplika tunga. Slemmet gör också pirålen hal och svår att hålla fast. Men genom att krypa genom knuten kan den kränga av sig sin slemmiga kappa. På så sätt avlägsnar den överflödigt slem, så att detta inte blockerar de livsviktiga gälöppningarna.

En välkänd men ändå till sin karaktär ovanlig varelse är långhalsen. Den är mycket illa omtyckt av sjömän på grund av sin vana att sätta sig nästan orubbligt fast på fartygens skrov och därigenom bromsa upp deras hastighet och öka bränsleåtgången genom att vålla större vattenmotstånd. Detta lilla djur producerar ett lim, som är så starkt att ett lager som är endast 0,008 millimeter tjockt kan motstå en kraft av 500 kilopond per kvadratcentimeter! Detta lim är i själva verket ett slags cement som kan stå emot stark värme och kyla, starka syror och alkalier, organiska lösningsmedel och vatten. Det förenar permanent praktiskt taget vilka som helst material. Eftersom det hårdnar och stelnar i saltvatten, skulle det kunna vara av värde för medicinskt bruk. Tandläkare skulle finna det idealiskt för att hålla fyllningar kvar i tänderna. Det skulle sannolikt vara användbart i samband med plastikkirurgi och vid läkning av brutna ben. Ett sådant kraftigt, beständigt lim skulle bli mycket användbart inom industrin. Vetenskapsmännen gör stora ansträngningar att analysera och syntetisera detta förstklassiga lim, men än så länge har de inte lyckats.

Långhalsarna hör till gruppen rankfotingar, vilka sedan de kläckts och passerat larvstadiet slår sig ner i (eller rättare sagt ”på”) ett lämpligt ”hem” med hjälp av sin beständiga cement. Deras skal har plattor som öppnar sig i ena änden, så att de borstförsedda benen kan sticka ut och vifta in plankton i munnen. Rankfotingarna sätter sig fast på stenar, klipphällar, snäckor, valar, fartyg, ja rentav på stelnade oljeklumpar. Det finns faktiskt rankfotingar som fäster sig på andra rankfotingar.

Många rankfotingar har både hanliga och honliga könsorgan, men hos de flesta av de vanligare arterna förekommer inte självbefruktning. Men hur kan de finna en partner, när de är permanent förankrade? Detta är inget större problem för rankfotingarna. Eftersom de lever i ett mycket trångbott samhälle, behöver de bara välja en lämplig granne att para sig med. Sedan överbryggar de avståndet med hjälp av ett långt rör, som de sedan kan dra tillbaka.

Det finns en art av rankfotingarna som inte sätter sig fast på fartyg, utan i stället väljer stenar och klippor under vattenytan. Många tycker mycket bättre om den här rankfotingen, inte bara därför att den låter fartygen vara i fred, utan också för att den som fullvuxen väger omkring ett och ett halvt kilo, och köttet är en verklig delikatess och påminner i hög grad både om hummer och krabba.

Med tanke på allt detta måste vi hålla med om att psalmisten talade sanning, då han sjöng:

”De foro på havet med skepp

och drevo sin handel på stora vatten;

där fingo de se HERRENS [Jehovas] gärningar

och hans under på havsdjupet.” — Ps. 107:23, 24.

De som söker under havets yta, i själva havsdjupet, får se ännu mer häpnadsväckande under. De har upptäckt mycket som blivit till nytta för människan på torra land, men de medger själva att de bara börjat ”skrapa på ytan”. Det finns mycket mer att utforska om havsdjupets under, en outtömlig skattkammare av kunskap, livsmedel, rikedomar och aldrig upphörande glädje för dem som beger sig till havet för att beskåda dess underverk.

[Bild på sidan 15]

Fiskar som bor bland portugisiske örlogsmannens dödsbringande tentakler

[Bild på sidan 17]

Fisken som kan slå knut på sig själv