Korallerna — hotade och döende
INGEN annanstans är vattnet i havet så klart som i tropikerna. Kristallklart. Som blå kristall. Den vita sandbottnen 15 meter under ytan verkar så nära att man skulle kunna röra vid den! Ta på dig simfenor och cyklopöga. Rätta till snorkeln och glid ner i det varma vattnet. Bubblor skymmer sikten ett ögonblick, men titta sedan ner. Där! Ser du den stora röda och blå papegojfisken som biter av korallstycken och spottar ut bitar, som blir en del av den sandiga bottnen? Plötsligt susar en glänsande regnbåge av tropiska fiskar förbi — röda, gula, blå, orange- och purpurfärgade. Det är liv och rörelse överallt. Sinnesintrycken är överväldigande.
Detta är koralldjungeln. Den höjer sig från sandbottnen nedanför och sträcker ut tusentals levande armar. Rakt fram syns ett magnifikt stånd av hjorthornskorall, över sex meter högt och nästan lika brett. Tjugo meter längre bort syns en mindre typ av hjorthornskoraller. Grenarna är smalare och fyller området som en skog. De här korallerna har verkligen ett passande namn — de påminner mycket om hjortdjurens horn! Fiskar och andra former av marint liv finner föda och skydd bland deras grenar.
En gång i tiden trodde man att korallerna utgjordes av växter, men nu vet man att det är fråga om kalkstensformationer som är uppbyggda av kolonier av djur som kallas polyper. De flesta polyper är små, mindre än ett par centimeter i diameter. Korallpolypen har en mjuk kropp. Den sätter sig fast vid sin granne med hjälp av en vävnad som är överdragen med slem. På dagen ser korallerna ut som stenar, eftersom polyperna då drar sig in i sina skelett. Men på natten förvandlas de, när polyperna sakta vajar med sina utsträckta tentakler, vilket ger revet ett mjukt, luddigt utseende. Det steniga ”träd” som polyperna delar är deras gemensamma skelett, uppbyggt av kalciumkarbonat som de tar upp ur havsvattnet.
Varje typ av korallkoloni bygger sin egen unika skelettmodell. Det finns över 350 olika typer av koraller i världen, med häpnadsväckande former, storlekar och färger. Deras gängse namn påminner om föremål på land — träd-, pelar-, bords- och paraplykoraller — eller om växter — nejlike-, sallats-, jordgubbs- och svampkoraller. Ser du den där stora hjärnkorallen? Det är lätt att förstå hur den fick sitt namn!
Det myllrar av liv i denna undervattensdjungel, från mikroskopiska växter och djur till rockor, hajar, stora muränor och sköldpaddor. Här finns fiskar som du kanske aldrig hört talas om — klargula clownfiskar, purpurfärgade frökenfiskar, svart- och vitrandiga hornfiskar, orangefärgade trumpetfiskar, mörkblå kirurgfiskar, indigoblå havsabborrar eller mörk- och ljusbrunrandiga drakhuvudfiskar. Och vad skall man säga om putsarräkor, färgglada krabbor eller rosa fågelläppfiskar? Alla färger, alla storlekar, alla former. Somliga vackra, somliga bisarra — men alla intressanta. Titta, där gömmer sig en bläckfisk bakom pelarkorallen! Den kalasar på en mussla som den har öppnat. Precis som i djunglerna på land är en enorm variation av livsformer sammanflätade i detta marina system, där alla är beroende av mångfalden. Korallernas reproduktionscykel och deras förmåga att färdas med havsströmmarna och bygga nya korallrevskolonier beskrevs i Vakna! för 8 juni 1991.
Korallreven utgör de största biologiska strukturerna på jorden. Ett av reven, Stora Barriärrevet, som sträcker sig 2.000 kilometer längs Australiens nordöstra kust, har en yta som motsvarar Englands och Skottlands sammanlagda yta. En korallkoloni kan väga flera ton och höja sig mer än 9 meter från havsbottnen. Korallrev växer i alla grunda tropiska vatten ända ner till 60 meters djup. Karaktären hos dem skiftar från område till område. Experter kan därför undersöka ett stycke korall och säga i vilket hav och även på vilken plats korallen har växt. Korallrev behöver näringsfattigt vatten för att kunna växa, vilket förklarar varför havsvattnet är ovanligt klart i närheten av reven. Korallpolyperna får näring genom alger (som med ett vetenskapligt namn kallas zooxantheller), vilka lever i deras genomskinliga kroppar. De livnär sig också på mikroskopiska djur som de fångar med tentaklerna. Till sist har ett korallrev bildats som utgör hemvist för tusentals marina arter i ett hav som i övrigt inte erbjuder något skydd.
Korallreven är också de biologiskt mest produktiva av alla marina ekosystem. I U.S. News & World Report beskrivs de på följande sätt: ”Reven är den marina motsvarigheten till de tropiska regnskogarna och uppvisar ett myller av livsformer: böljande solfjäderskoraller, hårstjärnor, neonfärgade fiskar samt svampdjur, räkor, krabbor, sjöstjärnor, skräckinjagande hajar och väldiga muränor. Alla är beroende av den fortsatta korallproduktionen för sin miljö.” Korallreven gynnar också livet på land genom att skapa en barriär mellan de kraftiga vågorna och kustlinjen och genom att lägga grunden till tusentals tropiska öar.
Friska koraller är bruna, gröna, röda, blå eller gula, beroende på vad det är för typ av alger som bor i den genomskinliga polypvärden. De mikroskopiska algerna använder solljuset som skiner in genom deras värddjur och absorberar polypens avfallsprodukter, däribland koldioxid, som de livnär sig av. Algerna i sin tur förser genom sin fotosyntes korallens vävnader med syre, näring och energi. Denna samlevnad med algen gör att korallen växer fortare och kan överleva i det näringsfattiga tropiska vattnet. Båda tar ut det bästa av växt- och djurlivet. Vilken mästerlig och vis planlösning!
Blekta skelett tömda på liv
Det är inte förvånande att det är så stor aktivitet under oss! Men vad är det där? Blekta skelett tömda på liv. Grenar är avbrutna och söndersmulade. En del har redan lösts upp. Den här delen av korallskogen är död eller döende. Ingen fisk. Inga räkor. Inga krabbor. Ingenting. Det är en undervattensöken. Du tror inte dina ögon. Vilken chock! Din idylliska upplevelse är förstörd. När du är tillbaka på båten igen, oroas du fortfarande av frågor. Vad kan ha vållat den här förödelsen? En olycka? Sjukdom? Naturliga orsaker? Du vill ha svar på dina frågor.
Trots att stenkoraller ser hårda ut, är de mycket ömtåliga. Människor kan orsaka mekaniska skador på dem. Förståndiga dykare undviker därför att vidröra korallerna, och omtänksamma båtfarare undviker att ankra på reven. Annat som utgör ett hot mot korallerna är kemisk förorening, oljeutsläpp, avloppsvatten, skogsavverkning, avrinningsvatten från jordbruken, muddring, sedimentation och utströmmande sötvatten. Båtkölar som stöter mot reven anställer förödelse. Extrema temperaturer kan också skada och döda korallerna. När koraller utsätts för stress, stöter de bort sina alger i tjocka moln, och fiskar sätter snabbt i sig algerna. Om stressbetingelserna fortsätter i veckor eller månader inträder blekning, och korallerna dör. När korallerna dör, dör också korallrevsmiljön. Hela systemet, som de olika livsformerna är beroende av, raseras och försvinner.
Blekning har blivit ett utbrett problem i alla tropiska hav. Det råder därför oro i marinvetenskapliga kretsar världen över. När blekningen blir omfattande, går skadan inte att reparera. Världen har gjorts smärtsamt medveten om omfattningen av korallblekningen och den åtföljande korallrevsdöden genom det som har hänt i världens tropiska hav på senare år. Korallblekning har förekommit periodiskt och lokalt i många år, men det som inträffat på senare tid saknar motstycke och är av global omfattning. Något har angripit de flesta arterna av levande koraller i hela världen, vilket ödelägger korallrevsmiljön.