En ”smältdegel” för många kulturer
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien
HAR du varit i Australien någon gång? Om inte, har du förmodligen ändå hört talas om kontinentens varma, torra öknar och vidsträckta buskstäpper. Antyder detta att Australien är ett land som är befolkat huvudsakligen av strävsamma nybyggare?
Den här kontinenten omfattar stora ökenområden. Australien är ungefär lika stort som Förenta staterna, men antalet invånare är mindre än 7 procent av Förenta staternas befolkningssiffra. Trots detta kan Australien bäst beskrivas som en nation av stadsbor. Mer än hälften av dess 13.000.000 invånare bor i städer.
Och det är inga primitiva ”nybyggarstäder”. I somliga av dem kan man tvärtom se liknande skyskrapor, trafikgytter och jäktade fotgängare som i New York, London eller någon annan av världens storstäder. Turisterna har ett överflöd av hotell och motell, där de kan få logi. Det finns restauranger som kan tillfredsställa de flesta nationaliteters smaklökar.
Ett ovanligt drag hos den australiska befolkningen är att den vuxit så snabbt under senare år. Sedan 1945 har befolkningen ökat med nära sex millioner. Varifrån har alla kommit? Administratören för en stad i ett järnmalmsdistrikt i västra Australien sade om stadens invånare: ”De flesta är av icke-australisk härkomst — som jag, som har bott 17 år här i landet men är född i Tyskland. Vi utgör en smältdegel, och det är bra.” Immigrationen efter andra världskriget ligger till grund för omkring 40 procent av kontinentens invånare.
Varför är Australiens befolkning i så hög grad en produkt av immigrationen? Det kan vara intressant med en kort historisk tillbakablick.
Australiens första invandrare
Australiens ursprungliga invånare tycks ha kommit från Asien via den indonesiska övärlden. Dessa urinnevånare har i stor utsträckning blivit ett nomadiskt folk, som bygger endast tillfälliga bostäder och inte brukar jorden.
Men låt inte lura dig av det primitiva levnadssätt som många av dessa infödda australier valt. Det tyder inte på bristande intelligens. Som en föreståndare för ett samhälle av urinnevånare sade: ”De tänker helt enkelt inte som vi.” Encyclopædia Britannica (1976 års upplaga) framhåller att det finns ungefär 260 språk bland de australiska urinnevånarna, vilket tyder på att de har ett skarpt intellekt. ”Varje stam talar åtminstone en särskild dialekt, men tvåspråkighet och mångspråkighet är vanlig i många områden. ... De australiska språken uppvisar vanligen en ganska komplicerad grammatik.”
Under 1500- och 1600-talet v.t., då Australien inte hade många invånare, upptäckte sjöfarare från Portugal, Spanien, Holland och Storbritannien delar av denna kontinent och kartlade dess kust. Men de gjorde inget försök att slå sig ner här. År 1770 gjorde kapten James Cook anspråk på östra delen av Australien för Storbritanniens räkning.
Kort därefter började immigrationen, men på ett högst ovanligt sätt. Hur då? I början av 1700-talet brukade Storbritannien sända straffångar till sina tretton amerikanska kolonier. När Storbritannien år 1776 förlorade dessa kolonier, måste man söka sig nya landområden som var lämpliga som straffkolonier. Den första av dessa kolonier upprättades år 1788 i Sydney i New South Wales i sydöstra Australien. Dömda brottslingar, som transporterades från Storbritannien till Australien, blev de första ”invandrarna”. När strafftiden löpte ut, var det många av dessa som stannade i Australien.
Naturtillgångarnas lockelse
Det var inte många fria människor som slog sig ner i Australien i dessa tidiga dagar. På den tiden avråddes man faktiskt från att göra det. Men så inträffade något som ändrade på alltsammans. Vad då?
Vid mitten av 1800-talet hittade man guld i Australien. På en enda gång började Australien utöva lockelse på äventyrslystna personer världen utöver. Tyskar, ungrare, skandinaver, polacker, amerikaner och kineser skockade sig till guldfälten. Detta satte tvärt stopp för fångtransporterna.
Förutom guld visade sig Australien äga tillgångar av andra värdefulla metaller, däribland nickel, koppar, aluminium, zink och järn. En arbetare vid en järngruva i västra Australien förklarade nyligen: ”Den här speciella malmkroppen är en av de rikaste fyndigheterna i hela världen. Den är 6,5 kilometer lång, 1,2 kilometer bred och 150 meter djup. Och när den här fyndigheten är slut, så finns det andra som väntar.” Nyligen företagna undersökningar har faktiskt avslöjat nya omfattande tillgångar av värdefulla metaller i Australien.
Men trots naturtillgångarna hade Australiens befolkning vid andra världskrigets slut vuxit till endast 7.491.000, vilket inte blir mer än ungefär en person per kvadratkilometer. Det rådde allvarlig brist på bostäder, skolor och sjukhus. Kol- och stålproduktionen var för låg; även kommunikationerna var otillräckliga. Strömavbrott som omfattade hela städer var vanliga. Det rådde stort behov av arbetskraft. Hur skulle man fylla det?
En ”smältdegel” blir till
År 1945 vidtog regeringen åtgärder för planerad immigration. Detta var en gynnsam tid för ett sådant företag, eftersom många personer i det krigshärjade Europa var ivriga att få byta ut sin lott mot utsikten till ett nytt liv i Australien.
Den första rännilen av immigranter efter andra världskriget svällde snart till en flod. Det beräknas att mer än 3.000.000 immigranter har kommit till Australien sedan detta världskrig. Invandrarna kom bland annat från Italien, Grekland, Nederländerna, Västtyskland, Jugoslavien, Polen, Österrike och mera nyligen Sydamerika. Omkring 65 procent av nykomlingarna fick ekonomisk hjälp av den australiska regeringen. Många bosatte sig i statsunderstödda härbärgen. Till följd av detta omfattande immigrationsprogram har Australiens befolkning nästan fördubblats sedan 1945.
Men var det förståndigt att sammanföra så mångskiftande folkslag? Till en början förklarade kritikerna att immigrationsprogrammet skulle sluta med en katastrof. De påminde om att stor bitterhet tidigare hade utvecklat sig mellan de vita och de kinesiska guldgrävarna. Importen av billig arbetskraft för sockerrörsodlingarna i tropikerna i norr hade också lett till pyrande förtrytelse gentemot invandrare som inte var av anglosaxisk nationalitet. Skulle den planerade invandringen få gamla fejder att blossa upp och leda till våldsamheter?
Till en början vållade vågorna av immigranter, med sina främmande språk och kulturer och mycket olika vanor, när det gällde arbete, bostäder och mat, faktiskt en del förtrytelse och harm. Förutom dessa egenheter var det ibland så att de ”nya australierna” (som immigranterna kom att kallas) arbetade snabbare än de andra. Detta vållade förtrytelse bland vissa ”gamla” australiska arbetare, kanske därför att de var oroliga att inte få behålla sina arbeten. ”De kallar oss främlingar, de där australierna”, sade en portugisisk bonde, som slog sig ner i Carnarvon i Australiens västligaste del. ”Australierna tycker inte om oss, därför att vi arbetar för hårt med att odla grönsaker — tomater, paprika och mycket annat. Vi vet hur man gör. Vi tycker om att arbeta. Jag skickade i väg 1.100 kartonger tomater i morse.”
Förutom dessa problem drabbades några av invandrarna också av psykologiska problem. Många fick ändra sitt levnadssätt avsevärt. Hemlängtan förekom ofta. Barnen lärde sig också engelska fortare än sina föräldrar. Ungdomarna fick då fungera som tolkar och sköta andra familjeangelägenheter åt sina föräldrar, som inte talade engelska. Barnen kom att slitas mellan den stränga sydeuropeiska föräldramyndigheten och det australiska samhällets friare uppfostran.
Nyttan av många kulturer
Men på det hela taget uppstod inga verkligt allvarliga svårigheter. Hantverkare av olika nationaliteter fann att de kunde lära av varandra. Industrin skulle faktiskt inte ha utvecklat sig i så hög grad utan invandrarnas hjälp. Nu möts man inte bara av engelska, utan av många andra språk i de australiska hemmen och på gatorna.
Det är vanligt att man sätter upp skyltar i butikerna, som visar hur många språk personalen talar. Fabrikstidningen för ett stålverk i Wollongong i New South Wales har sektioner på fyra olika språk. Detta fyller omkring 20.000 anställdas behov, av vilka omkring hälften är invandrare av cirka fyrtio olika nationaliteter.
Äldre människor från olika folkgrupper försöker vidmakthålla sina speciella kulturer och ger färg och variation åt livet i Australien. Det finns italienska sockerrörsstäder, grekiska fiskebyar och tyska vingårdar. Man finner till och med ett kinesiskt tempel här i Australien. Det har så unik arkitektur att det gjort sig förtjänt av det statliga skydd som historiska byggnader åtnjuter.
Jehovas vittnen gläder sig åt att få dela med sig av bibelns sanning åt sina medmänniskor i denna ”smältdegel”. I många områden måste de ha med sig biblisk litteratur på flera olika språk när de predikar. Det finns tjugo stora församlingar som drar försorg om dem som talar grekiska, italienska, spanska, slaviska språk och arabiska. Möten hålls också regelbundet på ungerska, portugisiska och syriska. Tusentals immigranter, som fått höra bibelns sanning på sitt modersmål, har vidtagit stora förändringar, när de bringat sitt liv i samklang med Skriftens principer.
Australiens folk utgör ett multikulturellt samhälle, som är minst lika mångskiftande som något annat samhälle på jorden. Men när en australier räcker fram handen mot en besökare med ett hjärtligt: ”Hur står det till, kompis?” får nykomlingen ett intryck av varm enkelhet. Vill du inte komma och hälsa på oss snart?