Jag var pastor i en evangelisk kyrka
DET religiösa livet i Colombia har undergått markanta förändringar de senaste åren. De flesta av mina landsmän bekänner sig fortfarande till den romersk-katolska tron. Men få av dem kan sägas vara ivriga katoliker. Fler och fler har under de senaste årtiondena övergått till andra religioner, däribland fundamentalistiska protestantiska grupper, som i sin förkunnelse betonar den personliga frälsningen.
Under de första arton åren av mitt liv var jag hängiven romersk katolik. Jag gick till mässan varje dag, biktade mig och tog nattvarden två eller tre gånger i veckan, och jag deltog i kyrkans korståg, till exempel korståget ”Jesu heliga hjärta”. I min hemstad Armenia i Quindío blev min familj nära vänner till prästerna.
Omkring år 1945 kom ett äldre par, som tillhörde en evangelisk kyrka, till vår dörr och sökte natthärbärge. De hade med sig ett exemplar av bibeln, det första vi någonsin sett. Mor blev så intresserad av bibeln att hon och de besökande satt uppe nästan ända till gryningen och talade om den. Hon insåg snart att det hennes kyrka lärde inte helt överensstämde med Guds ord. Hon gick över till evangeliska kyrkan. Inom kort förenade sig far och vi andra med henne i att studera bibeln.
Föga insåg vi vad som väntade den som bodde i ett romersk-katolskt samhälle men lämnade kyrkan. Forna vänner blev oförsonliga fiender. När en bror till mig dog som baby, gav oss prästen inte tillstånd att begrava honom på kyrkogården. Eftersom det inte fanns någon annan begravningsplats, hade vi inget annat val än att begrava honom bakom huset.
Ett år senare, när mor dog, genomled vi något liknande. ”Eftersom denna kvinna studerade bibeln, förtjänar hon inte att bli begraven på helig mark”, sade prästen från predikstolen. ”En jordplätt på någon gammal kaffeodling kan duga.” Den sortens behandling förde mig inte närmare min ungdoms kyrka. När far vägrades tillstånd att begrava henne på kyrkogården, blev han desperat. Han talade med dödgrävaren, som gick med på att öppna kyrkogården klockan tre på morgonen. Så vid den tidiga timmen strax före gryningen, och prästen ovetande, blev mor begraven.
Sista gången jag var inne i en katolsk kyrka var år 1948. När jag besökte några släktingar i Santa Rosa de Cabal, gick jag till en mässa, där prästen höll en straffpredikan mot en viss nyhetstidning, som skrivit något emot kyrkan. I sin förkastelsedom sade prästen att den som köpte tidningen skulle brinna i helvetets eld, precis som om han vore liberal katolik. Det omdömet om liberala katoliker föll inte i god jord hos mig, för då var jag liberal katolik.
Detta var samma år som det politiska våldet flammade upp i Colombia. Den tändande gnistan till det var mordet i Bogotá på en populär liberal-katolsk partiledare, Jorge Eliécer Gaitán. Under flera år stod nationen på randen till inbördeskrig. All denna blodsutgjutelse mellan katolska konservativa, som hade prästernas stöd, och katolska liberaler gjorde mig förvirrad, och jag blev besviken på kyrkan.
Min farbror tjänstgjorde som polis när våldet var som värst. Eftersom han blev så engagerad på grund av det myckna dödandet som pågick bland bekännande katoliker, frågade han en präst från staden Armenia om han inte trodde att detta var något mycket syndigt. Prästen svarade lugnande att han skulle välsigna skjutvapnen åt min farbror, om denne var rädd att använda dem. Då skulle det inte vara någon fara längre. Prästen påminde honom om vad Petrus gjorde, när han försökte försvara Kristus, hur han drog sitt svärd och högg av örat på Malkus, översteprästens slav. (Joh. 18:10, 11) På samma sätt, tillade prästen, måste kyrkan försvara den romersk-katolska tron, även om det innebar att fienderna skulle förintas där de låg i moderlivet. Detta gjorde mig ännu mer främmande för kyrkan.
Så jag fortsatte att undersöka bibeln tillsammans med medlemmarna av evangeliska kyrkan och blev år 1949 döpt av dem. Följande år blev jag i Pereira ordinerad till pastor och sändes till min hemstad Armenia.
Mitt liv som medlem av evangeliska kyrkan
Den grupp inom evangeliska kyrkan, som jag först tillhörde, grundades av en amerikan. När denne återvände till Förenta staterna omkring 1930, sålde han inte bara kyrkobyggnaden utan också den religiösa rörelsen. Ett par av medlemmarna ansåg det tämligen omoraliskt att församlingen skulle säljas som om den bestod av oskäliga djur. Därför bildade de en utbrytarrörelse, som de kallade ”Fundamentalistiska apostoliska colombianska kyrkan”. En av dess grundläggande stadgar sade att pastorerna inte hade rätt till betalning. Det de hade i tankarna var Jesu ord om den lejde mannen som inte bryr sig om fåren. — Joh. 10:11—15.
Omkring tjugo år senare återvände grundaren av den ursprungliga rörelsen till Colombia. Han blev så imponerad av framåtskridandet som utbrytargruppen gjort att han bad att få bli medlem. Han gjorde sken av att acceptera stadgarna. Men inom ett år eller så upptäckte några av oss att många av de andra pastorerna inte längre hade någon världslig sysselsättning. Vi upptäckte att amerikanen betalade dem i hemlighet. När han anklagades för att ha överträtt stadgarna, sade han att vi kunde rösta om saken. De flesta av pastorerna var mer än nöjda med att fortsätta att hålla sig till amerikanen.
Det förhållandet att de flesta av mina kolleger predikade för betalning gjorde mig nedslagen. Jag hade fått den insikten att Guds ord inte skulle predikas mot betalning. (Matt. 10:8) Dessutom hade jag, som fingeravtrycksexpert och bokhållare, avböjt erbjudanden om mycket fina anställningar för att i stället bli pastor. Det var också nedslående att iaktta de stridigheter och den tävlan som förekom pastorerna emellan, och det var upprörande med de meningsskiljaktigheter som splittrar evangeliska kyrkan i så många sekter.
Av ekonomiska skäl flyttade jag sedan till Bogotá år 1954 och återupptog inte arbetet som pastor förrän jag flyttat från den staden 1960. Men under denna period fortsatte jag att studera bibeln och jämförde dess läror med de olika sekternas läror. När jag blev missnöjd med en sekt, gick jag vidare till nästa.
Först gick jag till gudstjänsterna i en pingstkyrka. Till min överraskning var det en kvinna som predikade. Jag visste att enligt bibeln skulle en kvinna inte utöva myndighet över en man. (1 Tim. 2:11, 12) När jag ställde en fråga i saken, blev jag upplyst om att förre pastorn övergett församlingen, då den inte kunnat tillmötesgå hans lönekrav. De erbjöd mig att tjäna som pastor. Så en kväll träffade jag samman med de ansvariga i församlingen för att jämföra deras läror med vad jag trodde.
Bland annat hävdade de att de fått helbrägdagörelsens gåva och därför inte behövde mediciner eller läkares hjälp. Allt de behövde göra var att be, sade de, och så blev de kvitt vilken sjukdom det vara må. När vi senare kom in på ämnet Herrens aftonmåltid, frågade jag dem varför de använde var sin bägare när de firade den. De medgav att då Jesus var på jorden drack deltagarna ur en gemensam bägare. Vid den tiden var det emellertid inte lika stor risk som nu att få en smittsam sjukdom. Jag frågade dem hur det var med deras tilltro till deras så kallade helbrägdagörande kraft, ifall de var så rädda för smitta om de använde en enda bägare i likhet med Herren. Detta gjorde ett tvärt slut på mötet. Klockan var då tre på morgonen.
Ett par dagar senare besökte jag kyrkan, men kvinnan som ledde mötet var inte där. Hon hade blivit sjuk samma morgon och var intagen på sjukhus. Detta bekräftade för mig att de inte hade helbrägdagörelsens gåva.
Därefter kom jag i kontakt med en annan religiös organisation med dragning åt pingströrelsen. I en väckelsekampanj som arrangerats på mässområdet i Bogotá fanns ett uppvisande av helbrägdagörelse med på programmet den avslutande dagen. Jag gick dit, dels på grund av en väns enträgna uppmaning, dels på grund av min egen nyfikenhet.
En äldre man, som var blind, leddes in på podiet och intog knäböjande ställning. Både män och kvinnor började be över honom, och de bad att blindhetens ande skulle förjagas och att han skulle få sin syn igen. Efter en stund frågade man den blinde om han kunde se. Han vred på huvudet från sida till sida och svarade att det kunde han inte.
De hade bett församlingen stå upp och delta i bönen. Tvivlande som jag var förblev jag sittande. Eftersom de lagt märke till detta, sade de nu att jag var syndabocken. På grund av min brist på tro hade de inte kunnat utföra underverket. Sedan de uppmanat mig att delta, började de på nytt att be över den blinde. Jag vägrade fortfarande att göra som de andra. På en ny fråga till den blinde om han kunde se blev svaret återigen nekande. På nytt skyllde de sin oförmåga på ”tvivlaren” som kommit in bland dem.
Efteråt kom de ansvariga predikanterna fram till mig, och jag påpekade för dem att tro hos andra inte var en förutsättning för att Jesus framgångsrikt skulle kunna utföra underverk. (Matt. 8:16; Joh. 9:1—7, 35—39) Tvärtom hade han ofta utfört underverk för att övertyga de icke troende om att han verkligen var sänd av Gud. (Joh. 10:37, 38, 42; 11:42—45) Så om de verkligen kunde helbrägdagöra genom Guds kraft, borde de utföra underverket och övervinna min otro!
Min kontakt med Jehovas vittnen
Nu måste jag berätta om en annan sida i mitt liv. Den har att göra med mina kontakter med Jehovas vittnen under årens lopp.
Det hela började år 1952. Vid ett besök i min fästmös hem fick jag syn på en bok som hennes far skaffat sig. Den bar titeln ”Detta betyder evigt liv”. Eftersom han visste att jag var intresserad av allt som hade anknytning till bibeln, skänkte han mig boken. En medpastor upplyste mig om att det var ”russellianism”, ett uttryck han använde med hänsyftning på Jehovas vittnen. Fastän den innehöll några avsnitt som var bra, var den farlig, sade han, därför att den också innehöll det som var fel. Jag blev nyfiken och ville veta vilka fel den innehöll. Ju mer jag forskade, dess mer fick jag veta om Jehovas vittnen.
När jag blev förordnad till pastor, blev en vän till mig, som hette Fabio Rodas, det också. Inte länge efteråt blev emellertid Fabio ett Jehovas vittne. När jag därnäst träffade honom, redde han ut en del funderingar jag haft i samband med boken jag fått. Därefter, var vi än träffades, försåg han mig med fler av vittnenas publikationer.
På grund av Fabios vänliga och enträgna uppmaning gick jag till slut med på att låta vittnena ha ett bibelstudium med mig. Men jag vägrade hårdnackat att överge min tro på treenigheten, detta ”mysterium” som går ut på att Gud inte är en, utan tre i en. Jag grundade min övertygelse nästan uteslutande på en enda vers, 1 Johannes 5:7. Vittnena påpekade alltid för mig att den delen av versen är oäkta, ett senare, oinspirerat tillägg till den Heliga skrift. För mig var detta bara ett svagt argument som de utnyttjade för att bedra.
Men sedan, år 1956, i Bogotá, hade jag ett av dessa tillfälliga sammanträffanden med Fabio. Jag tackade ja till hans inbjudan att följa med till Jehovas vittnens Rikets sal. Där blev jag presenterad för familjen Rivera, och det blev överenskommet att de skulle studera med mig. Jag lät dem få veta att jag vidhöll min tro på treenigheten. En av dem tog lugnt fram Nácar-Colunga-bibeln, en katolsk översättning till spanska, slog upp 1 Johannes 5:7 och lät mig läsa fotnoten till versen. Jag läste: ”Denna vers, som i Vulgata lyder: ’Tre är de som bär vittnesbörd i himmelen: Fadern, Sonen och den Helige Ande, och de tre är ett’, återfinns inte i gamla manuskript, varken i grekiska eller i latinska osv., och är okänd hos kyrkofäderna. Den tycks ha spanskt ursprung och ha kommit till så småningom genom den föregående versens exegetik [uttolkning]. Först på 1200-talet antog den den form som den har i dag i Vulgata.”
När jag läste detta, insåg jag att Jehovas vittnen hade rätt när de sade att denna del av versen inte hade någon rättmätig plats i de inspirerade Skrifterna. Och jag blev bestört när jag insåg att evangeliska kyrkan medverkade i samma bedrägeri som romersk-katolska kyrkan genom att använda versen till stöd för treenighetsdogmen.
Från och med då fick jag mer förtroende för vittnena. När jag började verka som pastor igen, påverkade deras läror innehållet i mina predikningar. För att få material till predikningarna klistrade jag in i min bibel ”Sammanställning — utan kommentarer — av skriftställen angående grundläggande lärosatser”, som finns längst bak i boken ”Till allt gott verk skicklig”, publicerad av Jehovas vittnen.
Ändå vägrade jag att skära av banden med evangeliska kyrkan. Varför? Främst därför att jag inte ville komma i onåd hos min familj, där alla var medlemmar av evangeliska kyrkan. Flera av dem var pastorer, bland dem min far. Jag hyste också vissa ogrundade fördomar mot Jehovas vittnen. Kanske sökte jag också en reträttväg. Jag ville slippa undan ett ansvar, som blev tydligare och tydligare för mig, ju mer jag studerade med Jehovas vittnen.
Min brytning med evangeliska rörelsen
När jag insåg betydelsen av den sanne Gudens namn, Jehova, använde jag det ständigt i mina predikningar. Som en följd av det undrade mina överordnade hur mycket jag tagit intryck av Jehovas vittnen. Jag kallades inför kyrkorådet. För att få förnyat förtroende för mig bad de mig hålla en predikan, som avslöjade Jehovas vittnens villfarelser. Eftersom det skulle kräva att jag talade emot vad jag själv trodde, svarade jag: ”Under inga omständigheter kommer jag att hålla en sådan predikan. Om det jag lär från bibeln överensstämmer med Jehovas vittnens läror, då måste jag bli en av dem. Utvälj åt er vem ni vill tjäna, men jag och mitt hus, vi vill tjäna Jehova.” — Jos. 24:15.
För att bryta alla förbindelser med den evangeliska organisationen flyttade vi från Pereira till Cali. Det var mot slutet av år 1967. Tidigt en söndag eftermiddag begav jag mig in till stadens centrum i förhoppning om att kunna söka rätt på vittnena. På bussen fick jag se en man med ett exemplar av Vakttornet som stack upp ur bakfickan. Jag beslöt att följa efter honom. Det förde mig direkt till Rikets sal. Efter mötena den eftermiddagen ordnade man med att jag fick börja studera igen.
Tidigare hade jag studerat med vittnena ända tills vi kom in på dopet. Men de hade vägrat erkänna mitt evangeliska dop som giltigt, fastän jag, som jag resonerade, hade blivit nedsänkt eller döpt ”i Faderns och Sonens och den heliga andens namn”. (Matt. 28:19) När vi kom in på ämnet den här gången, frågade jag José Patrocinio Hernández, som dryftade det med mig: ”Men varför måste jag bli döpt en gång till?” Han frågade bara: ”Kände du till Faderns namn när du blev döpt?” Eftersom jag inte gjorde det, var det uppenbart att jag inte blivit döpt i hans namn.
Så frågade han mig beträffande att bli döpt i ”den heliga andens namn”: ”Gav den organisation, där du blev döpt, bevis på att den hade Guds ande genom att bevara enhet och frid?” (Ef. 4:3) Då drog jag mig till minnes att just den predikant som döpt mig, Angel de Jesús Vélez, bara två veckor senare bildat en ny sekt med avvikande trosuppfattningar. Eftersom ”stridslystnad, söndringar, sekter” inte är ”andens frukt” utan ”köttets gärningar”, var det tydligt att de inte hade Guds ande. — Gal. 5:19—23.
Och så till sist genomgick jag, samtidigt med mina båda äldre barn, det kristna dopet som symbol av mitt överlämnande åt Gud. Det var den 10 maj 1969. Min hustru och de två yngre barnen gjorde det senare.
När jag ser tillbaka på den här tiden, förstår jag aposteln Paulus’ tankegång då han sade: ”Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i förbindelse med Herren. Fortsätt att vandra som ljusets barn, ty ljusets frukt består av ... sanning.” (Ef. 5:8, 9) När jag påminner mig mina erfarenheter från det jag var en del av kristenhetens religiösa system, står det klart för mig hur djupt mitt mörker varit. Hur tacksam är jag inte att nu som ljusets barn få tjäna som pastor eller herde, ordinerad av Gud, och frambära ljusets frukt, nämligen sanningen. — Insänt.