Antarktis — världens största ”kylskåp”
TÄNK dig att du öppnar dörren till ett kylskåp som varit stängt i tusentals år och att du, sedan du öppnat dörren, upptäcker någonting nytt på varje hylla, någonting som aldrig tidigare skådats av mänskliga ögon! En sådan syn blev verklighet för människan för ungefär 160 år sedan, då Antarktis, världens största ”kylskåp”, slutligen siktades och sedan öppnade sig för den moderna civilisationens blickar.
Astronauter, som betraktat jorden från rymden, säger att en av de mest karakteristiska delarna av vår planet är Antarktis’ istäcke. Det täcker omkring 14.200.000 kvadratkilometer, en yta som är större än Förenta staterna och Mellanamerika tillsammans. Vetenskapsmännen har kommit fram till att istäcket är i genomsnitt 2.000 meter tjockt och innehåller mer än 90 procent av all is i hela världen. Bara omkring 5 procent av Antarktis’ landområde är synligt. Om vårt nyligen upptäckta ”kylskåp” skulle frostas av, skulle det höja vattennivån i haven med mellan 45 och 60 meter, och varenda hamnstad och låg kustlinje i världen skulle översvämmas. Med istäcket borta skulle delar av Antarktis befinna sig under vatten, vilket skulle göra kontinenten mindre.
Upptäckt och utforskning
I mitten av 1700-talet började människan rikta sitt forskningsintresse söderut. Bara ett par år tidigare hade en stor del av södra halvklotet varit ett väldigt okänt område. På grund av de enorma avstånd som det här rör sig om, kunde ingen besvara sådana fundamentala frågor som till exempel om det till största delen bestod av land eller vatten.
År 1772 startade den brittiske upptäcktsresanden kapten James Cook en tre års sjöresa till breddgrader långt söderut. Isen hindrade honom från att komma nära, och fastän han rundade kontinenten såg han aldrig själva landet i Antarktis. Mellan åren 1800 och 1821 siktade säljägare och upptäcktsresande öar och delar av Antarktiska halvön och kanske en del av kontinentens fastland. Senare bidrog den amerikanske sjöofficeren Charles Wilkes och den brittiske forskningsresanden James Ross mycket till intresset för och kunskapen om Antarktis och beredde på så sätt vägen för utforskning av land. Robert F. Scott, en brittisk forskningsresande, tog sig år 1903 fram till en punkt inte fullt 925 kilometer från Sydpolen. Den nåddes slutligen av norrmannen Roald Amundsen den 14 december 1911. Ungefär en månad senare kom Scott och hans fyra kamrater fram till Sydpolen, men på återvägen dukade de under på isfältet i Rosshavet. De svårigheter som är förbundna med att nå polen understryks av det faktum att ingen annan grupp klarade uppgiften landvägen förrän åren 1957—1958. Då började äntligen den väldiga dörren till världens största ”kylskåp” öppnas. Vad fanns det där inne?
Väderobservationer
Öppnandet av Antarktis var en fröjd för vetenskapsmännens ögon, eftersom det var annorlunda på ett spännande sätt. Medan det arktiska området till största delen består av hav, är Antarktis land. Detta är delvis orsaken till dess kallare klimat. Den lägsta temperatur som någonsin uppmätts på jorden är —88,3 grader Celsius, uppmätt vid den ryska basen Vostok i augusti 1960. Detta är den enda kontinent där människan inte kan bo stadigvarande oberoende av förnödenheter utifrån.
Vädret i Antarktis bidrar till att reglera klimatet över hela jordklotet. Forskarna har funnit att detta väldiga ”kylskåp” producerar mer kall luft än någon annan plats i världen. Den iskalla, kristallklara luften sveper nerför polarsluttningarna mot kusten och ger upphov till stormbyar på omkring 230 kilometer i timmen längs kustlinjen. Den kalla vinden har faktiskt visat sig utgöra det största problemet vid utforskningen av Antarktis. Slutligen sveper dessa luftströmmar fram tvärs över Chile och Argentina och delar av Australien och Nya Zeeland och bidrar på så sätt i hög grad till ”luftkonditioneringen” av vårt hem, jorden.
Antarktiska havet är i själva verket en del av jordens ena och enda stora hav. Det hänger samman med Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. Men det har sina egna, karakteristiska särdrag. Det är kallare och mindre salt än haven norrut. Kallt havsvatten rör sig norrut, sjunker sedan under de varmare vattnen vid ”mötesplatsen”, där Antarktiska havet stöter på de norra haven, och sprids därefter långt norrut bortom ekvatorn. När det vatten som rör sig söderut i de västra delarna av de andra haven stöter på det kalla antarktiska vattnet, tar det en östlig riktning och bildar Cirkumpolarströmmen, som följer en oregelbunden väg runt hela jorden nära 47° till 61° sydlig bredd. Oceanografer mäter strömmarna, kontrollerar deras innehåll av mineralier, avläser temperaturer på olika djup och sänder ljudvågor mot havsbottnen för att bestämma djupet. Denna information, jämte luftströmmarna och glaciärernas rörelser, har visat sig värdefull för meteorologin och andra vetenskapsgrenar.
Växt- och djurliv
I den kylskåpsliknande kölden är det få växter som kan överleva. På grund av den långa antarktiska natten befinner sig de 800 växtarterna — lavar, mossor, sötvattensalger, bakterier, mögelsvampar, jästsvampar och andra svamparter som lever på land — i ett dvalliknande tillstånd långa tider. Men den process som kallas fotosyntesen kommer nästan omedelbart i gång under det korta sommarutbrottet som varar bara några dagar, veckor eller ett par månader.
Om nu växtlivet är sparsamt förekommande, är å andra sidan djurlivet desto rikligare; men landarterna är blygsamma både till antal och storlek. Nästan alla djur finns nära iskanten eller i vattnet; de lever antingen i havet eller får sin föda därifrån. De djur som är beroende av land för att få föda och skydd utgörs av vissa mikroskopiska arter jämte små insekter och spindlar. Det största av dessa djur är en fluga, en släkting till den vanliga husflugan, som är cirka 3 millimeter lång. Utöver pingvinerna, som saknar flygförmåga, finns ismåsen och den antarktiska stormfågeln. I de antarktiska och subantarktiska öområdena finns tärnor, albatrosser, skarvar, måsar och andra fåglar. Vissa fåglar söker sig ibland mot kontinentens inre.
Silvertärnan är världens förnämsta navigatör. Den tillbringar sex av årets månader i Antarktis och sex månader i Arktis och flyger 17.700 kilometer från norr för att njuta av den antarktiska sommaren. På så sätt lyckas den nästan leva i ständigt dagsljus.
Fem av världens sjutton pingvinarter återfinns här. Adéliepingvinen och kejsarpingvinen är de enda två som häckar på kontinenten. Adéliepingvinen är i genomsnitt 40 centimeter hög och väger mellan 4,5 och 7 kilo och tycks kunna orientera sig med hjälp av solen och en biologisk klockmekanism.
En som sätter ”kylskåpets” temperatur på prov till det yttersta är kejsarpingvinen, adéliepingvinens storebror. Denna fågel med det värdiga utseendet väger från 25 till 45 kilo och kan bli nästan 1,2 meter hög. Pingvinhonan lägger sitt enda ägg under den värsta vinterperioden. När hon är redo för detta, styr hon kosan söderut in i den långa vinternattens kalla mörker. Nästan omedelbart sedan honan lagt detta enda ägg, placerar hon det försiktigt på hannens simhudsförsedda fot och lämnar honom med ansvaret att ruva ägget, vilket han gör genom att bära det i två månader ovanpå sin breda fot under ett varmt täcke av tjock hud. Medan den tålmodige blivande fadern fastar, under det att han fullgör sin plikt, beger sig modern norrut till havet för att samla föda. När hon återvänder, är hon redo att föda upp ungen, vilket hon gör genom att kasta upp föda som hon ätit. Kejsarpingvinen är den enda fågel som inte följer packisens gräns om vintern, allteftersom denna sträcker sig norrut, utan stannar kvar under de våldsamma, rasande snöstormarna i nära sex månaders ständig natt, under vilka förhållanden det skulle vara omöjligt att ha några bon, som andra fåglar har.
I de isiga vattnen runt Antarktis finner man millioner sälar av flera arter. Dessa djur är fullständigt tillfreds i sin omgivning, inneslutna som de är av ett isolerande fettlager, som också utgör ett reservförråd av föda och bidrar till sälens förmåga att flyta i vattnet. De har rikligt med ”bete” i vattnet som myllrar av fisk. Där finns flera arter av valar som också har god tillgång till föda i form av de oändliga, täta stimmen av skaldjur, främst så kallade lysräkor. De fiskar som lever nära havsbottnen är säregna för Antarktis; 90 procent av dem återfinns inte någon annanstans på jorden.
Dykare, som bär grodmansdräkter fodrade med 13 millimeters isolering och som en timme åt gången arbetar i vatten som har en temperatur av —2 grader Celsius, har samlat exemplar av 130 kända arter av antarktiska fiskar och andra vattendjur. Många har liksom bläckfisken inget rött blod, och några är halvgenomskinliga. Andra fiskar har rött blod som inte fryser vid extremt låga temperaturer. Nyligen upptäckte en dykare ålyngel som var mellan 1,2 och 1,5 meter långa — tjugo gånger så stora som någon annan nykläckt ål som människan känner till.
Från oktober till februari blir vädret lugnare, men med undantag av Antarktiska halvön, som sträcker sig till en punkt mindre än 1.000 kilometer från Sydamerika, når temperaturen aldrig ovanför fryspunkten. Under denna period väcks flera arter av små insekter till liv av värmen för bara några dagar för att sedan kylas ner i dvala igen. Där finns snöloppor och åttabenta kvalster. Vetenskapsmännen har upptäckt att deras kroppar producerar glycerol. Det är ett kemiskt ämne som ibland används som antifrysvätska. Det bevarar dessa små insekters liv under den antarktiska vintern.
Loppor och insekter väcker frågan om sjukdomar. Den gamla föreställningen att det inte finns några bakterier i Antarktis är felaktig. Kontinenten må vara lika vit som insidan av en operationssal, men man kan hitta rikligt med bakterier. Trettio meter under Sydpolens yta har mikrobiologer funnit bakterier som tycks ha varit fångna där i hundra år. Forskarna använde ansiktsmasker och steriliserade instrument för att inte blanda nutida bakterier med dessa exemplar från 1800-talet. De fann stafylokocker, en sorts bakterier som kan orsaka allvarliga infektioner. Om det inte var så att bristfällig teknik eller utrustning hade släppt igenom några av vetenskapsmännens egna bakterier, måste dessa stafylokocker ha funnits i Antarktis år 1860. Vidare var mikroberna i isen inte döda, utan återupplivades i laboratoriet, när de utsattes för värme.
Den extrema kölden och den torra antarktiska atmosfären har emellertid en starkt konserverande verkan. I Encyclopædia Britannica meddelas: ”Ett antal mumifierade sälkroppar, huvudsakligen krabbätare [en sälart], har hittats på avstånd av upp till nära 50 kilometer från havet och på höjder upp till 900 meter i de torra dalarna i McMurdo. När krabbätarna inte fann någon föda vid dessa strövtåg inåt landet, dog de till sist, och deras läderartade kroppar konserverades av kölden och det torra klimatet.”
Ett vetenskapligt laboratorium
Antarktis av i dag kan beskrivas som ett laboratorium för vetenskapsmän. Geologer arbetar på att avslöja vad som ligger under det enormt tjocka istäcket. Seismiska registreringar har på senare tid avslöjat att större delen av Antarktis’ berggrund har fastlandskaraktär snarare än havskaraktär. Man har också funnit att Antarktis, åtminstone för närvarande, är den tystaste och seismiskt minst aktiva av samtliga kontinenter. Man har sett så gott som hela Antarktis, och merparten av bergsområdena har flygfotograferats och kartlagts. Geologer, biofysiker, glaciologer och geofysiker fortsätter att besöka och studera dessa områden i hopp om att få ytterligare upplysningar om hela jordens uppbyggnad och miljösystem.
Antarktiska stationer har upprättats av flera nationer. Tio av de tolv nationer som undertecknade Antarktisöverenskommelsen upprätthåller stationer under vintern. Ryssland har Bellingshausenstationen på halvön. Förenta staternas huvudoperationsbas är McMurdo Station på kontinentens stillahavssida. Den drivs med atomkraft och har en genomsnittlig besättning på 900 man på sommaren och 200 på vintern. Den upprätthåller också små åretruntstationer vid Sydpolen och på Antarktiska halvön. Och hur ogästvänlig kontinenten än kan tyckas vara för somliga, så betraktas den faktiskt som ett framtida turistmål. Redan nu besöker turister de vetenskapliga stationerna och pingvinkolonierna, och Antarktis skulle naturligtvis kunna bli ett paradis för skidåkare.
Vem vet vilka skattgömmor som i framtiden kan komma fram ur detta kontinentala ”kylskåp”? Det finns mycket att upptäcka och utforska. Tekniken kanske utvecklas så att man kan exploatera dess rika förråd av mineralier. Och ett studium av dess atmosfäriska förhållanden och det omgivande havet kan hjälpa vetenskapsmännen att lära sig mer om vädret i alla delar av världen. En sak kan vi vara säkra på — alldeles som vi uppskattar ett kylskåp i ett hem, så kommer vårt antarktiska ”kylskåp”, som nu är öppet för att användas, att uppskattas mer och mer allteftersom tiden går.