Med flyg till världens ände
FYRA dagar om året flyger Air New Zealand till Antarktis, världens ände. Jag var med på ett sådant plan den 21 november 1979, när det satte kurs söderut från Auckland.
När planet lämnat Nya Zeeland, steg det först och lade sig sedan till rätta för sin långa färd till isen. Vi satte oss också till rätta, och ljusen i kabinen släcktes för att vi skulle få se tre filmer om Sydpolen. Först kom en svart-vit dokumentärfilm om Amundsens expedition år 1912. Tänk, vilka orubbliga, målmedvetna pionjärer de var! Därnäst kom två färgfilmer, som handlade om mera sentida expeditioner och om upprättandet av den nyzeeländska Scottbasen.
En storslagen syn
Tiden bara flög i väg, och snart var vi på väg genom det skarpa solskenet mot ett storslaget landskap — Antarktis. Det är ett unikt land, världens kallaste kontinent — isolerat och helt omöjligt att besöka för vanliga människor som jag ända fram till år 1977, då en ny era bröt in med ”dagsturer” med jetflyg till Antarktis.
Jag tror inte man kan tänka sig en större kontrast än mellan de förhållanden som mötte de första sydpolsfararna och dem som möter dagens högtflygande besökare. En radiorapport från Scottbasen talar om för oss att det är noll grader där nere, den varmaste dagen på elva månader! Från den sköna värmen inne i planet kikar vi ut genom fönstren och lutar oss över varandra för att pressa näsan mot rutan.
Isflaken liknar små vita pappersbitar, som flyter omkring i ett hav av bläck, och sprickorna i den tunnare isen ger den ett marmorliknande utseende. Allt är så annorlunda mot vad jag hade tänkt mig, inte alls platt och färglöst. Tvärtom är det en underbar variation i landskapet — ibland ser de olika isskikten ut som opal. Det finns bergskedjor, dalar, ofantliga glaciärer, jättelika sprickor, spetsliknande havsis, som förenar sig med den fasta landisen, och branta klippor som störtar sig ner i ett hav fullt av is.
Alla ombord har kameran framme — somliga har mer än en kamera. Ett TV-team är i full färd med att filma och intervjua folk som kommit från Wales i Storbritannien, Nordamerika och Frankrike för att göra denna speciella dagsutflykt. En kvinna ritar snabbt av allt hon ser. Men under resan har det hela tiden serverats mat och dryck, och en del har tyvärr druckit så mycket att de går miste om en stor del av den vackra naturen.
När vi kommer in över Scottbasen, går vi så lågt att vi tydligt ser byggnaderna och fordonen. Snart ser vi flygfältet Outer William Field Air Base under oss — fyra flygplan står där på rad, och allt ser ut som en orörlig och tyst svartvit bild.
Vi ser ibland hur skuggan av vårt plan dansar fram över isen som en snabb skridskoåkare. Det tar oss bara några minuter att flyga över områden som det tog människor dagar och veckor att genomkorsa i början av seklet. Scott, den berömde brittiske polarforskaren, skulle inte ha trott sina ögon. I dag kan den amerikanska McMurdostationen hysa ända upp till 1.000 personer på sommaren, och Nya Zeeland ligger på bara några timmars avstånd.
Ombord på planet finns en forskare som nyligen varit ”på isen” en månad. Han känner till var allting ligger och kommenterar hela tiden de olika sevärdheterna. Till vår förvåning finns det i detta land av ständig kyla en aktiv vulkan, Mount Erebus. När vi åker förbi denna 4.020 meter höga vulkan, kan vi se att hettan från dess inre har smält snön och isen högst upp, och en vit rökkvast stiger upp från toppen som ett bevis på att den fortfarande är aktiv. Det var Ross, en annan brittisk polarforskare från 1800-talet, som gav berget namn efter sitt skepp, och han skrev att berget ”spydde ut eld och rök i stor myckenhet”.
Det dröjer inte länge förrän det är dags att ta en sista sväng över Scottbasen och McMurdostationen och sedan stiga till 10.000 meter igen och börja hemfärden.
Tid för begrundan
Jag sluter ögonen och tänker på de underbara ting jag fått se och prisar i tankarna Skaparen av allt detta.
Nu kommer Nya Zeeland i sikte igen, och efter en mellanlandning på en timme i Christchurch, där vi tankar och byter besättning, styr vi kosan tillbaka till Auckland. Klockan tio samma kväll tar vi mark på den internationella flygplatsen i Auckland, trötta, lyckliga och övertygade om att vi aldrig kommer att glömma denna upplevelse.
Jag har allt detta i färskt minne, när telefonen en vecka senare börjar ringa ihärdigt. Air New Zealands plan till Antarktis har rapporterats saknat. Många av mina vänner, som känt till mina planer att besöka Antarktis, är mycket oroliga över att jag kanske varit med på det saknade planet.
Ytterligare nyhetsmeddelanden kommer som bekräftar det alla fruktat: Planet har kraschlandat på Mount Erebus, och alla 257 ombord har omkommit. Jag känner mig illa till mods i många dagar. Jag kan inte ens titta på mina vackra fotografier. Nyhetsutsändningar i radio och TV beskriver hur räddningsmanskapet har fått kämpa med ständigt skiftande väderlek och oländig terräng, då de flugit bort kropparna och de delar av planet som varit intakta. Jag tycker så synd om dem som haft nära och kära med på planet, bland andra den man som satt närmast mig på vår Antarktisresa. Ja, hans son hade valt att resa en vecka senare, eftersom de tänkte att om de tog olika turer, skulle säkert en av dem få bra väder för fotografering.
Min resa till ”världens ände” har gjort ett starkt intryck på mig — den har gett mig stor uppskattning av Skaparens vishet och skönhetssinne och samtidigt en respektingivande insikt om ovissheten i livet, att ”tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla”. (Pred. 9:11, NW) — Insänt.