När dag förvandlades till natt
Rapport från Canada
MÅNGA kanadensare i centrala Manitoba kommer länge att minnas den 26 februari 1979. Klockan 10.47 den dagen förvandlades plötsligt klart dagsljus till natt. Det var en total solförmörkelse.
Månens omloppsbana kring jorden hade fört månen direkt mellan jorden och solen och fullständigt hindrat solens ljus varhelst månen kastade sin skugga över jorden.
På grund av den hastighet med vilken skuggan förflyttade sig över jorden blev tiden för totalt mörker för de observatörer som befann sig i centrum av banan för den totala förmörkelsen lite mer än två minuter. Skuggan förflyttade sig med en hastighet av omkring 3.000 kilometer per timme och förmörkade en bana omkring 270 kilometer bred.
Observatörer av solförmörkelser brukar säga att en solförmörkelse är ”en av de mest dramatiska av alla himlaföreteelser”. Skribenter för Rand McNally beskriver i ”Atlas of the Universe” en solförmörkelse på följande sätt ”En total solförmörkelse är troligtvis den mest storslagna synen i hela naturen. Under en kort tidsperiod skymmer månen solens lysande skiva, så att solens atmosfär lyser fram; de röda protuberanserna eller gaseruptionerna och den pärlskimrande solkoronan dominerar scenen, och himlen förmörkas, så att stjärnorna blir synliga.”
Solförmörkelser är mer än enbart imponerande uppvisningar. De totala solförmörkelserna ger tillfällen till vetenskapliga studier av solens korona, som man inte kan studera vid något annat tillfälle.
Som centrum för himlafenomenet blev denna gång uppmärksamheten riktad mot området norr om Winnipeg i Manitoba i Canada — ett område som vetenskapsmännen valde ut som ”den bästa platsen varifrån man kunde iaktta den totala förmörkelsen”. Andra observatörer iakttog den totala förmörkelsen från olika platser. Banan för total förmörkelse började vid Stillahavskusten i Förenta staterna, svängde tvärsöver nordvästra Förenta staterna och fortsatte sedan genom Canada till Hudson Bay och vidare till Grönland.
En av de få befolkade platser som låg direkt i centrum för den totala förmörkelsen var den lilla staden Arborg, omkring 100 kilometer norr om Manitobas huvudstad, Winnipeg. Många entusiastiska människor, som är intresserade av förmörkelser, och vetenskapsmän från olika delar av Nordamerika och andra delar av världen sammanträffade i Manitoba, och många av dem kom till Arborg. Det var uppskattningsvis 20.000 besökare som hade rest till Manitoba för att se solförmörkelsen.
Till deras glädje var det vid soluppgången en klar himmel över centrala Manitoba. I Arborg samlade sig besökare i södra delen av staden på ett fält som hade skottats rent från snö. Man satte upp kameror, kikare och teleskop och kontrollerade ögonskydden.
Veckorna före solförmörkelsen hade astronomer, optiker och andra varnat människor för att se direkt på den partiella solförmörkelsen — skedet just före och omedelbart efter den totala förmörkelsen — något som skulle kunna orsaka varaktig skada på ögats näthinna. Under den totala förmörkelsen — tidsperioden för totalt mörker — kunde man se direkt på förmörkelsen, men faran var att man inte visste exakt när den totala förmörkelsen skulle börja och sluta. På grund av att den totala förmörkelsen varade så kort tid kunde observatörer frestas till att se på förmörkelsen vid den tid då solen kom fram bakom månen, och detta skulle orsaka skada på ögonen.
Klockan 9.36 började det första skedet av förmörkelsen med en allt mörkare halvdager. För oss såg det ut som om någon bitit av litet av sidan på solen — och sedan fortsatte att bita allteftersom den partiella förmörkelsen sakta skred framåt mot total förmörkelse.
När den totala förmörkelsen framträdde, förmörkades skyn snabbt, och en sällsam rodnad visade sig på himlen i nordostlig riktning. Omkring klockan 10.47 täckte månens skiva exakt solen och skymde den fullständigt. Det var en syn som astronomerna har kallat ”den totala solförmörkelsens praktfulla fenomen”. Hela himlen var förmörkad, och det hela påminde mycket om en natt med fullmåne, frånsett en rodnad som sträckte sig runt hela horisonten. Solkoronans bleka gloria framträdde och ramade in månens svarta skiva med lysande, skarpt röda flammor. Vi kunde känna hur temperaturen sjönk, och en frisk vind blåste upp.
Billyktorna var tända. Höns och andra fåglar gick till vila, och djuren uppförde sig besynnerligt. Troligtvis blev de skrämda av det plötsliga mörkret.
Många av observatörerna som var samlade på fältet söder om Arborg var överväldigade av skådespelet och gav spontant uttryck åt sina känslor. Andra stod bara och iakttog det hela i tyst vördnad.
Klockan 10.49 strålade plötsligt likt en lysande diamantring ett klart ljus fram på den mörka månens högra sida. Det var solen som återigen visade sig bakom månen. Allteftersom solen började visa sig som en tunn skära, lyste dess strålar upp den vita snön runt omkring oss. Lika plötsligt som det klara dagsljuset hade försvunnit, lika plötsligt kom det tillbaka. Det imponerande skådespelet var över.
Alice Krueger, en skribent för tidningen ”Free Press” i Winnipeg, sade: ”Solförmörkelsen var en erfarenhet som gjorde en ödmjuk — den borde ske oftare. I en tid då man alltför lätt blir självupptagen finns det ingenting som likt en förmörkelse kan föra saker och ting tillbaka i sitt rätta perspektiv. Förmörkelsen fick oss att begrunda det omätliga universum och inse vilken liten del av det som vår planet jorden verkligen utgör.
Den fick oss att stanna upp och tänka, och den påminde oss om hur obetydliga vi mänskliga individer är i detta lagbundna universum.”
För många år sedan kände sig psalmisten manad att säga något liknande: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?” — Ps. 8:4, 5; jämför Jesaja 40:26.
Vetenskapsmännen säger att det inte blir förrän någon gång under 2200-talet som detta område i Manitoba återigen kommer att bevittna en total solförmörkelse. Det fantastiska är att solens, månens och jordens kretslopp är så exakta och pålitliga att vetenskapsmännen långt i förväg kan noggrant fastställa en sådan händelse.
Allt detta ger bevis på Skaparens, Jehova Guds, pålitlighet, hans som är ”ljusens Fader, hos vilken icke finnes någon förvandling eller omväxlings skugga”. (Jak. 1:17, Åkeson) Må sådana himlafenomen hjälpa oss att uppskatta hans vördnadsbjudande och storslagna majestät!
[Diagram på sidan 12]
(För formaterad text, se publikationen)
STILLA HAVET
CANADA
FÖRENTA STATERNA
TOTAL FÖRMÖRKELSE
75% FÖRMÖRKELSE
50% FÖRMÖRKELSE
ATLANTEN