Chockerande övergrepp mot friheten i Puerto Rico

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Puerto Rico

DET var strax efter midnatt. Fem beväpnade män närmade sig en hög byggnad i San Juan i Puerto Rico. Tre av männen var poliser i uniform. De båda övriga var hemliga agenter.

Det var mycket lugnt när de begav sig till en av byggnadens övre våningar, där tre kvinnor slöt sig till dem. Dessa åtta personer närmade sig sedan långsamt dörren till ett litet rum.

Lurade en farlig brottsling inne i rummet? Eller kanske en terrorist, som hotade människors liv? Att döma av vad som sedan inträffade kan det ha verkat så.

En av poliserna ställde sig på vakt utanför, och de övriga sju gick in i rummet och stängde dörren efter sig. De gick fram till en säng med en 45-årig kvinna, som tycktes vara döende. När hon såg vad som höll på att hända med henne, skrek hon högt och gjorde motstånd. Men det var lönlöst. Man övermannade henne och band henne vid sängen. Hennes protesterande äkta man och tre barn hindrades från att komma henne till undsättning.

Några timmar senare förde man den svårt sjuka kvinnan till ett annat rum, mot hennes vilja och mot hennes mans och barns vilja. Där satte man en kniv mot halsen på henne och gjorde ett snitt för att frilägga halsvenen!

Kvinnan stod inte ut med påfrestningarna av den hänsynslösa behandlingen, utan drabbades av chock. Hon hämtade sig aldrig. Hennes man, barn och vänner sörjde bittert hennes död.

Humanitetsbrott

I många länder skulle det betraktas som ett chockerande brott att behandla en människa så som den här kvinnan blev behandlad. Det skulle betraktas i stort sett som kidnapping jämte övervåld och misshandel. Det var utan tvivel ett brott mot allt vad humanitet heter, mot den frihet att välja som alla människor bör åtnjuta.

Hur kan man hävda detta? Därför att offret, fru Ana Paz de Rosario, var fullständigt oskyldig till något brott. Hon var faktiskt respekterad som en fridsälskande, laglydig medborgare. Varför blev hon då behandlad på detta brutala sätt?

Hon hade blivit opererad för en allvarlig sjukdom. Hon var villig att genomgå denna operation och klargjorde också att hon var villig att ta emot mediciner av olika slag. Men hon hade en enda begäran. Av de olika behandlingsmetoder som fanns att tillgå förklarade hon att det var en speciell metod som hon inte ville gå med på. Hon hade inte bara medicinska invändningar mot den, utan också starka invändningar som grundade sig på hennes samvetes bud.

Hennes läkare samtyckte till att hon inte skulle behöva ta emot denna behandling. Han utförde faktiskt operationen utan att använda den. Han förklarade att denna behandling ändå inte skulle vara av något påtagligt värde i hennes fall, på grund av hennes sjukdoms natur.

Men både före och efter operationen skaffade en släkting (genom ingifte), utan hennes vetskap och utan hennes mans eller barns vetskap, domstolsbeslut för att försöka tvinga läkaren att ge henne den behandling hon hade förbjudit. I det här fallet var det fråga om en blodtransfusion.

En kedja av händelser följde snabbt. Åklagare, domare, poliser, sjuksköterskor och andra konspirerade för att ta ifrån henne friheten att avgöra vad som skulle ske med hennes kropp. Tre olika domstolsbeslut utfärdades, allesammans utan att man rådgjorde vare sig med patienten, hennes man eller hennes barn, av vilka två var myndiga. Två domstolsbeslut utfärdades utan att man ens rådfrågade den ansvarige läkaren!

Behov av frihet att välja

Skulle du vilja bli behandlad så, om du vore en vuxen person och vore vid dina sinnens fulla bruk? Om en läkare till exempel rekommenderade ett visst födoämne som han menade var bra för dig, men du inte ville ha det, skulle du då tycka om att han band dig vid en säng och tvingade ner födan i magen på dig trots dina invändningar? Eller om han rekommenderade en medicin som du inte godkände, skulle du då tycka om att han med våld sprutade in den i ådrorna på dig?

Eller hur skulle det vara med en behandling som du på åtskilliga grunder hade invändningar mot? Om du hade invändningar på grund av ditt samvete och på grund av att behandlingen oförnekligen leder till döden för tusentals människor varje år och skadar ytterligare tiotusentals personer? Som vuxen skulle du utan tvivel vilja vara fri att själv avgöra vilken behandling du ville godta, om du drabbades av en sjukdom.

Vad fru Rosario beträffar, dog hon efter den brutala behandlingen. Det är mer än möjligt att hennes död påskyndades, ja kanske rentav vållades, av den chock som denna ondskefulla behandling framkallade hos henne. Det är också mycket möjligt att hennes kropp inte orkade med själva blodtransfusionen, så att den blev till skada för henne och inte till nytta. Det är av intresse i sammanhanget att den ansvarige läkaren redan hade opererat andra patienter utan att ge blod. Han hade inte förlorat en enda patient på grund av att han opererat utan att ge blodtransfusion.

Fler operationer utan blod

Allt fler läkare opererar nu utan blod. Varför? På grund av de komplikationer som är förbundna med användning av blod.

Den världsberömde hjärtkirurgen dr Denton A. Cooley vid Texas Heart Institute i Houston sade: ”Det är nu uppenbart att de flesta större operationer kan utföras utan transfusion. ... Vårt mål är att se hur litet vi kan använda.” Doktor Jerome H. Kay skrev följande i Amerikanska läkarsällskapets tidskrift: ”Vi har undvikit blodtransfusioner så mycket som möjligt. ... Vi har nu haft omkring 6.000 fall av öppen hjärtkirurgi vid Saint Vincent’s Hospital i Los Angeles. Vi har fått det intrycket att patienterna klarat sig bättre, sedan vi slutat använda blod i flertalet fall.”

I Medical World News hette det: ”Även om allt donerat blod prövas med de känsligaste tester som nu står till vårt förfogande ... , kommer ändå många patienter att få hepatit efter transfusionen.” Och statistiken visar att minst 10 procent av dessa hepatitoffer dör till följd av sjukdomen. Den kände hjärtkirurgen dr Charles P. Bailey vid St. Barnabas Hospital i New York förklarade: ”Även om man i hög grad nedbringat njurskadorna och skadorna till följd av oförenlighet i samband med transfusioner, kan man aldrig helt undvika dessa skador, hur noggrann man än är vid valet av givarblod.”

I tidskriften Let’s Live gjorde en kirurg följande uttalande: ”Vid mer än 20.000 kirurgiska ingrepp som jag utfört gav jag aldrig en blodtransfusion och hade aldrig någon patient som dog därför att han inte fick det.” I den auktoritativa Textbook of Surgery av Davis och Christopher påpekas det också att ”endast omkring 1 procent ges som en livräddande behandlingsmetod”.

Härav framgår alltså att blodtransfusion är en riskfylld behandlingsmetod. Som det framhållits dör tusentals och skadas tiotusentals människor av blodtransfusioner varje år. Med tanke på detta bör patienten utan tvivel ha rätt att godta eller förkasta denna behandling. Det är samma rättighet som du utan tvivel vill ha när det gäller att välja mat, medicin, vitaminer, läkare eller tandläkare. Det gäller din egen kropp. Som en tillräknelig vuxen vill du ha rätten att avgöra vad som skall ske med din kropp.

Men att förneka människor denna rättighet och att övermanna dem med våld är något man skulle vilja hänföra till medeltiden eller till något nazistiskt koncentrationsläger. Det hör inte alls hemma i ett civiliserat samhälle.

Religiösa invändningar

Och när det finns en religiös invändning mot en behandlingsmetod, så gäller det en människas samvete. Det gäller hennes dyrkan av den allsmäktige Guden. Lagen och dess verkställande redskap bör i detta fall vara ännu mera noga att slå vakt om den personliga valfriheten.

Fru Rosario hade inte bara medicinska invändningar mot blodtransfusion, utan först och främst religiösa invändningar. Hon levde efter råden i den Heliga skrift, som hon godtog som Guds inspirerade ord. Hon betraktade bibeln som en vägledning för dem som vill dyrka Gud på rätt sätt.

Fru Rosario visste att den Heliga skrift förbjuder att man tillför kroppen blod. Var någonstans i bibeln finner vi detta? På åtskilliga ställen både i de hebreiska och i de grekiska skrifterna. Som ett enda exempel kan vi anföra bibelns ord i Apostlagärningarnas femtonde kapitel, verserna 20 och 29, att de kristna skall ”avhålla sig ... från blod”. Förbudet upprepas på andra ställen i bibeln. — 1 Mos. 9:3, 4; 3 Mos. 17:10—14.

Somliga kan säga att det här talas om att dricka blod, att införa det i kroppen genom munnen. Men förbudet är riktat mot att tillföra kroppen blod, oavsett hur det sker. Om en läkare till exempel uppmanade dig att inte dricka alkoholhaltiga drycker, skulle du då följa hans anvisningar, om du fyllde en injektionsspruta med alkohol och sprutade in den i ådrorna? Naturligtvis inte.

Det är visserligen många som ignorerar bibelns förbud mot blod, men det är deras sak och deras ansvar. Fru Rosario däremot tog verkligen förbudet allvarligt. Det som hände med fru Rosario var därför ett chockerande övergrepp mot hennes frihet med tanke på hennes religiöst fostrade samvete, hennes medicinska invändningar och människans rättighet att själv avgöra vad som skall ske med hennes kropp. Det är skamligt att sådana barbariska handlingar kunde begås mot henne. Det var ingenting mindre än övervåld och misshandel.

Hur det hela utvecklades

Saken tog sin början när fru Rosario gick till en klinik i grannskapet, därför att hon hade magsmärtor. Hon fick ett smärtstillande medel och skickades hem. Omkring en vecka senare blev hon intagen på Doctor’s Hospital i San Juan som ett allvarligt fall som krävde läkarvård.

Läkaren tog många prover under en period av sju dagar. Men han hävdade att han inte kunde finna något. Han underrättade emellertid fru Rosario om att han inte skulle operera utan att ge blod, om hon behövde en operation. Eftersom herr och fru Rosario menade att hon inte blev väl omhändertagen, beslöt de sig för att leta efter en annan läkare, som skulle respektera deras inställning till blodet.

Fru Rosario förflyttades från Doctor’s Hospital. Hon togs in på San Martín Hospital i San Juan. En läkare som respekterade hennes inställning till blodet gick med på att åta sig fallet. Läkaren undersökte henne och fann att hon hade kallbrand i tunntarmen och behövde opereras.

Ingripande utifrån

Men dagen före operationen gick en släkting till fru Rosario (genom ingifte) på eget initiativ till distriktsrättens åklagare i San Juan. Han förklarade att fru Rosario behövde opereras och att läkarna ville få tillåtelse att använda blod. Så förhöll det sig ju inte alls med läkaren på San Martín Hospital. Det var bara vad den förre läkaren på det andra sjukhuset ansåg.

Distriktsdomaren Carlos Delgado trodde mannen på hans ord och utfärdade ett domstolsbeslut utan att rådgöra med vare sig herr eller fru Rosario eller hennes nuvarande läkare. Det gav den medicinske ledaren vid det första sjukhuset, Doctor’s Hospital, tillåtelse att ge blod. Men fru Rosario hade ju redan lämnat det sjukhuset.

Följande dag opererades fru Rosario, som nu befann sig på San Martín Hospital. Hennes läkare avlägsnade 2,7 meter tunntarm, som angripits av kallbrand. Operationen genomfördes utan blodtransfusion, precis som patienten och hennes man hade begärt. Fru Rosarios tillstånd efter operationen var allvarligt men stabilt, och hon var vid medvetande.

Följande dag nådde domare Delgados beslut läkaren på San Martín Hospital. Det var försenat, eftersom det hade ställts till det första sjukhuset, Doctor’s Hospital. Men eftersom operationen redan hade fullbordats på San Martín Hospital utan blod, såg läkaren nu inget behov av att ge något blod.

Därmed borde saken ha varit utagerad. Men inblandningen fortsatte. Dagen efter operationen gick den förut nämnde släktingen på eget initiativ tillbaka till distriktsrättens åklagare och avgav en ny förklaring under ed. Han sade exakt samma sak som i sin förra förklaring. Rätten ignorerade den ansvarige läkaren, som hade utfört operationen. Den rådgjorde varken med honom, patienten, hennes man eller hennes barn.

Men distriktsdomaren Alberto Toro Nazario utfärdade ännu ett domstolsbeslut. Det hade exakt samma ordalydelse som beslutet som utfärdats några dagar tidigare. Men den här gången var det ställt till läkaren på San Martín Hospital.

Därefter frågade läkaren fru Rosario om hon ville ha en blodtransfusion. Med eftertryck svarade hon NEJ! Hon var ju vuxen och var väl medveten om sin ståndpunkt i fråga om blodet, och hennes man instämde. Läkaren lät då de tre tjänstgörande sjuksköterskorna underteckna en förklaring om att patienten var vid fullt medvetande och hade vägrat att gå med på blodtransfusion.

En arresteringsorder

På grund av att ingen blodtransfusion blivit given utfärdade domstolen en order om att arrestera läkaren! Han blev instämd för lagtrots. Han skulle inställa sig samma dag inför distriktsdomaren Edgardo Márquez Lizardi. Patienten, hennes man och barn kallades inte till förhöret. Man rådgjorde inte ens med dem. De hade i själva verket ingen kännedom om detta förhör eller om arresteringsordern mot deras läkare.

Domaren utsatte läkaren för ett långvarigt förhör. Läkaren sade att han inte var skyldig till lagtrots, eftersom det tidigare beslutet av domaren Toro Nazario inte uttryckligen förklarade att han måste ge blod mot patientens vilja. Han intygade också att på grund av sjukdomens fortskridande natur, kunde han inte garantera att patienten skulle överleva även om hon fick blodtransfusion.

Domaren Márquez Lizardi utfärdade då ett nytt beslut, daterat samma dag som förhöret. Men den här gången var det mera detaljerat. Det sades uttryckligen att blod skulle ges trots patientens vägran. Enligt beslutet förbjöds alla att lägga hinder i vägen för tvångstransfusionen. Domaren sade att Puerto Ricos polis skulle se till att beslutet verkställdes.

Domaren vägrade att återkalla sitt beslut trots alla vädjanden som gjordes till honom. Det skulle verkställas följande dag.

Patienten drabbas av chock

Klockan 1.30 följande natt slöt sig de beväpnade männen — de tre polismännen och de båda hemliga agenterna — till de tre sköterskorna på sjukhuset. De gick in i det halvprivata rummet och uppmanade alla andra att gå ut. Patientens äkta man insisterade på att få stanna kvar och fick lov att göra det. Men man hindrade honom från att göra något som helst för att hindra det som nu skedde.

Fru Rosario gjorde motstånd och skrek: ”Gör inte så med mig! Jag är väl ingen brottsling!” Hon försökte hindra sköterskorna. Men hon blev snabbt övermannad. Man band hennes händer och fötter vid sängen. På så sätt skulle hon inte kunna göra motstånd när man tvingade på henne transfusionen. Då drabbades fru Rosario av chock.

Men läkarna var oförmögna att ge henne blodet via armvenen. De gjorde sig därför redo att utföra en operation i det enda syftet att skära upp halsen på henne för att nå halsvenen, så att de kunde ge henne blodet på den vägen. Hon fördes sedan till operationssalen, halsvenen frilades, och blodet tvingades på henne.

Fru Rosario förblev i ett tillstånd av halvdvala under några dagar och kunde aldrig tala med någon mer, och därefter drabbades hon av kramper. Sköterskorna tillgrep omedelbart en dialysapparat, en respirator och en annan apparat. En läkare gav mera blod. Strax därefter dog fru Rosario.

Tänk på att vilken som helst blodtransfusion kan ge ogynnsamma verkningar. Lägg därtill den chock det innebär för en ovillig patient att bli påtvingad en transfusion med händerna och fötterna bundna. Ja, det är mycket möjligt att allt detta bar skulden för eller åtminstone bidrog till att hon dog så snart. Den här kvinnans blod kan mycket väl komma över deras huvuden som bar ansvaret för hela den avskyvärda och skrämmande händelsen. — 2 Mos. 20:13; Apg. 20:26.

”Var är jag?”

Herr och fru Rosario hade bett sina vänner och flera av de äldste inom deras religion att ge dem bistånd. Men inte ens de kunde hindra det som hände. Alla deras vädjanden till myndigheterna var förgäves.

En av dessa äldste befann sig utanför rummet när den skamliga handlingen begicks. Han hörde fru Rosario stöna och skrika. Men han kunde ingenting göra, eftersom polismannen stod på vakt alldeles utanför dörren.

Vid ett tillfälle kastades dörren upp, och hennes man, herr Rosario, kom ut. ”Titta vad de gör med min hustru!” skrek han. Men någon inne i rummet drog in honom igen, medan polisen utanför dörren vände sig mot honom. Dörren stängdes igen.

Deras kristne medbroder orkade inte mer. Han gick nerför trapporna förtvivlad och illamående. Det som inträffat var fullständigt ofattbart för honom. Han beskriver vad han kände med dessa ord, när han tänkte för sig själv: ”Var är jag? Är det här verkligen Puerto Rico? Är det här i landet som en hjälplös och svårt sjuk kvinna blir överfallen på ett sjukhus? Det verkar helt enkelt omöjligt att något så fruktansvärt skulle kunna inträffa i Puerto Rico! Men det har inträffat!”

Till heder för hennes läkare skall sägas att han samarbetade med familjen Rosario så långt det stod i hans makt att göra det. Men precis som hans patients händer var bokstavligen bundna, var hans egna händer bundna bildligt talat. Han kunde inte göra något mera för att hjälpa dem. Men som det senare meddelades i San Juan-tidningen El Vocero sade läkaren inför rätten att ”i patientens tillstånd skulle blodtransfusioner inte ge några garantier för att hon skulle överleva, på grund av det förlopp sjukdomen i de flesta fall får”.

Tidningen framhöll också vad en välkänd jurist och expert på Puerto Ricos konstitution sade. Denne jurist förklarade att en medicinsk behandling som påtvingats en patient i strid mot hans religiösa övertygelse ”är ett brott mot de medborgerliga rättigheterna”, förutsatt att den religiösa övertygelsen inte strider mot lagen.

Andra fall

Detta chockerande övergrepp mot friheten är ingen enstaka företeelse. Det här är inte enda gången detta har hänt i Puerto Rico. Under de senaste åren har det förekommit ett antal liknande fall. Både vuxna och barn har blivit påtvingade blodtransfusioner genom domstolsbeslut.

Nyligen hade till exempel en trettiosexårig man invändningar att göra mot att man gav honom blodtransfusion med anledning av hans sjukdom. Han undertecknade en förklaring som befriade sjukhuset och läkarna från allt ansvar för att han inte tog emot blod. Hans hustru var helt och hållet överens med honom. Men läkarna insisterade på att ge blodtransfusion. Patienten och hans hustru fick uppleva något fruktansvärt. Man gav honom sömnmedel, och medan han sov djupt gav man honom blodtransfusion mot hans vilja.

Precis som fru Rosario respekterade den här mannen landets lagar. Han var en laglydig medborgare. Men precis som fru Rosario var han övertygad om att när det råder konflikt mellan vad människor vill och vad Gud vill, är det enda rätta att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”, som Guds eget ord säger. — Apg. 5:29.

Andra människor kan visserligen mena att man inte behöver vara så noga med detta, och det är deras ensak. Men de som har allvarliga samvetsbetänkligheter bör få åtnjuta sin gudagivna rätt att välja vilken medicinsk behandling de vill godta. Att tvinga på en patient en medicinsk behandling som han inte vill ha är medicinsk förmätenhet. Det är en skymf mot de fri- och rättigheter som människor under århundradenas lopp kämpat så hårt för att vinna. Det är en skymf mot människans värdighet. Men viktigast av allt: Det är en skymf mot Gud. Och i sinom tid, som bibeln säger i Romarna 14:12, skall ”var och en av oss avlägga räkenskap för sig själv inför Gud”. Och det gäller också dem som försöker hindra människor som uppriktigt dyrkar Gud från att lyda hans lagar.

[Bild på sidan 8]

Tusentals människor dör och tiotusentals skadas av blodtransfusioner varje år. Doktor Charles P. Bailey säger: ”Även om man i hög grad nedbringat njurskadorna och skadorna till följd av oförenlighet i samband med transfusioner, kan man aldrig helt undvika dessa skador, hur noggrann man än är vid valet av givarblod.”

[Bild på sidan 9]

Herr Rosario studerar regelbundet bibeln, med sin familj. Också hans hustru studerade bibeln och hade lärt känna Guds lag om blodet genom den Heliga skrift

[Bild på sidan 11]

San Martín Hospital i San Juan i Puerto Rico. Det var här fru Rosario blev bunden i sängen och påtvingad en blodtransfusion mot hennes vilja och utan hennes äkta mans samtycke