Pianot — ett mångsidigt och uttrycksfullt instrument

VILKET är ditt favoritinstrument? Det skulle inte vara förvånande om du svarade: pianot. Enbart i Förenta staterna spelar mer än tjugoen millioner människor detta instrument. Och det är inte så underligt, eftersom pianot besitter många egenskaper, som gör det idealiskt för både amatörer och skickliga musiker att ge uttryck åt musikaliska känslor och stämningar.

Pianot har det största tonomfånget av alla standardinstrument: åttioåtta toner. Dess toner kan nå högre än en piccolaflöjt och lägre än en kontrabas. På grund av pianots konstruktion kan pianisten spela både melodin och ackompanjemanget på samma gång. Två pianister som spelar en pianoduett kan faktiskt samtidigt slå an ända till tjugofyra toner. Pianot lämpar sig för många olika musikstilar, och det kan smälta in i nästan vilken som helst kombination av instrument. Och till och med nybörjaren kan snabbt lära sig spela enkla stycken som låter ganska hyggligt. Du tillhör säkert de millioner människor som tycker om att lyssna på pianomusik eller kanske rentav själv finner nöje i att spela piano.

Har du någonsin, när du lyssnat på pianomusik, undrat vad som egentligen händer inne i den där stora trälådan — vad som får det där vackra klingande ljudet att komma ut ur instrumentet, när pianisten spelar på den långa raden av svarta och vita tangenter? Och hur kom pianot till?

Musikhistoriskt sett är pianot en relativt sentida uppfinning. Det har visserligen funnits klaverinstrument så långt tillbaka som vid mitten av 1300-talet, men det var inte förrän omkring år 1700 som det första egentliga pianot kom till. Det uppfanns av Bartolommeo Cristofori, en cembalomakare i Florens i Italien. Cembalon var sin tids populäraste klaverinstrument, men det hade nackdelen att det bara kunde frambringa musik av praktiskt taget samma tonstyrka, eftersom mekanismen bara knäppte på strängarna. Man uppnådde en viss variation genom att foga till olika grupper av strängar, men musikerna kunde inte nämnvärt ändra på klangen genom sitt sätt att slå an tonerna. Cristoforis uppfinning utnyttjade små hammare, som slog till strängarna i stället för att knäppa på dem. Denna nymodighet gjorde att den spelande kunde behärska varje tons klang genom den kraft med vilken han slog an tangenten. Han kunde accentuera vissa toner, och han hade till sitt förfogande hela skalan av tonstyrka från piano (svagt) till forte (starkt). Det nya instrumentet kallades gravicembalo col piano e forte (”cembalo med svagt och starkt”), vilket senare förenklades till ”pianoforte” och slutligen till ”piano”.

Under de följande åren undergick pianot många förändringar, men Cristoforis instrument hade de väsentliga delarna hos det nutida pianot: stålsträngar, hammare, tangenter, dämmare (små dynor som vilar mot strängen för att få tonen att upphöra när man släpper tangenten) och en utlösningsmekanism, en anordning som får hammaren att falla tillbaka från strängen medan man fortfarande håller ner tangenten. Men Cristoforis piano fick inte någon större framgång i Italien. Därför återgick han till att tillverka cembalor och lämnade åt andra att vidareutveckla det nya instrumentet.

Tyskar bosatta i Tyskland, Österrike, England och Amerika gav de flesta betydande bidragen till pianots utveckling under de år som följde. I början av 1700-talet lärde Gottfried Silbermann i Freiberg i östra Tyskland känna Cristoforis konstruktion och började bygga pianon. Längre fram började hans lärjunge Johann A. Stein bygga dem i Augsburg i Sydtyskland.

För att pianot skulle fortsätta att utvecklas var det nödvändigt att musiker tyckte om instrumentet och sporrades att skriva pianomusik. Johann Sebastian Bach, den store tyske kompositören, lär ha spelat på Silbermanns pianon, men de satte aldrig hans fantasi i rörelse. Två av Bachs söner, Carl Phillipp Emanuel och Johann Christian, gav betydande bidrag, som hjälpte pianot att vinna erkännande. Carl Phillipp Emanuel Bach skrev den första pålitliga vägledningen för pianots fingersättning, Versuch über die wahre Art, das Klavier zu spielen, och dessutom 210 kompositioner för klaverinstrument. Hans yngste bror, Johann Christian, blev i London år 1777 den förste som framträdde offentligt som pianist. Den förste kompositör som skrev stycken uteslutande för piano var Muzio Clementi, som utgav tre sonater år 1773.

Men den, som blev sin tids mest berömde pianist och kompositör av pianomusik och som gjorde mer för att utveckla pianomusiken än någon annan kompositör på 1700-talet, var österrikaren Wolfgang Amadeus Mozart. Han skrev sin första pianokonsert vid elva års ålder och komponerade många fler under sin livstid. Han föredrog de pianon som tillverkats av tyskar och wienare, särskilt Johann A. Steins instrument. Dessa pianon nådde höjdpunkten av sin utveckling mot slutet av 1700-talet. De hade en väl avvägd skala, och varken bas- eller diskantregistret var alltför tonstarkt, utan väl lämpade för varandra. Dessa instrument frambringade en mjuk, sjungande ton men saknade moderna pianons tonstyrka. Många anser att Mozarts kompositioner fortfarande låter bäst när de spelas på denna typ av piano, den så kallade wienmodellen.

Pianot kommer till sin rätt

Under samma tid utvecklades en annan skola av pianobyggare i England med Broadwood Company i spetsen. Deras pianon var större och kraftigare besträngade, så att de kunde åstadkomma starkare ljud. Detta slags piano pekade i den riktning som pianobyggandet skulle ta när 1800-talet ingick. Allteftersom pianospelandet och komponerandet av pianomusik utvecklades, ställdes större och större krav på instrumentet.

Ludwig van Beethoven, som gjorde sitt konsertframträdande i Wien år 1792 vid tjugotvå års ålder, hade en oerhörd teknisk skicklighet och var också känd för djupet i det musikaliska uttrycket och kraften i sitt spel. Hans musik var sannerligen pianomusik. Det mesta av den musik som publicerats före Beethoven kunde spelas på de flesta klaverinstrument och angavs ofta vara ”för cembalo eller piano”. Men det rådde inget tvivel om Beethovens musik. Det var pianomusik, och den krävde det allra bästa av både musikern och instrumentet, ofta mer än den tidens pianon kunde prestera. Beethoven var känd för att attackera pianot med sådan kraft att tangenter, hammare och strängar kunde lossna och flyga i väg mitt under föreställningen.

Pianotillverkarna försökte anpassa sig efter pianisternas ständigt växande krav, och de byggde större och tyngre ramar, som höll för den önskade strängspänningen. Den verkliga lösningen på problemet visade sig vara gjutjärnsramen i ett stycke. År 1825 tillämpade en amerikansk hantverkare, Alpheus Babcock, denna uppfinning på taffeln (som liknar klavikordet), och Jonas Chickering i Boston införlivade den med sina flyglar. Den förbättrades längre fram av New York-firman Steinway & Sons, vars ram, som utvecklades år 1855, har varit modell för ramen i alla efterföljande pianon ända fram till vår tid. Vid mitten av 1800-talet hade pianot i stort sett utvecklats till det instrument vi känner i dag, även om man fortfarande förfinar många detaljer ytterligare.

Hur pianot frambringar musik

Vad ser du då, när du tittar ner i en modern flygel? Din uppmärksamhet dras först till en stor gjutjärnsram lackerad med guldbronsfärg. Över ramen är omkring 240 stålsträngar av varierande längd och kaliber spända. De kortaste och tunnaste i diskanten eller högra änden och de längsta och tjockaste — bassträngarna — till vänster. Bassträngarna är omspunna med en annan tråd, så att de blir tyngre och kan vibrera långsammare. Strängarna sitter fast i ramens bågformiga ände och är fästa vid stämskruvarna längs flygelns framsida, alldeles framför den spelande. Dessa skruvar går genom hål i ramen och in i en mycket hård laminerad ”stämstock” av trä. Stämstocken är tillverkad av något hårt träslag, och skruvarna passar precis i hålen, så att de inte skall glida. Strängarna utövar ett tryck på ramen som uppgår till nästan tjugo ton.

För att instrumentet skall frambringa musik måste strängarna sättas i rörelse. Detta åstadkoms genom ”anslagsmekaniken”. Den enda delen av mekaniken som man vanligen ser är klaviaturen (dvs. tangenterna), men när man slår ner en tangent, sätter man i gång en fint avvägd mekanism, som slungar en liten filtklädd hammare mot en sträng. Hammaren är i kontakt med strängen under bara en hundradels sekund innan den faller tillbaka på sin plats, redo att anslås på nytt. Var och en av dessa små mekanismer kallas en ”repetitionsmekanism” eller ”hammarutlösning”, och det finns åttioåtta sådana på ett piano. Anslagsmekaniken innehåller sammanlagt mer än 8.000 enskilda delar. Klaviaturen reglerar också ”dammarna”, som är små filtremsor på trästycken som vilar ovanpå strängarna. När man slår ner en tangent, lyfts dämmaren, så att strängen kan vibrera fritt så länge tangenten hålls nere. När man släpper tangenten, faller dämmaren tillbaka på sin plats och stoppar strängens vibration.

Alla dämmarna kan också lyftas samtidigt med hjälp av den högra pedalen. För de flesta av tonerna slår hammaren till tre strängar som är stämda i samma ton; de lägre tonerna har bara två strängar eller en enda sträng. Den vänstra pedalen kallas ”sordinpedalen”. Den förskjuter på flygeln hela mekaniken i sidled, så att hammaren träffar en sträng mindre och ljudet blir svagare.

Men det räcker inte att bara sätta strängarna i rörelse med hjälp av mekaniken, eftersom de tunna metallsträngarnas vibration framkallar så små ljudvågor att man knappast kan höra ljudet. Pianot innehåller därför något som är gemensamt för alla stränginstrument, en ”resonansbotten”. Resonansbottnen består av ett tunt stycke av granträ som täcker hela undersidan på flygeln (baksidan på ett pianino, den vanliga, upprättstående typen av piano). För att vibrationerna skall överföras från strängen till resonansbottnen löper strängen över ett så kallat klangsteg eller stall av trä, som är fastlimmat vid resonansbottnen. Vibrationerna passerar genom klangsteget, så att resonansbottnen sätts i rörelse. Det stora tonomfång man hör förmedlas alltså av de förstärkta ljudvågor som resonansbottnen åstadkommer.

Pianobyggarna gör pianot behagligt inte bara för örat, utan också för ögat, genom att omge instrumentet med ett vackert hölje, som också tjänar som en andra resonansbotten. Många pianon har vackra faner av mahogny, valnöt eller andra finare träslag. Somliga pianister föredrar den traditionella svarta ebenholtsens enkla elegans. Ett nutida piano rymmer i sin helhet mer än 12.000 delar. Det är ett under av ingenjörskonst och sinnrik utformning och är följden av mer än 250 års ständig utveckling. Det kan därför också frambringa en stor ljudrikedom. Det är inte så underligt att kompositörer har fascinerats av dess till synes oändliga musikaliska möjligheter och att pianisterna själva aldrig tröttnar på att spela detta instrument.

Vi kan vara tacksamma för att människans Skapare gett henne ett sinne och ett hjärta, som sätter henne i stånd att njuta av musikens vackra ljud och att själv frambringa musik till sin egen och andras glädje. Vi kan också vara tacksamma för att han gav människan förmågan och fyndigheten att tänka ut och bygga sådana instrument som pianot.