Musiklektioner för din tvååring?

Du kan ha ett geni att ta hand om!

”TROR ni att min pojke är gammal nog för att få pianolektioner?” Hur ofta har inte musiklärare fått besvara den frågan, och hur ofta har inte, beklagligt nog, en mor eller en far fått uppmaningen: ”Kom tillbaka med honom, när han är sex år; då är han redo.”

Vad läraren i själva verket menar är att han själv då kommer att vara redo. Tanken att undervisa ett mycket litet barn, till exempel en tvååring, skulle få många lärare (på piano, fiol eller något annat instrument) att förskräckt dra sig tillbaka. Men sanningen är den att forskningen går hand i hand med erfarenheten i att visa att den bästa tiden att låta ett barn bekanta sig med musiken är under de första åren i livet. En känd auktoritet när det gäller barnundervisning, Masaru Ibuka, säger följande i sin intressanta bok Kindergarten Is Too Late!:

”Till slut har det emellertid, genom studier i hjärnfysiologi å ena sidan och barnpsykologi å den andra, varit möjligt att bevisa att nyckeln till intelligensens utveckling ligger i barnets erfarenheter under de tre första åren — det vill säga under den period då hjärncellerna utvecklas. Inget barn är således fött till geni, och inget till dumbom. Allt beror på hur hjärncellerna stimuleras under de första avgörande åren.”

”Men ett så litet barn kan väl inte förstå någonting om musik”, invänder föräldrar vars negativa inställning framkallas av att barnet är så litet. Till sådana föräldrar skulle man kunna ställa frågan: ”När börjar ett barn lära sig sitt modersmål? Vid fem eller sex års ålder?” Släpp den tanken! Från det ögonblick ett barn kommer till världen, börjar det höra talade ljud. Underbara saker börjar ske i barnets hjärna: Celler börjar förenas, och kretsar bildas; och de flesta spädbarn börjar redan före två års ålder att göra något som väcker förundran — de börjar tala sitt modersmål.

Vad tror du, om du är en vuxen läsare, är lättast: att lära sig spela några få enkla stycken på piano, eller att lära sig tala ett främmande språk flytande? Det senare är utan tvivel mycket svårare, vilket kan intygas av många människor som försökt lära sig ett andra språk — inte bara uttala några få ord, utan tala det någotsånär flytande. I treårsåldern kan de flesta barn göra detta med ganska stor lätthet. Det är sant att deras ordförråd kan vara begränsat, men de talar dock i viss mån flytande. Om de kan behärska ett språk, varför inte då också musik?

Att små barn i åldern två till fyra år kan göra anmärkningsvärt väl ifrån sig i musik har visats otaliga gånger genom de elever som undervisas av den världsberömde violininstruktören dr Shinichi Suzuki. Små barn kommer till hans lektioner när de är två år, och vid fyra års ålder framför de på ett så underbart sätt verk av Bach och Vivaldi att det får åhörarna att gapa av förvåning.

Det är därför oförnuftigt att underskatta inlärningsförmågan hos små barn. De som studerar bibeln kanske här påminner sig aposteln Paulus’ ord till Timoteus: ”Du [har] från din späda barndom ... känt de heliga skrifterna.” — 2 Tim. 3:15.

Hur man börjar

Den lilla elevens musikundervisning börjar inte så mycket med att man lär honom något speciellt som att man låter honom höra musik, och då i synnerhet sådan som är melodisk. Om modern bestämmer sig för att hennes lilla son eller dotter skall få lyssna till sådan musik genom att hon dagligen sjunger för barnet, bör hon vara säker på att hon sjunger rent och i rätt tonhöjd, för alldeles som barnet tar efter det som är rätt, tar det också efter det som är fel. Även om modern är musikalisk, har hon kanske inte alltid tid att spela piano eller sjunga för barnet på grund av att hon har många andra bestyr i hemmet som kräver hennes uppmärksamhet.

Vad kan man då göra? Man kan spela musik för barnet, t. ex. på en kassettbandspelare. Man kanske inte på en gång får se positiva resultat, men den lilla eleven tillgodogör sig musiken och kommer att uppskatta även mer invecklad musik. I boken Kindergarten Is Too Late!, som citerades här ovan, berättar Masaru Ibuka följande erfarenhet:

”Detta par, som älskar klassisk musik, lät sitt barn ganska snart efter födelsen lyssna till Bachs Svit Nr 2 några timmar varje dag. Efter tre månader började barnet livligt röra kroppen efter rytmen. När rytmen mot slutet blev snabbare, blev pojkens rörelser också snabbare och livligare, och när musiken slutade, visade han sitt misshag. Ofta då pojken kände sig ledsen eller grät, satte föräldrarna på just den musiken, och han lugnade sig då genast.”

En förälder bör därför inte förhasta sig när det gäller att avgöra vad ett barn kan eller inte kan ta emot och tycka om. Barnets förmåga att få grepp om komplicerade saker, sådana som språk, är oerhört stor.

Mera regelrätt övning

Om vi nu tänker oss att barnet är omkring två år och moget för mer regelrätt undervisning i musik, är det då nödvändigt att man anlitar en kvalificerad musiklärare? Det beror nog mycket på vilket instrument man vill att barnet skall lära sig. Violin är ett utmärkt instrument att låta de små börja med. Men med tanke på hur detta instrument är konstruerat och det sätt på vilket musiken frambringas på det — att man använder stråke och håller instrumentet under hakan osv. — är det bäst att ha en kunnig violininstruktör redan från början.

Piano är jämförelsevis mycket enklare. För att frambringa en ton trycker man helt enkelt ner en tangent, och den ton man hör blir — förutsatt att pianot är rätt stämt — alltid riktig, och således utsätter man inte elevens ”öra” för några risker. Det krävs mycket mer för att frambringa en ton på en violin, och om då inte en kvalificerad lärare finns till hands för att rätta till de toner som spelas en aning för högt eller för lågt, kan man skada barnets känsla för tonhöjd.

Det är, inom parentes sagt, under dessa första år som ett barn kan uppnå ”absolut gehör”. Harvard Dictionary of Music påpekar i förklaringen av detta uttryck att det är ”en persons förmåga att omedelbart identifiera en tons namn utan att ha någon föregående ton att jämföra med”. Även om denna förmåga inte är oumbärlig, kan den senare i livet bli till god hjälp för en musiker.

Om modern tar några pianolektioner för att lära sig behärska tonföljden från ”do” till ”do” (do, re, mi, fa, sol, la, si [eller ti], do) och inhämtar några få anvisningar om vilken handställning man bör ha när man spelar, finns det ingen orsak till att hon inte kärleksfullt skulle kunna ge sitt barn en riktig undervisning i detta första skede. Låt oss gå fram till pianot, där modern sitter med barnet i sitt knä.

Lägg märke till att det inte finns några noter. Det kommer det inte heller att finnas på ett bra tag ännu. Lärde du dig tala genom att din mor satte sig ner tillsammans med dig och förklarade ordklasser och meningsbyggnad? Knappast. Du lärde dig genom att härma, och det är just så barnet lär sig spela piano. Modern spelar sakta små grupper av toner och sjunger samtidigt stavelserna (men bara om hon sjunger rent): do-re-mi, do-mi-sol, do-do-fa, do-fa-mi osv. Hon låter barnet härma efter så gott det kan. Barnet slår på klaviaturen med knytnävarna. Modern fortsätter tålmodigt, och ganska snart har de 10 minuter, som man avsatt för denna lektion, gått.

Men då modern har slutat, kanske barnet försöker gå på klaviaturen! Ge inte upp! Det kommer utan tvivel längre fram andra överraskningar av positiv natur. Kom ihåg att övandet måste fortsätta utan avbrott.

Fortsätt att stimulera intresset

Det är mycket viktigt att man i början håller barnets intresse och uppmärksamhet levande. Spädbarn tycks utvecklas snabbare och tala vid tidigare ålder när det finns andra barn i deras närhet som pratar och leker. Det är detsamma när det gäller musik. Om det skulle vara så att det finns andra barn i familjen som spelar piano, bör det lilla barnet få vara med vid de äldre barnens lektioner (om läraren tillåter det), så länge som barnet inte stör lektionen. Till att börja med visar barnet kanske inte något intresse, men med tiden kan dess intresse fångas betydligt. I en familj, där olika medlemmar är musikaliska, finns det förstås möjlighet till något slags ensemble (att spela musik i grupp), där några sjunger och andra spelar instrument osv.

Du kanske märker hur det lilla barnet så småningom börjar härma de andra och öppnar munnen i ett försök att sjunga. Denna tendens bör uppmuntras, ty om ett barn så tidigt får vara med i en ensemble, får det en stark känsla för rytm och en förståelse för hur man spelar tillsammans med andra.

Hur förhåller det sig med äldre barn?

Om ett barn är mer än tre år, betyder detta emellertid inte att det är alltför sent att undervisa det i musik eller något annat ämne. Många fina musiker fick inte någon musikalisk övning förrän ganska sent i sin barndom. Den framlidne armeniske kompositören Aram Chatjaturjan började studera musik då han var 19 år.

Vad man måste komma ihåg när det gäller äldre barn är behovet av enkelhet och en glad atmosfär under lektionen. Många överambitiösa lärare är alltför ivriga att redan från första lektionen visa de små barnen vad noterna på linjerna (i notsystemet) och i mellanrummen betyder. Denna metod är vanligtvis förödande. Den är alltför akademisk och leder inte till att man på en gång får spela musik; och det är det som eleven vill.

En erfarenhet som en pianolärare hade för några år sedan tycks bevisa att det är så: Läraren hade använt största delen av en 45 minuter lång lektion (alltför lång tid för de flesta barn i späd ålder) till att försöka inskärpa i barnets sinne och minne att noten ”H” ligger på tredje linjen i ett notsystem med diskantklav, men till ingen nytta. Slutligen, när tålamodet höll på att tryta, tog han sin elev med sig till köket och visade honom en burk småkakor på tredje hyllan i ett väggskåp. De återvände sedan till pianot för att gå igenom andra noter, linjer och mellanrum. Sexåringen kom inte ihåg någonting. Plötsligt frågade läraren: ”Var i skåpet stod kakburken?” Utan att tveka svarade den lille: ”På tredje hyllan.” Äntligen hade läraren fångat barnets intresse!

De flesta barn vill inte fördjupa sig i detaljer. De vill tala som mamma och spela piano och sjunga som mamma eller göra det på samma sätt som storebror eller storasyster. Och de kommer ihåg bara det som intresserar dem!

Musiklektionerna måste därför byggas upp av sådant som fångar och håller kvar elevens uppmärksamhet. Läraren måste visa kärlek, inte otålighet. Små melodier som bygger på två eller tre olika toner och en fängslande rytm verkar vara vad barn tycker bäst om. En anda av ”följa John” bör genomsyra lektionen. Försök att komma underfund med vad barnet tycker om att spela och gå på den linjen. Var fantasirik, för det är verkligen vad barn är! Det är inte realistiskt att binda sig för en bestämd inlärningsmetod för barn; om man gör det, tar man inte hänsyn till att barn är mycket olika i temperament och har olika smak.

Läraren måste — vare sig det är en förälder eller någon annan — lära känna den unga elevens personlighet. Visar han större intresse för rytmen än för melodin, när han spelar piano? Visar han sitt intresse för harmoni genom att försöka spela många toner samtidigt? Läraren måste urskilja vad eleven har fallenhet för, om han skall lyckas med mycket små barn.

Ett varningens ord

Fastän det är berömvärt att en förälder vill engagera sig så mycket som möjligt i sitt barns tidiga undervisning, måste en mor (eller en far) inse sina begränsningar när det gäller sådant som undervisning i musik. Det är inte svårt att spela dessa små grupper av toner som vi nämnde tidigare eller att visa vilken handställning man bör ha när man spelar, men barnet är, tidigare än du tror, moget för att spela någonting mera avancerat. Det är kanske dags att skaffa en bra lärare. Det kan orsaka varaktig skada för nybörjaren, om man bara fortsätter och kanske ger felaktiga anvisningar när det gäller det rent tekniska. Var då ödmjuk och tillstå dina begränsningar.

Musik är, liksom så mycket annat som vi finner glädje i, en gåva från Gud. Den har fört med sig fröjd och glädje till oräkneliga människor. Gör musiken tillgänglig för ditt barn. När? Ända från späd ålder och framåt! — Insänt.