Min skilsmässa — en andra chans i livet?
NÄR jag satt bredvid min advokat i rättssalen, ilade tankarna på min nära förestående frihet genom mitt sinne. Om några timmar skulle jag vara fri att stämma träff, att gå dit jag ville, att fatta egna beslut — fri att göra vad jag ville!
Vid den tidpunkten, i december 1974, var det inte mycket annat förutom min frihet som jag verkligen önskade av livet. Jag var 29 år gammal och mor till två söner. Jag hade ett trevligt hem i en lugn förort i norra Ohio i Förenta staterna och en trygg anställning hos ett försäkringsbolag, där jag arbetat sedan jag slutade läroverket. Jag föreställde mig att jag hade det mesta av det som varje kvinna önskar — barn, ett hem och ett bra arbete. Det största misstag jag gjort i livet, mitt äktenskap, skulle just undanröjas med ett penndrag av domaren.
Lockelserna i vårt promiskuösa samhälle ökade min önskan efter frihet. Moralnormerna hade ändrats radikalt sedan jag gifte mig år 1966. Nu kunde jag pröva på allt det som de unga flickorna talade om på kontoret — göra vad jag själv ville och inte behöva svara inför någon. Jag skulle verkligen göra något av detta andra tillfälle. Det var så många platser jag ville åka till och så många saker jag ville göra.
Jag var säker på att jag skulle kunna klara av vad som än hände. Jag hade läst många böcker om skilsmässor. Och med de upplysningar jag samlat från dessa böcker, tillsammans med den omfattande ”kunskap” jag inhämtat från TV-dramer och kontorsskvaller, var jag fast besluten att ge mig ut och verkligen njuta av livet.
Orsaken till beslutet
Mitt åtta år långa äktenskap hade inte lämnat mig annat än olyckliga minnen. Vårt hus hade blivit som ett motell, en plats där man åt och sov. Min make och jag arbetade båda, som vi trodde för att ge våra söner ett gott liv. När vi inte arbetade tillbringade vi tiden tillsammans med att gräla. Vi var mycket sällan tillsammans med pojkarna, därför att vi var så upptagna — min make försökte tjäna ”stora pengar”.
Beslutet att söka skilsmässa var ändå inte något lätt beslut. Det hade inte förekommit en skilsmässa i vår familj på över fem generationer. Men efter ännu ett av våra våldsamma gräl bestämde jag mig till sist för att jag inte kunde fortsätta att leva under sådana förhållanden.
När jag först bestämde mig för att söka skilsmässa, berättade jag det inte för någon utom en nära vän och mina föräldrar. Jag menade att jag hade hamnat i den här knipan själv och att jag måste ta mig ur den på egen hand. Men det dröjde inte länge förrän nyheten var i omlopp. Många av våra nära vänner gav mig moraliskt stöd. Och gratisråd? Ja, det fick jag sannerligen många. Jag lärde mig emellertid senare att de flesta var felaktiga. Men deras avsikter var uppenbarligen goda, och jag behövde någon att tala med när jag kände mig deprimerad.
Mina föräldrar tog nyheten om min skilsmässa mycket bättre än jag hade väntat mig. Jag hade alltid stått dem ganska nära, men inte så att jag i förtroende diskuterat mitt äktenskapliga liv med dem. De lade sig aldrig i, trots att de många gånger var väl medvetna om de slag och den skymfliga behandling jag fått.
Jag gifte mig inte förrän jag var 21 år gammal, och större delen av min barndom tillbringade jag på en lantgård i Ohio. Även om mina föräldrar aldrig kom och sade till min yngre bror och mig hur mycket de älskade oss, så visade de sin kärlek genom sina handlingar; vi tyckte inte att orden var nödvändiga. Sedan jag ansökt om skilsmässa fick jag veta att mina föräldrar hade känt till min makes otrohet, men de hade aldrig sagt något till mig. De ville inte se mig ledsen.
Jag tillrättalägger mina förhållanden
Eftersom det tog nästan ett år innan skilsmässan var klar, kunde jag gradvis tillrättalägga mina förhållanden. Detta gällde bland annat mitt arbete. På grund av förändringen i min äktenskapliga situation var det nödvändigt att jag fick en högre inkomst. Jag diskuterade detta med mina chefer efter en del påstötningar från vänner som var knutna till rörelsen för kvinnornas frigörelse.
Jag sade åt mina chefer att jag tyckte att jag kunde göra en mans arbete; följaktligen var jag berättigad till högre lön. De beslutade att ge mig en chans att visa det. De utnämnde mig till arbetsledare för tre flickor som jag tidigare samarbetat med.
Men med högre inkomst följde större ansvar och med det förändringar som inte alltid var angenäma. Jag kunde inte längre slå mig ner hos flickorna och ha långa samtal om deras spännande nattliv. Nu var det min uppgift att se till att de fick arbetet gjort. Den nära gemenskap som vi en gång haft tycktes delvis ha försvunnit. De betraktade mig inte längre som sin förtrogna.
Hemma blev inte förändringarna så stora. Jag fortsatte att följa samma rutin, att gå till arbetet varje dag, ta barnen till dagmamman och sköta hushållsekonomin. Den enda större förändringen var att jag gick ut på kvällarna för att ägna mig åt något av mina egna intressen. Ibland tog jag barnen med mig, i synnerhet när jag spelade tennis eller gick på en ny kurs i konsthantverk. Nästan varje kväll i veckan hade jag något planerat.
Mina vänner hjälpte mig att planera veckosluten. De ordnade träffar och presenterade mig för andra frånskilda vänner. Jag lärde mig snart ett mycket viktigt faktum — jag var inte olik de flesta andra frånskilda. En kväll på ett diskotek satt jag vid ett bord med sexton frånskilda människor. I fem timmar lyssnade jag till när de berättade om hur rysliga deras före detta äktenskapskontrahenter varit och hur de utsatts för allt möjligt. Man skulle ha kunnat tro att någon spelade upp ett band och bara ändrade namnen. De var så fulla av självömkan och/eller sprit; de kunde inte ha brytt sig mindre om vad som hände dem i livet.
En sak som alla frånskilda tycks ha gemensamt är ensamheten. Men var det lösningen att sitta i en bar och dricka och gråta i ölglaset? För många slutade det med att de gick hem med en partner för att tillbringa en ”meningsfull” kväll ... i sängen. Sedan jag hållit i gång på detta sätt i ungefär sex månader, påpekade min mor mycket vänligt för mig att det liv jag förde inte var annorlunda än min före detta makes.
Slutligen insåg jag att livet hade mer att ge än det jag sysslade med. När jag såg på mina söner, undrade jag: ”Om jag var i deras ställe, skulle jag då vara stolt över min mor? Är detta det liv jag önskar dem?” Om de inte var hos en dagmamma var de hemma hos en vän, medan jag gick ut.
Intresse för sönernas välfärd
Jag beslöt mig för att mer aktivt intressera mig för mina söner. Trots att de bara var sju och fem år gamla, hade de mycket större insikt än jag hade trott dem om. En söndag sade jag åt pojkarna att jag skulle ta dem med till kyrkan; ingen av dem hade varit där tidigare. Eftersom min make och jag tillhört två olika religioner, hade vi aldrig kunnat bestämma oss för vilken kyrka vi skulle gå i. Därför gick vi inte alls.
Det blev en stor chock en dag, när min yngre son frågade mig: ”Har Gud en son?” Jag blev förskräckt vid tanken att mina söner inte hade någon kunskap om Gud, och ändå kunde jag förstå varför, när jag såg tillbaka på mitt åtta år långa äktenskap. Min make och jag var så upptagna med att arbeta för att ge dem ett ”gott liv” att vi aldrig tänkte på religion. Den enda gången de hörde talas om Gud eller Kristus var när min make och jag grälade, och då användes namnen vanvördigt.
En kväll när jag var med på en tillställning i skolan träffade jag en granne som jag inte sett på en tid. Ungefär fem år tidigare hade vi båda studerat bibeln med ett av Jehovas vittnen, men jag hade slutat efter bara två studier, eftersom min make hotade att uppträda våldsamt om jag fortsatte. Jag frågade henne hur det stod till med vittnet och förklarade att jag var orolig därför att jag hade två söner att fostra som inte hade någon kunskap om Gud eller om bibeln. Hon ordnade omedelbart så att vittnet skulle besöka mig. Två dagar senare kom hon.
Den hjälp jag fick
En timme i veckan satt vi och diskuterade mina problem. Vittnet visade mig hur man tillämpar bibelns utmärkta principer. Jag var till exempel lite slapp när det gällde att fostra pojkarna. När allt kom omkring hade jag berövat dem en far, och eftersom jag var den enda föräldern, ville jag inte använda all min tid till att ryta åt dem. Och visade jag inte kärlek genom att spara på tuktan?
Inte enligt bibeln, lärde jag mig. Jag fick se skriftstället i Ordspråksboken 13:24 som säger: ”Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid.”
Jag gladde mig mycket åt den kunskap jag tillägnade mig. Jag hade aldrig tidigare insett att bibeln har ett huvudtema — Guds rike — det rike som vi ber om varje gång vi läser bönen Fader vår. (Matt. 6:9, 10; Luk. 4:43) Detta rike skall styra över hela jorden, och dess undersåtar skall inte behöva dö och lämna kära anhöriga efter sig. Att jag lärde mig sådant började skänka mig den lycka som jag sökte efter, en lycka som jag kunde dela med mina söner.
Snart började jag besöka mötena i Jehovas vittnens Rikets sal på platsen, och jag fann att detta verkligen var en hjärtevärmande erfarenhet. Där märkte jag inga barn som sprang omkring, inget knuffande och skuffande, inget oanständigt tal, inga grupper med kvinnor som skvallrade om andra. Jag har aldrig fått ett så varmt och kärleksfullt mottagande. Här var människor som jag aldrig tidigare träffat, och de visade äkta intresse för både mina söner och mig. Sex månader senare blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande till att tjäna den sanne Guden, Jehova.
”Om jag bara vetat då”
Tro inte att jag inte har undrat över om jag kunde ha räddat mitt äktenskap — om jag bara vetat då vad jag vet nu. Jag har lärt mig att det krävs tre ting för att uppnå ett bra äktenskap — hänsynstagande, samarbete och tankeutbyte.
Min make och jag försummade att odla dessa egenskaper. Vi blev så upptagna av våra egna personliga liv att vi aldrig verkligen tog hänsyn till varandra som vi borde ha gjort. Vi var upptagna, trodde vi, med att skapa ett ”gott liv” för vår familj, men vi var inte vakna för familjens känslor eller verkliga behov. Vi började glida ifrån varandra i stället för att samarbeta. Och detta påverkade tankeutbytet.
Trots vad somliga människor säger kan inte äkta par lösa alla sina problem i sängkammaren. De kan ha ett underbart sexuellt förhållande, men vad varaktigt gott för det med sig, om de inte kan sitta ner och samtala om sina problem? Många människor menar att eftersom de har varit gifta en tid, vet de exakt vad den andra tänker och tycker. Det är inte alltid så, och det fick jag lära mig den svåra vägen. Man kan inte hjälpa någon om man inte vet vad problemet är, och gissningar i andra hand ger inte lösningen, och vanligtvis ger inte heller skilsmässa det.
Ändå betraktar millioner människor i våra dagar skilsmässa som lösningen. De är benägna att behandla sitt äktenskap som en materiell egendom — om kvaliteten inte motsvarar deras förväntningar, kasserar de den och söker någon bättre. Uppmärksamheten riktas hela tiden inåt — på vad som behagar och tillfredsställer en själv. Att förverkliga sig själv framhålls som det enda viktiga. ”Du har rätt till lycka”, lyder propagandan. ”Du lever bara en gång, och du förtjänar det bästa.”
Denna själviska inställning hade påverkat mig. Mitt huvudsakliga intresse hade blivit min egen lycka — friheten att göra vad jag ville. Många gånger har jag sett tillbaka och undrat: Vad var det egentligen jag sökte? Var det bara att ha trevligt? Men jag insåg snart att det finns annat i livet än dans och att ”roa sig” på diskotek hela nätterna. Hoppades jag träffa någon som jag kunde dela livet med? Om det var så, hoppades jag verkligen finna honom i en bar?
Så var det den svåra frågan: Sökte jag bara efter kärlek utan förpliktelser och engagemang? Men låt oss inse det, detta är inte verklig kärlek, det är bara fråga om personlig tillfredsställelse. Det skänker inte sann lycka. Jag är så glad att jag vaknade upp och började tänka på andra än mig själv — på barnen. Och så tacksam jag är att jag blev hänvisad dit där jag kunde få det rätta slaget av hjälp!
Ett liv med mening
Jag började inse vad verklig kärlek är. I Första Korintierna 13:4, 5 beskriver bibeln hur den kommer till uttryck: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten.”
Ja, kärlek är äkta omtanke om andras intressen! Den är aktiv; den gör saker och ting. Och jag har funnit att utövandet av sådan kärlek är nyckeln till verklig lycka, alldeles som Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Apg. 20:35.
Jag ser dagligen sådan Kristuslik kärlek praktiseras bland de kristna människor som jag nu regelbundet umgås med. Bland dem förekommer inget oanständigt tal, ingen dryckenskap, ingen nedvärdering av andra eller smutsiga skämt. I stället råder en varm och kärleksfull atmosfär som kretsar kring familjen.
Det är ingen lätt uppgift att ensam fostra två söner, men med hjälp av kristna vänners utmärkta exempel och bistånd och den inspirerade vägledning som finns i Guds ord är resultaten hjärtevärmande. Pojkarna utvecklar ett gott samvete gentemot Gud och börjar tänka på andra före sig själva. Även om de är utan sin far, har de kommit att veta att det finns en Gud som hyser omtanke — Jehova. Min största glädje är att se dem växa till i kunskap och uppskattning av denne Ende som aldrig överger sina tjänare utan kommer att välsigna dem med evigt liv. (Ps. 133:3) — Insänt.
[Infälld text på sidan 9]
”I fem timmar lyssnade jag till när de berättade om hur rysliga deras före detta äktenskapskontrahenter varit.”
[Infälld text på sidan 10]
”Den enda gången de hörde talas om Gud eller Kristus var när min make och jag grälade, och då användes namnen vanvördigt.”
[Infälld text på sidan 11]
”Jag insåg snart att det finns annat i livet än dans och att ’roa sig’ på diskotek hela nätterna.”