Nytt ljus över spetälska
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Trinidad
”OREN! OREN!” Årtusendena igenom har detta skrämmande rop ekat ur många strupar och i många länder. Det har varit de hopplösas rop, de hemsöktas rop, deras som blivit utstötta ur samhället. Det har varit den spetälskes förebådande rop. Denna isande varning har vanligen framkallat en omedelbar reaktion, inte av medkänsla eller medlidande, utan i flertalet fall av vämjelse och en stark åstundan att genast avlägsna sig från den hemsökte.
Under en viss tidsepok i England förklarade man en spetälsk vara officiellt död och beslagtog alla hans ägodelar. I andra länder kunde man bränna ner en spetälsks hus och tvinga honom att lämna samhället. Också i vår tid präglas den allmänna inställningen till spetälska av fruktan, mystik och okunnighet. Läkarna i ett land i Fjärran Östern framhåller att omkring 90 procent av dem som blir framgångsrikt behandlade ändå väljer att stanna i spetälskekolonin på grund av allmänhetens utfrysning av dem. Ordet ”spetälska” väcker sådan ovilja hos de flesta människor att man numera har gett sjukdomen ett mera acceptabelt namn, Hansens sjukdom.
Men det finns nu en ständigt växande cirkel av upplysta personer, huvudsakligen läkare och socialarbetare såväl som patienter, som betraktar spetälska som en sjukdom som inte är mera förhatlig än någon annan sjukdom och som inte behöver hindra den drabbade från att leva ett nyttigt och tillfredsställande liv. De som har bibeln som sin auktoritet och vägledning i livet hyser verklig medkänsla med dem som lider av denna sjukdom. De vet att den inte beror på någon direkt förbannelse från Gud, utan är ett av många uttryck för mänsklig ofullkomlighet, som är en följd av den första människans, Adams, olydnad. — Joh. 9:1—3; Rom. 5:12.
Sjukdomens verkningar och omfattning
Spetälska eller Hansens sjukdom är mycket utbredd här på jorden. Den finns i alla länder i Nord- och Sydamerika med undantag av Chile. Det finns sammanlagt omkring 400.000 fall av den i Nord- och Sydamerika och omkring 13.000.000 fall jorden utöver. Det behövs många fler läkare och sjukhus än det nu finns för att få sjukdomen under kontroll, trots att det nu finns läkemedel och behandlingsmetoder som skulle kunna åstadkomma att man fick mycket bättre kontroll över den.
Har du någonsin undrat om du kanske fått sjukdomen? Känner du någon som har symptom som skulle kunna tyda på att han ådragit sig den? Då bör man göra allt för att kunna ställa en tillförlitlig diagnos så snart som möjligt.
Vilka är de tidigaste tecknen på Hansens sjukdom? Det kan förekomma släta missfärgningar eller bleka fläckar i huden. Spetälska behöver visserligen inte vara orsaken till dessa fläckar, men lekmannen bör för att vara på den säkra sidan låta sin läkare undersöka dem. Partier av huden som är okänsliga för beröring eller smärta bör också undersökas. Partier som saknar all hårväxt bör betraktas med misstänksamhet. Knutor under huden är ofta tidiga tecken på spetälska och förtjänar att undersökas ytterligare. Om en undersökning visar att man inte har sjukdomen, så skänker detta välkommen lättnad från den ängslan och oro man känt. Om det finns bevis för att man har sjukdomen, ger tidig behandling större möjligheter till bot med föga eller inga missbildningar.
Framsteg i fråga om kunskap och behandling
Man har gjort många rön beträffande Hansens sjukdom. En av de framträdande upptäckterna är att sjukdomen är smittsam endast i ringa utsträckning. Ansträngningar att infektera frivilliga försökspersoner har misslyckats gång på gång, och det är mycket sällan medicinalpersonal som behandlar spetälskefall ådrar sig sjukdomen. Av 100 personer, som hade nära kontakt med ett öppet fall av spetälska under en tid av fem år, blev endast tre smittade. En frisk äktenskapspartner får heller nästan aldrig sjukdomen från sin angripna äkta hälft. Spetälskespecialister framhåller att spädbarn och småbarn har mycket lättare för att bli smittade med Hansens sjukdom än vuxna. Av det skälet tar man nyfödda barn från föräldrar som har sjukdomen och lämnar dem åt släktingar för att de skall uppfostra dem, eller också får barnen bo på barnhem.
Under många decennier behandlade man sjukdomen huvudsakligen genom att använda chaulmoograolja, som anbringades på de angripna delarna eller intogs genom munnen. Men denna behandling var inte särskilt effektiv för att sätta stopp för sjukdomens utveckling. Patienten fördes till en isolerad koloni eller ett sjukhus och tvingades att stanna kvar där till dess att sjukdomen stannat upp eller tills döden följde. Det kunde innebära att man måste stanna där i flera år. På Trinidad byggde myndigheterna ett sjukhus på en isolerad ö, dit alla kända fall fördes, och patienterna fick stanna på slutna avdelningar. Det var mycket nedslående att besöka denna plats. Många fruktade för att bli ditskickade och avhöll sig från att söka läkarhjälp.
År 1941 kom så sulfonpreparaten och med dem en ny syn på livet för dem som led av sjukdomen och mycket större utsikter att kunna stoppa eller till och med bota den. Förutsatt att behandlingen inleds tidigt nog och sedan pågår under en tid av tre till tio år eller längre, är utsikterna goda att man skall kunna stoppa sjukdomens utveckling och bota den. När sjukdomen behandlas förlorar den också undan för undan sin milda smittsamhet.
Man använder också andra läkemedel. Thalidomid (Neurosedyn), som tidigare användes som lugnande medel och som vållade missbildningar hos spädbarn vilkas mödrar hade tagit medlet under graviditeten, används nu för att få kontroll över akuta reaktioner hos manliga spetälska under intensiv behandling. Rifampicin, ett antibiotikum som är verksamt mot tuberkulos, har också använts vid behandling av spetälska. Detta läkemedel verkar snabbare än sulfonpreparaten och har använts i Malaysia för behandling av personer som sulfonpreparaten inte hjälper på.
Nutida synsätt och service
På grund av de framgångar man haft med olika läkemedel och på grund av att man fått bättre insikt om sjukdomen som sådan, är det inte längre obligatoriskt att patienterna hålls isolerade på en institution. På Trinidad upphörde man för några år sedan med obligatorisk isolering. Patienterna fick komma och gå som de ville och blanda sig med allmänheten. Till en början förekom det en del protester mot detta, men dessa upphörde när det visade sig att det inte bröt ut någon epidemi av Hansens sjukdom. Personer som stannar kvar på institutionen lider vanligen av framskridna stadier av sjukdomen, vilken de ådragit sig innan de nya läkemedlen mot sjukdomen infördes. Den nya synen på spetälska har gjort livet mycket lyckligare för dem som har sjukdomen. Det har också lett till att folk blivit mindre tveksamma att söka läkare för att få diagnosen ställd.
Det finns understödjande service som är förbunden med behandlingen av sjukdomen. Särskilda skomakare gör skor som utpassas individuellt för patienter som behöver detta. Det är viktigt att skorna är bekväma och vållar ett minimum av skador på fötter som ofta är såriga och okänsliga för smärta. Fysioterapeuter anlitas för att öva upp angripna fingrar, tår och extremiteter. Man kan då sätta stopp för missbildningen och rehabilitera angripna leder. Särskilda ortopediska kirurger anlitas för att rätta till de komplicerade missbildningarna hos olika lemmar. Ögonkirurger tillkallas för att korrigera ögonlock och ögonmuskler som blivit defekta. Plastikkirurger kan göra mycket för att undanröja missbildningar och ärr i ansiktet. Särskilda uppspårare (socialarbetare) har till uppgift att leta efter nya fall och hjälpa personer som försummat sina behov att få behandling. Trinidads och Tobagos förening för understöd av de spetälska tar hand om patienternas sociala behov. Den ser till att de har bostäder, skaffar arbete åt dem och hjälper dem i övrigt med en mångfald olika problem, som till exempel att ta hand om barnens skolutbildning.
Patienternas situation
Det nya ljus som kastats över spetälskan har utan tvivel gjort den drabbades utsikter och situation bättre och lyckligare. Välunderrättade personer avlägsnar sig inte från hans närvaro som från någon som drabbats av en farsot. Hans framtid bedöms inte heller som hopplös, och han blir inte förvisad till samhällets utkanter. Även han kan få nyttig medicinsk behandling och läkarvård, precis som personer som lider av andra sjukdomar. Tillsammans med andra människor kan han leva ett normalt och fullödigt liv. Om han väljer att göra detta, kan han inhämta kunskap om den store läkaren, Jehova Gud, som för beständigt skall bota alla våra sjukdomar förmedelst sitt rike med hans Son, Jesus Kristus, som konung. — Upp. 21:4, 5.