Besök i en turkisk basar

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Turkiet

ISTANBUL — en sällsam stad med utbredning i två världsdelar. Den är visserligen fylld av exotisk österländsk mystik, men det västerländska inflytandet ger den en speciell doft som man inte finner motstycke till någon annanstans i världen. Och ingen annanstans i staden blir detta tydligare än i den ovanligt stora, övertäckta basaren eller marknadsplatsen. Om det finns någonting som förkroppsligar Istanbul, så är det marknadsplatsen, som så starkt erinrar om de flydda tider, då Istanbul var Konstantinopel och styrdes av osmanerna. Vi borde verkligen göra ett besök där!

Istanbuls övertäckta basar — enastående i sitt slag

När vi kommer in i basaren, rycks vi omedelbart med av anblicken, ett av de färgrikaste och bullersammaste skådespel som man över huvud taget kan få uppleva. Marknadsplatsen är öppen varje dag utom söndag från tidigt på morgonen till solnedgången och är kanhända den största i länderna kring Medelhavet eller i hela Europa för den delen.

De smala, kullerstensbelagda gatorna slingrar sig så mycket att vi på några ögonblick förlorar orienteringsförmågan. Efter varje krök uppenbarar sig ytterligare ett stycke storslagen marknadsplats. Medan ögonen njuter av det färgrika vimlet och det myllrande livet, anstormas öronen från alla håll och kanter av ofattbara ljud på alla möjliga språk.

Här i basarens trånga gränder och passager, som mestadels är övertäckta, träder vi in i en värld som man trodde inte längre fanns. Här myllrar det ständigt av människor som talar, ropar, skrattar och ackorderar, allt med sina lungors fulla kraft. Fram genom massan tränger sig hamals, dvs. bärare, och kånkar på ofantliga bördor som är anbringade på ryggen med hjälp av ett slags lädersele. Deras hesa rop ”Ur vägen!” skär tvärs igenom sorlet. Ibland förrycks intrycket av forntid av att någon bil försöker komma fram till en butik eller ett stånd under fåfängt tutande.

Men det är mycket mera dramatiskt när någon av de hästdragna kärrorna passerar. Medan hästhovarna klapprar och slinter mot kullerstenarna, vinglar kärran fram med sin alltför tunga last, klarar sig med ett nödrop undan stånden intill trottoarkanten — tills det oundvikliga inträffar, och apelsiner, näsdukar eller andra saker ligger strödda över hela gatan, under det att marknadsförsäljaren och utköraren högljutt utbyter våldsamma tirader. Detta blir signalen för folkmassan att blanda sig i munhuggningen med sina versioner av olyckshändelsen. All tanke på att köpa eller sälja glöms bort i upphetsningen.

Ibland är gatuförsäljarna faktiskt fler än kunderna. Dessa företagsamma handelsidkare annonserar sina varor genom att högt ropa ut fraser på minst fyra språk. Många av dessa försäljare är bara barn, som säljer allt från buzlu su (isvatten) till plastpåsar, som man kan bära sina inköp i. Fastän dessa små saknar skolutbildning, sköter de liksom sina vuxna kolleger sin syssla mycket skickligt. De kan tillräckligt av olika språk för att alltid sälja något till förbipasserande turister.

Våra fötter talar snart om för oss att basaren inte är någon liten plats. När man gjorde en räkning en gång, kom man fram till över 4.000 affärer förutom de 2.000 små verkstäder som tillverkar många av de varor som säljs här. Gator och gränder är kantade med stånd och handkärror i det oändliga, och på hela marknadsområdet ligger tolv saluhallar utströdda, av vilka några är anslutna till stora gamla osmanska Hans, dvs. handelshus. Det finns ungefär tolv fontäner, även om de blott och bart är lämningar från det förgångna. Det finns också restauranger och tehus, dit vi kan ta vår tillflykt för att pusta ut några ögonblick, innan vi fortsätter ut i folkvimlet. Till muhammedanernas tjänst finns det flera moskéer. Två banker finns det, en högst nödvändig offentlig inrättning, och dessutom ett informationscentrum, som huvudsakligen är till för turister som gått vilse. Av någon orsak finns det faktiskt också en grundskola — i sanning en fascinerande start i livet för de barn som går där.

Basarens historia i korthet

Basaren anlades på den plats där den nu ligger (och täcker nästan samma yta) av sultan Muhammed II Erövraren. Det skedde år 1461, kort efter erövringen av Konstantinopel (Istanbul). På den tiden var basaren huvudsakligen uppbyggd av trä, men den har byggts om och utvidgats ett antal gånger och innefattar nu en del av Muhammed Erövrarens stall och ganska många andra intressanta stenbyggnader från den tiden.

Under årens lopp har eldsvådor härjat delar av marknadsplatsen — den sista större ägde rum år 1954. Icke desto mindre har marknadsplatsen och dess omgivningar i stort sett behållit samma utseende som de haft sedan långliga tider tillbaka.

Inte lätt att hitta ut

Sedan vi kommit in på marknadsplatsen genom en av dess fem ingångar, står vi inför problemet att leta oss fram genom den förvirrande labyrinten bestående av mer än sextio gator och gränder. Det finns intressant nog en tendens hos olika ”gator”, att specialisera sig på vissa varor. Här är det ju en som heter ”Turbanmakargatan”! Och där borta ligger en annan som kallas ”Agaplymernas gata”. Längs ännu en gammal fin arkadgång finner man alla de butiker som säljer turkiska mattor, stora såväl som små, damaster och brokader. I intilliggande gränder kan vi rota omkring i stora högar med mindre gethårsmattor eller beundra handvävda orientaliska mattor. Allt försiggår i en atmosfär av vänskaplig konkurrens, eftersom butiksägarna tävlar med varandra om vår uppmärksamhet.

Man kan göra bra fynd överallt — i alla sorters små udda butiker som ligger undangömda på någon liten dammig sidogata. Problemet är bara hur man skall kunna hitta tillbaka till butiken igen. Eftersom vissa saker bara finns på särskilda platser, måste man ha ett gott minne för att handla i Istanbuls övertäckta basar.

Men vare sig du har ett gott minne eller ej, så kommer du säkert att tycka om att ströva omkring på den här labyrintliknande marknadsplatsen. Avsätt bara tillräckligt med tid för att gå vilse. Till och med det är ett nöje — och ett äventyr — i någonting som man bara kan beskriva som en av Turkiets ovanligaste sevärdheter.

”Gamla torget”

Denna särskilda del av den övertäckta basaren ligger mitt i området och heter Iç bedesten. Här hittar man de mera värdefulla antikviteterna och ovanliga sakerna. Se bara på alla dessa pjäser av koppar, mässing och glas. Det förekommer också en del minnen från den bysantiska eran. Somliga av dem kan vara äkta, men man måste se noga upp, för väldigt mycket är modernt, masstillverkat och ganska billigt krafs, som har en tendens att förjaga den fortfarande hemlighetsfulla orientaliska atmosfären på marknadsplatsen.

I de mera ”moderna” delarna av basarområdet finner vi sådana som handlar med guld och ädelstenar. Här får man se en del verkligt utsökta, fast dyrbara, prov på handgjorda smycken. Det förekommer en omfattande handel med guld här, och priserna växlar för varje dag.

Pruta måste man

Är du litet besvärad av allt prutande som försiggår här? Nåja, men för att riktigt komma in i stämningen här på marknadsplatsen måste man pruta och köpslå om priserna. Alltsammans försiggår i en atmosfär av godmodigt lurpassande. Både köpare och säljare anstränger sig för att göra en bra affär, och båda fastställer ett ”allra sista” toppris respektive bottenpris, som emellertid hela tiden ändras. Om det är större värden som står på spel, kan man fortsätta att parlamentera nästan i timtal över en kopp te eller turkiskt kaffe, som handlaren frikostigt bjuder på tills man har nått en överenskommelse.

”Men det finns så mycket att pruta på!” säger du. Ja, men förutom masstillverkade souvenirer och dagligvaror är det troligt att de mest åtråvärda artiklarna faller inom bara några få kategorier: mässing och koppar, mattor, smycken, keramik och andra handgjorda artiklar av trä, onyx och sjöskum. Handbroderade kläder och lädervaror är också sådant som besökare alltid gärna köper.

Lägger du märke till hur allting i basaren förefaller vara en smula overkligt? Det tycks faktiskt som om världen utanför är väldigt långt borta. Utan att bekymra sig om olika problem utanför sköter här alla slags människor sina affärer på ett durkdrivet men belevat sätt.

Vi beger oss nu ut från Iç bedesten genom guldsmedernas port. Men ser du den bysantinska örnen ovanför porten? Den är mycket gammal. En berömd historiker — Evliya Celebi — sade så här om denna symbol: ”Köpenskap och snöd vinning är som en vild fågel. Om den skall kunna tämjas genom hövlighet och artighet, så kan det ske på marknadsplatsen.” I vissa avseenden har alltså den gamla basaren kanske inte förändrats särskilt mycket när allt kommer omkring.

Då är vi alltså färdiga med vår marknadsrunda. ”Oförglömligt!” säger du kanske. En sak är nog i varje fall säker: Långt efter det att souvenirerna, som du köpte här, har försvunnit eller glömts bort, kommer minnet av Istanbuls övertäckta basar att dröja sig kvar.