Tragedi till havs
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Papua Nya Guinea
VI GAV oss i väg från Gasmata på New Britain omkring klockan 11 onsdagen den 9 mars. Det var vackert väder. En svag bris fyllde seglen på vår utriggade kanot och förde oss stadigt framåt. För att öka hastigheten paddlade vi.
På vår vänstra sida var kusten under en stor del av resan kantad av mörkgröna mangroveträd. Då och då under vår färd passerade vi förbi fiskebyar och små sandstränder. Vågorna skvalpade mot den vita sanden, och i bakgrunden växte rader av kokospalmer.
Ungefär fem till åtta kilometer längre inåt landet reste sig tvärt de djungelklädda bergen i denna del av den 485 kilometer långa ön, New Britain, ända upp till 1.500 meters höjd. Hur majestätiska tedde de sig inte!
Då och då passerade vår kanot över mångfärgade korallrev, där man kunde se tropiska fiskar. Vi färdades ganska nära utmed kusten. Här var havet lugnt. Ibland fick vi syn på små rev längre ut till havs. Konturerna syntes som skummande, vita streck — det var bränningarna som tornade upp sig och med korta mellanrum kastade av sig sin skummande börda. När vi satt i kanoten och blickade ut över all denna stillhet och storslagna skönhet, vällde en djup känsla av tillfredsställelse upp inom oss. I sanning en vacker omgivning!
Föga anade vi att denna fridfulla syn skulle förvandlas på några timmar. Vi skulle komma att befinna oss i ett kokande hav med ofantliga vågor som piskats upp av en cyklon!
Syftet med resan
Syftet med resan var att vara med vid en sammankomst för Jehovas vittnen omkring 50 kilometer uppåt kusten vid Umisa. Vi var sammanlagt fem personer, två heltidsförkunnare med särskilt uppdrag, Jack Nelulu och William Nahilu, en äldre man vid namn Deia, hans hustru Kurkur och deras sexåriga, adopterade dotter. Några av Jehovas vittnen i den lilla församlingen i Umisa såg efter Deias tolvåriga dotter och tioårige son. Deia och Kurkur hade alltså ytterligare ett skäl att resa — att få träffa de andra barnen igen.
Sådana här resor är vanliga bland oss kustbor på New Britain. Att segla en utriggad kanot uppför kusten var inte någonting ovanligt för oss. Alla människor här färdas på det sättet. Och vilken anblick utgör inte dessa kanoter med sina vita, svällande segel, när de guppar fram över vågorna! I våra trakter vimlar havet av fiskar och annat liv. När vi seglade fram var det fascinerande att se de olika typerna av liv i havet. Tumlarnas krumsprång när de följde kanoterna gav oss nöje och omväxling.
Överraskade av en fruktansvärd vind
Sent på eftermiddagen kom vi till slutet av det rev som vi hade seglat jämsides med. Framför oss, inte långt från huvudön New Britain, kunde vi se en liten ö som heter Atui. Vi beslöt att göra överresan. Det blåste bara en svag vind.
Plötsligt, omkring klockan sex, när vi var ungefär halvvägs över denna sträcka av öppet hav, ännu ungefär en och en halv kilometer från Atui, överraskades vi av en fruktansvärd vind. Den piskade snabbt upp havet. Vattnet började strömma in i kanoten, och vi gjorde ursinniga försök att ösa den. Skulle masten och seglet kunna stå emot den piskande vinden? Om de gjorde det, visste vi att vi skulle kunna ta oss till den lilla ön i trygghet. Men det skulle inte bli så.
Vinden var alltför stark. Den blåste med stor kraft ner från bergen. Masten bröts under trycket, och vi var utlämnade åt stormen på nåd och onåd. Vi paddlade hårdare. Å, vad vi slet i dessa paddelåror! Men vi var maktlösa; vi kunde inte förmå kanoten att styra kursen mot Atui. Vi drevs av vinden till havs, ut förbi ön. Fortfarande tänkte vi att om kanoten bara höll, skulle vi kunna hitta tillbaks igen, när vinden bedarrat.
Vi drevs längre och längre ut. Vågorna blev allt högre. Nu var frågan: Skulle kanoten hålla? Trycket mot dess sidor blev allt starkare. Så vid sjutiden gick kanoten sönder; den kunde inte längre stå emot stötarna. Den brast från för till akter, och vinden förde bort den lättaste halvan. Vi insåg snabbt att det var meningslöst att försöka bärga något från kanoten, fast William klamrade sig fortfarande fast vid sin väska.
Utan att förlora ett ögonblick slet Jack isär resten av kanoten och kastade plankor till William, Deia och hans hustru, medan han skrek allt vad han orkade: ”Nu kan vi simma. Den som når stranden först får berätta för våra bröder i församlingen vad som hänt, så att de kan komma och leta efter oss.”
En räddad
William kom sedan bort från de andra och syntes inte längre i mörkret. Han började simma mot ön Atui och hoppades att han simmade i rätt riktning. Under tiden beslöt Deia, Kurkur och Jack, med den lilla flickan fastklamrad vid axlarna, att det kanske skulle vara bättre att simma mot revet, i hopp om att de skulle kunna stå där tills hjälp kom.
”När jag simmade tänkte jag på Jehova Gud, och jag var därför inte rädd”, sade William senare. Han fick inte kramp i armarna eller benen, och han tänkte aldrig på att han kunde drunkna. Han simmade och simmade, men fortfarande inget land i sikte. Sedan, erinrar han sig: ”Omkring klockan nio gick månen upp. Jag kunde se ljusen i Fullerborn [en plantage] och på ön, och jag simmade mot den. Jag nådde ön omkring klockan 11. Vid det laget var kroppen alldeles stel och jag kände ingenting.” William bara låg där på stranden, tills han kände sig starkare och hans synförmåga blev normal igen. Havet och vinden hade gjort honom skumögd, så att han inte kunde se ordentligt.
När han kände krafterna återvända, steg han upp och tog sin väska, som han hade hållit kvar hela tiden medan han var i vattnet. Han gick till en by på ön. När han kom fram, var bara några få människor hemma. (Resten hade av rädsla för den starka vinden paddlat till en större by på New Britain.) Dessa människor tog in William i ett hus och gav honom torra kläder och kex. Sedan somnade han. I gryningen förde de honom till den större byn på den stora ön. Där skaffade han en kanot och paddlade till Umisa. Han berättade för sina vänner där vad som hade hänt, hur vinden hade krossat kanoten och hur Jack, de äkta makarna och den lilla flickan ännu inte hade kommit i land. Han fruktade att de var förlorade.
Alla var mycket ledsna. William berättade för dem att Jack inte hade någon planka som de övriga. Han bar också den lilla flickan på ryggen. De kom till den slutsatsen att han måste ha drunknat, eftersom han inte hade haft någonting att flyta på. De trodde att också de äkta makarna måste vara döda. Alla var mycket upprörda. Men de tröstade varandra med tanken att om de verkligen var döda, skulle Jehova komma ihåg dem och uppväcka dem. — Joh. 6:40.
Den andre överlevande anländer
Hela torsdagen sökte några av vittnena, som hade kommit dit för att vara med vid sammankomsten, efter kropparna i båda riktningarna utmed stranden. Andra stannade och talade om det som hade hänt. Så vid halvåttatiden på kvällen kom Jack! Han kunde höra någon som grät, när han närmade sig ett av husen. ”Gråt inte — jag är här”, sade han, och sedan föll han ihop och somnade. De förstod att han behövde mat och mosade därför lite papaya och tvingade in lite av det i munnen på honom. Tidigt på fredagsmorgonen begav sig William och en annan person till en närbelägen plantage, där de hade en radiosändare. Fartyg larmades för att leta efter kropparna av de andra tre. Det blåste emellertid fortfarande för mycket, och kaptenerna var rädda att gå ut.
Jack berättar sin mardröm
Senare vaknade Jack och berättade allt som hade hänt honom. Sedan de hade förlorat William ur sikte, ropade han, Deia och Deias hustru till varandra. De trodde att kanoten hade havererat någonstans i närheten av revet, så de försökte nå det. Deia och hans hustru hade båda plankor från kanoten. Vad Jack beträffar berättar han: ”Jag hade ingenting att flyta på. Jag bara simmade med den lilla flickan fastklamrad vid mina axlar.”
Vågorna var skyhöga och rusade emot dem med våldsam kraft. Upp och ned guppade de i det skummande vattnet. Vinden gjorde mardrömmen än värre genom att stänka svidande salt vatten i deras ansikte och ögon. När vågorna plötsligt kom över dem, kunde de inte låta bli att svälja en del saltvatten.
Snart kom Jack ifrån Deia och hans hustru. Eftersom det var mörkt kunde de inte se varandra. ”Jag ropade deras namn”, sade han, ”men de svarade inte.” Han insåg då att han inte skulle finna revet. Så med barnet ännu på ryggen vände han om och försökte simma mot den ö de hade sett tidigare. Han simmade och simmade. Vid tiotiden blev vinden oerhört hård, och vågorna sköljde över dem. Jack simmade vidare i ytterligare ungefär 30 minuter, och när han kände efter den lilla flickan, var hon inte kvar längre! En av de jättelika vågorna måste ha spolat bort henne, men eftersom hans rygg var så stel, hade han inte märkt det.
Jack fortsätter: ”När jag märkte att hon inte längre var kvar på ryggen, försökte jag leta efter henne.” I ungefär 30 minuter letade han, men det var gagnlöst. Så han simmade bara vidare och visste inte vart han kom. Han fortsatte att simma till soluppgången. Nu var han alldeles i närheten av ön Atui. Klockan var omkring åtta, när han stapplade upp på stranden och föll ihop av utmattning. Utan att William visste om det hände detta på motsatta sidan av ön.
Jack hade varit i vattnet i ungefär 13 timmar, och en stor del av tiden hade han haft den lilla flickan på ryggen. I sanning en fantastisk prestation! Hur tacksam var han inte över att vara vid liv! Hans stela kropp låg på stranden hela morgonen. Då och då kräktes han upp saltvatten som han hade svalt. Vid middagstiden kände han sig mycket svag. Det enda han kunde göra var att ligga där. Sedan somnade han och sov till klockan sex på kvällen.
När han klev upp, gick han längre bort på stranden och fann där en liten kanot. I vanliga fall skulle man ha njutit av en promenad där. Ön Atui är inte så stor — bara 275 meter lång och ungefär hälften så bred, men den är mycket vacker, kantad som den är med vita sandstränder runt om. Kokospalmer och många andra träd växer där i överflöd och bidrar till skönheten. Men nu hade cyklonen verkligen farit illa fram med den lilla ön. Somliga anser att denna storm var en av de värsta de någonsin upplevt.
När Jack hade hittat kanoten, paddlade han sakta över dit där hans vänner befann sig, ungefär tre kilometer bort. Det är inte att undra på att han föll ihop igen, när han kom fram!
Allt hopp inte ute
Jack och William har sedan dess återhämtat sig från sina hemska upplevelser. En rättegång hölls för att utröna vad som inträffat, och domaren kom till den slutsatsen att det var en olyckshändelse. Trots detta svallade känslorna bland de dödas släktingar. På denna ö, liksom i andra delar av Papua Nya Guinea, förekommer något som kallas ”vedergällningspraxis”. Somliga har hotat dessa två heltidsförkunnare till livet, trots att det inte stått i deras makt att rädda de andra tre.
Detta innebär att det för närvarande inte är riskfritt för någon att predika de goda nyheterna om Riket i trakten kring Gasmata, där Deia kom ifrån, och särskilt inte i hans hemby, Lukuklukuk. Sorgligt nog har människor av andra religioner försökt begagna denna händelse för att sätta stopp för Jehovas vittnens arbete. Men Jack och William är övertygade om att de som är intresserade av bibeln här fortfarande vill lyssna till dess sanningar. Man får hoppas att vägen i sinom tid kommer att öppnas igen, så att dessa byar kan besökas.
Jehovas vittnen erkänner sanningen i skriftstället som säger beträffande mänskligheten: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” (Pred. 9:11, NW) Denna olycka kunde ha drabbat vem som helst som råkat vara på sjön när stormen bröt ut.
William förstod detta och påpekade att de som hade varit med i kanoten visste att apostlarna hade råkat ut för liknande händelser. Paulus led skeppsbrott fyra gånger. En gång tillbringade han ett helt dygn i vattnet. (Apg. 27:39—44; 2 Kor. 11:25) När olyckan inträffade, tänkte de därför alla på apostlarna, och detta styrkte dem. Jack och William tackade Gud att de överlevde. Ändå var de mycket bedrövade över det som hänt med Deia och Kurkur och deras lilla flicka.
Om du är en släkting till Deia, en person från hans hemtrakt eller kanske bara någon som är intresserad av denna berättelse, var förvissad om att allt hopp inte är ute. Dessa tre människors död var verkligen ett hårt slag. Ingen människa kan föra en död tillbaka till livet, vilket visas i fallet med kung Davids son. (2 Sam. 12:23) Men, som Jack sade: ”Vi vet att Jehova Gud kommer att återuppväcka de döda.” (Apg. 24:15) Han vet att de bara sover i döden och att Gud kommer ihåg dem och kommer att väcka dem ur deras sömn. — Joh. 11:11—13.
Må alla släktingar till dessa kära, Deia och Kurkur och deras dotter och alla andra som fått lida liknande förlust, hämta tröst av aposteln Johannes’ ord i Uppenbarelseboken 20:13. Där beskriver han vad han såg äga rum i sin syn av uppståndelsen: ”Och havet gav igen de döda som var i det, och döden och hades gav igen de döda som var i dem.” Tänk på vad detta innebär! Att de har dött i havet innebär inte någon svårighet för den Allsmäktige. I stället för den förtvivlan man känner i tider av sorg eller förlust fyller oss löftena i Skriften med den säkra förhoppningen att vi kan få återförenas med våra kära, om vi utövar tro på Guds föranstaltning för frälsning. Detta är det slags återförening som Jack och William väntar på, när de tänker på sina kära vänner som de förlorat i denna tragedi till havs.