Vart tar allt avfall vägen?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan
”SÅ HEMSKT förargligt! Jag skulle bara tömma sopskyffeln, men sopsäcken svämmade över. Nu är allt i en ännu värre röra!” Du har kanske råkat ut för detta någon gång. Och det är vad många storstäder i världen just nu får erfara i enorm omfattning. Deras anordningar för att ta hand om avfall är utnyttjade till bristningsgränsen.
Det här var ett problem i staden Numazu i Japan i ett mycket vackert område mellan det mäktiga berget Fuji och Surugabukten. Den förbränningsugn som hade byggts ungefär tio år tidigare kunde helt enkelt inte klara av den stora belastning som den utsattes för. En stor del av avfallet förbrändes endast delvis. Askan som grävdes ner innehöll därför till stor del råa grönsaksrester. Vad blev följden? En enorm ökning av antalet flugor.
När till exempel en lastbilschaufför började tippa aska från en fabrik, lade han märke till att marken ändrade färg. Vad som tycktes vara svart matjord var i verkligheten ett lager av flugor. Så flög flugorna plötsligt upp, och den ljusare marken blev synlig. Chauffören slog till hastig reträtt utan att tänka på att hans fordon var täckt med flugor. De ovälkomna gästerna stannade kvar i nästan en vecka.
Utöver stora mängder flugor fanns det tusentals kråkor, som höll ett överdådigt kalas på den här platsen där man grävde ner avfall. Till sist spred sig dessa fåglar till de närliggande lantgårdarna och förstörde den växande grödan. Snart började befolkningen, som plågades av flugorna och fåglarna, protestera högljutt, och de krävde att inget mer avfall skulle grävas ner i området.
Efter många sammanträffanden beslutade man att följande åtgärder skulle vidtas: 1) Söka reda på andra områden där avfall kan grävas ner, 2) vidta mått och steg för att minska avfallet och 3) bygga en ny förbränningsugn där allt brännbart avfall kunde förbrännas till aska. Det var inga svårigheter att finna områden där man kunde gräva ner avfall. Men hur skulle man i en växande stad kunna minska mängden avfall?
Avfallet minskas
Invånarna ombads sortera sitt avfall i tre åtskilda grupper: 1) Brännbart avfall (köksavfall och pappersavfall); 2) icke brännbart avfall (trasigt porslin, lysrör och plast); 3) avfall för återvinning (glas, glasflaskor och metallföremål, bland annat plåtburkar). Därefter avsatte man vissa dagar för att samla in de olika slagen av avfall. Eftersom endast brännbart avfall skulle föras till förbränningsugnen, reducerades den mängd som skulle brännas och grävas ner.
Människorna i Numazu var mycket samarbetsvilliga när det nya programmet för att ta hand om avfall genomfördes i april 1975. Det gav rikt utbyte. Under budgetåret 1975 såldes 300 ton avfall för återvinning — metaller och plåtburkar — och nästan 1.400 ton glas och flaskor till ett sammanlagt belopp av omkring 140.000 kronor. Tänk bara — 140.000 kronor i förtjänst från avfall!
Förbränningsanläggning utan förorening
Hur gick det med den tredje åtgärden — att uppföra en ny förbränningsugn? Man planerade för att bygga den alldeles intill den befintliga förbränningsugnen. Människorna som bodde i närheten var naturligtvis inte så glada över att höra detta och protesterade. Upprepade möten hölls med representanter för befolkningen, och slutligen nådde man en ömsesidig överenskommelse. Först och främst garanterade man att det inte skulle komma någon sekundär förorening från den nya förbränningsugnen.
Man började omedelbart uppföra anläggningen, och arbetena var färdiga i juni 1976. I byggnaden installerades högmodern maskinell utrustning, fjärrstyrning och en datamaskin. En arbetsstyrka på bara 30 personer var tillräcklig för att sköta hela anläggningen. Medan den gamla förbränningsugnen hade en kapacitet på 110 ton per dag, kunde den nya ta hand om mer än dubbelt så mycket — ungefär 275 ton på ett dygn.
Avfallet lossas
Låt oss följa en last med avfall genom den här anläggningen och se hur den förvandlas till aska.
En lastbil rullar upp på den svängda rampen och stannar sedan på vågen för att vägas. Föraren stoppar in ett kort i en anordning som står i förbindelse med datamaskinen, och fordonets vikt och nummer registreras automatiskt. Lastbilen fortsätter runt svängen och kommer fram till den plats där avfallet lossas. Vid en av öppningarna tippas lasten i avfallsbunkern.
Den här bunkern är tillräckligt stor för att rymma en veckas avfall från stadens 202.702 invånare. Den sträcker sig från källarvåningen till fem våningars höjd, där två stora kranar är i verksamhet. Kranarna sköts med fjärrstyrning från ett särskilt slutet rum. När ett lass lyfts upp, vägs det automatiskt och vikten registreras. Lasten släpps sedan ner i fickan.
Från avfall till aska
Fickan utgör öppningen till den egentliga förbränningsugnen. Därifrån matas avfallet litet i sänder in i ugnen. Mängden avfall kontrolleras automatiskt med hjälp av särskild utrustning, och detta förhindrar att ugnen blir överfylld.
När avfallet skickas in i förbränningsugnen, utsätts det först för het luft som stiger upp från de lägre delarna av ugnen. Den här luften har en temperatur på 950 grader Celsius. Pappersavfall och liknande förintas, och frukt- och grönsaksrester blir helt fria från vatten.
I det här skedet börjar avfallet, eller vad som finns kvar av det, att röra sig nerför en serie trappliknande galler. Varje galler är upphängt i den yttre kanten och i rät vinkel mot den bakre delen. Denna anordning gör det möjligt att allt kan tippas från ett galler till det som ligger närmast under. Det håller också avfallet i ständig rörelse och garanterar att allting blir fullständigt förintat genom att utsättas för luften och den enorma hettan. Hela processen övervakas av televisionskameror och kan följas på kontoret. När förbränningsprocessen till sist är fullbordad, faller askan ner mellan två rullar. Allting som inte redan blivit aska (kanske några plåtburkar och liknande) krossas.
Om slaggen och askan skulle hanteras i denna form, skulle hela anläggningen täckas av en beläggning. Därför leder man in vatten till den plats där slaggen och askan faller ner. På ett transportband förs den fuktade massan till askbunkern, där man låter vattnet rinna av. Därefter lastar fjärrstyrda kranar askan på lastbilar, och så körs den till platsen där den skall grävas ner.
Eftersom det sker en förbränning avges naturligtvis rökgaser. Hur kan man då hålla nere föroreningen?
Sekundär förorening förhindras
Gasen leds genom rörledningar till en kammare för avkylning, där vattenstrålar med högt tryck sänker temperaturen från 950 till 800 grader Celsius. Sedan används gasen till att värma upp vatten till arbetarnas duschrum och bad. Slutligen passerar den genom en förvärmare och värmer upp luften som skickas in i ugnen. Vid det här laget har gasens temperatur sjunkit till 300 grader Celsius.
Sedan större partiklar filtrerats bort i en maskin som kallas ”multicyklon”, genomgår gasen den slutliga reningsprocessen. Med hjälp av statisk elektricitet tar ett elektrofilter bort tillräckligt med förorenande partiklar från gasen för att man skall låta det som finns kvar släppas ut i atmosfären genom den 80 meter höga betongskorstenen.
Det vatten som smutsats ner genom att man använt det till att tvätta lastbilarna och vattnet från askan och själva avfallet måste också tas om hand. Fastän man tar vatten från Numazu, har anläggningen sitt eget filtreringssystem. När vattnet filtrerats och behandlats, leds det till kammaren där gasen kyls av. Sedan vattnet omvandlats till ånga under den process där de mycket heta gaserna från förbränningsugnen kyls av, passerar det ut genom skorstenen, just i form av ånga.
Hur är det med dålig lukt? Du kanske väntar dig att den skall vara mycket kraftig, men så är inte fallet. En luftsluss skärmar av området där lossningen sker från omvärlden. När lastbilar tippar avfallet i avfallsbunkern, suger kraftiga fläktar bort luften från bunkern, skickar in den genom förvärmaren och vidare in i ugnen. Dess temperatur på 950 grader Celsius tar bort den obehagliga stanken. Tack vare fläktarna är lufttrycket inuti bunkern lägre än på den plats där lossningen sker. Den stinkande luften kan därför inte tränga ut.
Den utrustning som behövdes för att förhindra sekundär förorening är naturligtvis kostsam. Den totala kostnaden för den nya förbränningsanläggningen uppgick till den oerhörda summan av 2.760.000.000 yen (55.000.000 kronor)!
För somliga kan så väldiga utgifter bara för att ta hand om avfall tyckas orimliga. Men för dem som älskar hälsosamma och vackra omgivningar är detta ingen överdrift, utan en nödvändighet. De ser fram emot den tid då skadlig förorening skall bemästras överallt på jorden, och då hela mänsklighetens välfärd kommer att vara det främsta intresset för alla.
[Diagram på sidan 19]
[För formaterad text, se publikationen]
Avfallsbunker
Ugn
Elektrofilter
Vattenberedare
Plattform
Kylkammare för gas
Förvärmning av luft
Skorsten
”Vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem skall bestå vid åsynen av hans uppenbarelse? Ty han är såsom en guldsmeds eld, och såsom en vaskares såpa, och han skall sitta och smälta och rena silvret, ja, rena Levis söner och luttra dem såsom guldet och såsom silvret, att de skola frambära åt Jehovah offer i rättfärdighet, och Juda och Jerusalems offer vara behagligt för Jehovah såsom i forna dagar och såsom i förgången tid.” — Mal. 3:2—4, Myrberg.