Att kapa toppen av sopberget — med kompostering
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I FINLAND
I TAKT med att det sopberg som mänskligheten bygger upp blir allt högre, framstår detta som ett av vår tids svåraste problem. Den moderna tekniken är bra på att alstra sopor men tycks vara helt bortkommen när det gäller att bli av med dem. Det som var självklara lösningar förr i tiden för med sig problem. Tippning av avfall kan förstöra grundvattnet i närliggande områden, och därför har många länder tvingat soptipparna att slå igen. Avfallsförbränning kan frigöra giftiga gaser och lämna aska efter sig, och bådadera skapar egna problem när det gäller att bli av med dem. Högteknologiska sopförbränningsanläggningar är därför långt ifrån populära på många platser.
Vad återstår som alternativ? Somliga föreslår en naturlig metod att göra sig av med fast avfall — ett slags biologisk ”eld”, eller vad vi brukar kalla kompostering. Kompostering bryter likt bokstavlig eld ner organiska material till ett antal biprodukter samtidigt som värme frigörs under processen. De biprodukter man får av kompostering kan vara ganska användbara. Gaserna och värmen kan användas som energikällor, och humus, den fasta biprodukten, är ett värdefullt gödningsmedel inom jordbruk och odling.
Kompostering blir mer och mer populärt. I Finland har man i kommunen Korsholm och staden Vasa byggt och utvecklat en anläggning för avfallshantering som fungerar med hjälp av kompostering. Anläggningens konstruktörer fann på en sinnrik metod att lösa två av regionens problem på en och samma gång. Grus till betong och vägbyggen är en bristvara. Därför fick man idén att spränga ett stort, 40 meter djupt hål i berggrunden. På så sätt kunde stora mängder krossgrus framställas, varefter hålet kunde tjäna som en idealisk plats för en väldig bioreaktor, och där kunde man ta hand om avfallet. Omgiven av massivt berg kan reaktorn bevara den jämna temperatur som är så viktig för jäsningsprocessen.
Vad blev resultatet? Den här anläggningen har i hög grad bidragit till att lösa problemet med regionens sopor. Det minskar sopornas volym med omkring 75 procent och deras vikt med cirka 60 procent. Hur kan det vara möjligt? Låt oss besöka anläggningen.
En unik anläggning för avfallshantering
Vårt första intryck när vi kommer fram är att det här stället har väldigt lite gemensamt med traditionella soptippar. Här finns inga råttor, och det luktar inte illa. Här verkar avfallshantering vara som vilken produktiv industri som helst.
Anläggningens föreståndare visar oss först en plansch som förklarar vad som händer i anläggningen. En process i två steg reducerar det mesta av sopornas massa och volym — först genom kompostering och sedan genom rötning. Under komposteringen bryts avfallet ner i kontakt med luften; under rötningen jäser det utan att utsättas för luft. Men innan någon av dessa processer påbörjas mals avfallet.
Från ett fönster i manöverrummet ser vi hur en lastbil med sopor backar in genom en stor dörr. Den tippar soporna i ett trattformat schakt, där ett transportband matar in dem i en jättelik hammarkvarn. Större föremål, till exempel cykelramar, bildäck och avgassystem från bilar, och de flesta föremål av plast tas bort med hjälp av en kran. Vår värd förklarar att gamla kylskåp och frysar som lämnas in skickas på reparation, varefter de säljs till utvecklingsländer.
Efter den inledande malningen passerar avfallet en grov sikt, som släpper igenom allt som är mindre än fem centimeter. Det är ungefär hälften av avfallet, och det går nu vidare till det första steget av sin biologiska behandling, komposteringen. Den försiggår i en stor tank, där det malda avfallet blandas med slam från stadens reningsverk.
”När vi utvecklade den här anläggningen, tänkte vi hela tiden på miljön”, säger vår värd, ”och därför avskiljer vi till och med dammet som bildas under malningen. Dessutom blåser vi in luft i komposteringsbehållaren, där blandningen av sopor och slam homogeniseras och värms upp till omkring 40 grader. Men luften som kommer därifrån skulle stinka något förfärligt på grund av den aeroba nedbrytningen, om vi inte filtrerade den innan vi släppte ut den.”
Efter ett eller två dygn i komposteringen går massan vidare till själva biogasreaktorn, som är 40 meter hög. Vad sker där? Jo, blandningens organiska beståndsdelar bryts ner av små mikrober som kan leva i denna syrefattiga miljö. Den här delen av processen kallas helt enkelt rötning. Den tar 15 dygn vid en temperatur på omkring 35 grader. Slutprodukterna är biogas och humusmassa, som till 85—90 procent består av vatten. Merparten av detta vatten pressas ur och återförs till reaktorn.
Men vad hände med den andra hälften av allt avfall, den som inte gick igenom siktningen? Enligt vår guide är denna del ganska brännbar, eftersom den till största delen består av papper och plast. Men att bränna det här avfallet på ett säkert sätt fordrar en temperatur på över 1.200 grader — och det finns ingen sådan förbränningsugn i närheten. ”Därför”, säger vår guide, ”mal vi det en gång till och för det tillbaka i processen igen. Det är sant att den biologiska processen inte kan bryta ner plast, men avfallet består mest av papper, som till sist förvandlas till humusblandning.”
Vad frambringar då denna komplicerade process? Vår värd svarar: ”Vi får huvudsakligen två produkter, humusblandning och biogas. Humusblandningen säljs för att användas när man gör grönområden och för att täcka soptippar som inte längre används. Det finns ett stort behov av det här nu, när många gamla soptippar har stängts. I framtiden får vi se om humusblandningen kan användas inom jordbruket, sedan man tagit bort glas och plast. Biogasen består till 60 procent av metan och till 40 procent av koldioxid. Kvaliteten kan jämföras med naturgas, och den används på samma sätt. Vi har ett rörledningssystem som transporterar biogasen till de närmaste industrierna.
Hur är det med tungmetaller? Är det några problem med sådana i sopor och slam? Vår värd fortsätter: ”Tungmetallerna koncentreras i vattnet. Därför hoppas vi att i framtiden kunna skaffa utrustning för att avlägsna tungmetallerna ur vattnet. Då skulle allt vi gör här vara bra till alla användningsområden. När vi talar om framtiden, måste jag få berätta att min dröm är att alla hushåll sorterar sina egna sopor, så att vi inte behöver ta emot vare sig glas, plast eller metall. Allt det där är återvinningsbart. Till och med syntetiska textilier, plastföremål och gummi är återvinningsbart.”
Anläggningen har kapacitet att ta hand om sopor från omkring 100.000 människor. Det här är viktigt i Finland. Här planerar man för att omkring år 2000 låta omkring hälften av de egna soporna komma till användning igen — antingen som råmaterial eller som energi.
Vårt besök har gett oss övertygande bevis för att det går att göra något åt sopberget. Var och en av oss kan samarbeta i enlighet med de lagar om återvinning som gäller där vi bor. Innan vi lämnar vår guide, frågar vi om det finns många anläggningar som tar hand om sopor lika effektivt som den här anläggningen gör. ”Det är svårt att säga”, svarar vår guide. ”Jag känner inte till några liknande anläggningar. Kanske är problemen på många håll så mycket större att ingen har vågat pröva det här.”