Undersök bevisen från djurvärlden

DJUREN måste ta itu med ett helt annat problem än det som växterna har. Växterna är för det mesta stillastående. De måste därför vara så anpassbara att de kan uthärda förändringar och ogynnsamma miljöfaktorer. De måste också framställa födoämnen ur oorganiskt material.

Djuren har vanligen stor rörelsefrihet. De kan inte själva framställa sin föda, utan måste samla in den eller jaga den. De måste därför använda olika metoder för att jaga och för att utbreda och vidmakthålla sin art. Och dessa metoder varierar alltefter arterna, men var och en av dem är framgångsrik.

Djurens kroppsbyggnad och de metoder de använder liknar i hög grad olika uppfinningar och anordningar som människan gjort för att jaga, skydda sig osv. Människan har faktiskt kunnat förbättra sina uppfinningar, till exempel flygplan, optiska instrument, fartyg och annan ”avancerad” utrustning genom att studera djurens byggnad och beteende. Vi är medvetna om att djuren inte har den intelligens som krävs för att utforma dessa ting, och de kan naturligtvis inte forma eller förändra sin egen kropp för att utveckla olika förmågor. Men vilken intelligens har då åstadkommit detta?

Produktion av ungar och risk för utrotning

Det finns bevis för att antalet ägg som produceras av en enskild förälder bland de äggläggande djuren beror på hur stora faror äggen eller de nykläckta ungarna utsätts för. Det vanliga ostronet producerar till exempel omkring 50 millioner ägg på en gång. Praktiskt taget alla havsdjur tycker om att kalasa på dessa ägg. Och de får tillfälle att äta millioner av dem, eftersom äggen flyter omkring i flera dygn innan de fäster sig permanent på en bestämd plats, där de utvecklas till mogenhet. Millioner av äggen blir alltså uppätna, men ändå överlever tillräckligt många för att ostronbeståndet skall vidmakthållas. Men det är uppenbart att ostronet inte har någon förmåga att veta vad som händer med äggen. Många andra havsdjur, som inte har någon möjlighet att skydda sina ägg, lägger också ett stort antal ägg, även om de kanske inte är lika fruktsamma som ostronet.

Å andra sidan lägger både kungsörnen och havsörnen mellan ett och tre ägg åt gången. Dessa fåglar bygger nästen som är mycket högt belägna och svåra att nå, och tack vare sin flygförmåga och sina starka klor kan de skydda sitt bo. Därför skulle det vara överflödigt att de lade ett stort antal ägg.

I Encyclopædia Britannicaa heter det om resultatet av att olika djurarter producerar olika många ungar:

”Beståndet av de flesta djurarter i genomsnitt varken ökar eller minskar märkbart, och i dessa bestånd ... motsvarar nativiteten eller reproduktionsfrekvensen den sammanlagda dödligheten vad beträffar ägg, ungar och fullvuxna djur.”

En del av dem som tror på evolutionsteorin hävdar att jämvikten eller balansen mellan nativitet och dödlighet är en evolutionsmekanism som är till för att förhindra överbefolkning. Andra argumenterar med utgångspunkt från det naturliga urvalet. Men när man tänker på alla de faktorer som är inbegripna — klimat, förökning, tillgång på föda, och andra — kan man då med logiken som grund sätta tro till att förnuftslösa krafter kunnat fastställa och styra denna ytterst komplicerade situation med sådan lysande framgång?

Sköldpaddan är ett exempel på hur invecklad den biologiska jämvikten är. Den lägger 100 ägg eller så om året. Honan går upp på stranden i mörkret och gräver hål i sanden, där hon lägger sina ägg och täcker över dem. Sedan lämnar hon dem åt sitt öde. När kläckningstiden är inne känner sig sköldpaddsungen manad att bryta sig igenom skalet. För detta ändamål har den en särskild hård punkt på huvudet med hjälp av vilken den genomborrar skalet. Sedan gräver den sig upp ur sanden och kravlar sig utan att tveka ner mot havet. På vägen löper den stor risk att bli fångad av naturliga fiender, i synnerhet fåglar. Trots att ungen inte vet om detta skyndar den sig över alla hinder, och om man tar upp ungen och sätter ner den med huvudet vänt från havet, vänder den sig genast om igen för att komma ner till havet och få skydd i sitt naturliga element. Men också där är ungen i fara, och många sköldpaddsungar blir uppätna av fiskar. Fåglar och fiskar får alltså en del av sin föda genom att äta sköldpaddsungar, men tillräckligt många av dem överlever för att sköldpaddsbeståndet skall vidmakthållas.

Skulle den blinda slumpen så ofelbart och beslutsamt kunna leda varenda sköldpadda mot havet? Hur vet ungen att den måste bryta sig ut ur sitt skal och sin sandiga kläckningsplats? Är det en ren tillfällighet att den har fått speciell utrustning för att bryta sig igenom skalet? Vart och ett av stegen, från det att mamman kommer upp på stranden i skydd av mörkret och begraver äggen, så att de befinner sig i trygghet för de flesta fiender, till dess att sköldpaddsungen når havet, är absolut nödvändigt. Om bara en enda länk i kedjan skulle brista, skulle sköldpaddan vara utrotad på mycket kort tid.

Skyddsåtgärder

Kasikfåglarna i Centralamerika har ett sätt att skydda sina ungar som till och med den intelligentaste människa skulle ha svårt att tänka ut. Djungelkatter, stora ödlor och tvättbjörnsliknande djur skulle lätt kunna plundra kasikfåglarnas bon, till och med dem som byggts högt uppe i träden. Men dessa fåglar gäckar sina fiender genom att skaffa sig en bundsförvant utan att denne erbjudit dem sitt samarbete. De bygger en koloni av bon, ofta 50 eller fler på en enda gren i ett stort träd. De väljer en gren som hyser ett stort bo för tropiska getingar. Getingarna tycks inte besväras av dessa bon eller av fåglarnas verksamhet, men ve den inkräktare som försöker komma åt bona!

Larven av en västafrikansk nattfjäril har farliga parasiter till fiender. Dessa parasiter borrar sig igenom sidan av larvens kokong och lägger sina ägg i larvens kropp. När fjärilslarven är fullvuxen äter parasitlarverna upp den inifrån. När sedan parasitlarverna borrar sig ut ur kokongen, spinner de små luftiga kokonger åt sig själva. När fjärilslarven från början spinner sin kokong, förfärdigar den också några luftiga bubblor som den fäster på utsidan av kokongen, så att det ser ut som om dess hem redan blivit invaderat. Detta är ett försök, som utan tvivel ofta lyckas, att avskräcka de parasitiska fienderna. Hur skulle slumpen kunna styra instinkterna och ge den här fjärilslarvens kropp förmågan att förfärdiga ett så sinnrikt kamouflage?

Jaktutrustning

En liten sydamerikansk fisk, som kallas ”fyrögat”, tycker om att kalasa på godbitar som flyter på vattenytan. Den måste kunna se både ovanför vattenytan efter föda och under vattenytan efter fiender. Detta skulle vara omöjligt för enkelfokuserade ögon. Men fyrögat har ”dubbelfokus”. Med hjälp av två pupiller kan den se ovanför vattnet genom linsens tunnare del och under vattnet genom dess tjockare del. På så sätt hindras den inte av att ljuset färdas med olika hastighet genom luft och genom vatten. För att hålla de övre pupillerna fuktiga böjer den ner huvudet under vattnet med några minuters mellanrum.

En annan fisk, som är förunderligt utrustad för att övervinna vattnets ljusbrytning, är sprutfisken. Nästan alla har vi väl lagt märke till att ett föremål under vattnet tycks befinna sig närmare iakttagaren när det betraktas från en punkt ovanför vattenytan eller att en käpp som är nerstucken i vinkel i vattnet ser bruten ut. Om man skulle sikta med en pilbåge eller ett gevär på ett litet föremål under vattenytan, skulle man bli tvungen att göra en ganska invecklad uträkning för att kunna träffa föremålet. Sprutfisken har det omvända problemet. Den får syn på en insekt på en gren som hänger ner mot vattnet. Kvickt sticker den upp huvudet eller bara munnen ur vattnet och skjuter ner insekten med en vattenstråle. För att göra detta måste den ta sikte när den nalkas vattenytan och härvid ta hänsyn till vattnets ljusbrytning. Har denna förmåga att blixtsnabbt göra en matematisk beräkning byggts in i sprutfisken av en skapare, eller råkade bara ett komplicerat mönster av många olika faktorer inprägla sig i någon ursprunglig sprutfisks kroppsmekanism för att därefter förbli hos alla dess avkomlingar?

Aerodynamik hos fåglarna

Man har bedrivit mycket studium av aerodynamiken hos fåglarnas flykt. Varje fågelart är utrustad i enlighet med den roll den spelar i den biologiska jämvikten. Havstärnan flyger 16.000 kilometer under sina flyttningar. Dessa flyttfåglar är utrustade för höga flyghastigheter. Somliga fåglars vingar fungerar ungefär som propellrar för att driva dem framåt. Andra håller sig kvar i luften i flera timmar genom att segel- eller glidflyga. Vid nedslaget plattas fjädrarna i vingen ut eller sluter sig tätt tillsammans för att ge maximal lyftkraft. När vingen lyfts vrider sig fjädrarna och skiljer sig åt, så att vingen lätt kan föras uppåt. En grupp fjädrar vid vingens framkant förhindrar att det bildas virvlar i luften som skulle minska lyftkraften. Människan har gjort efter detta när hon byggt flygplansvingar.

Kolibrins vingar liknar i viss mån andra fåglars, men denna fågel svävar i flykten med hjälp av ”helikopterprincipen”. Men i stället för att rotera som helikopterns rotorblad slår kolibrins vingar fram och tillbaka med upp till 60 eller 70 slag per sekund. Vardera vingen kan vridas kring skulderleden, så att vingens framkant är vänd framåt vid framslaget och därefter vrids nära 180 grader, så att framkanten är vänd bakåt när vingen slås bakåt. Vingarna ritar faktiskt siffran åtta horisontellt i luften. Varje slag ger lyftkraft men ingen förflyttning. På så sätt kan fågeln sväva orörlig i luften medan den suger nektar ur en blomma.

Ett under av värmereglering

Malleehönan i Australien kan uträtta något som människor skulle finna praktiskt taget omöjligt utan att använda moderna, invecklade apparater — den tillverkar själv sin äggkläckningsmaskin.

I den torra halvöknen, där malleehönan bor och där temperaturen varierar från minus 8 till plus 46 grader, gräver hannen ner löv under vintern medan de är fuktiga, så att de inte torkar, utan i stället förmultnar. När vintern nalkas i maj, gräver han ett hål som är nära 5 meter i diameter och drygt en meter djupt, och han rakar då ner de vissna löven inom en omkrets på nära 40 meter kring hålet. I augustikylan täcker han så högen med ett halvmetertjockt jordtäcke. Honan lägger sedan ägg i ett hål i toppen av högen.b

En man som forskat i ämnet, H. J. Frith, säger enligt Scientific American för augusti 1959, sidorna 54—58:

”På våren måste [malleetuppen] minska den förmultningsvärme som når äggen. Han besöker då kullen före gryningen varje dag och gräver hastigt tills han närmar sig äggkammaren. När lagom mycket värme avgått, fyller han igen hålet med sval sand.

Senare på sommaren blir solen mycket varm, och en hel del värme leds från kullens yta ner till äggkammaren. En del värme kommer också upp från förmultningen av det organiska materialet, men den processen börjar nu sakta farten. Äggen har därför en tendens att överhettas, och fågeln måste göra något för att minska temperaturen. Det är inte mycket han kan göra för att minska förmultningens hastighet, men däremot kan han minska den solvärme som genom jorden leds ner till äggkammaren. Varje dag lägger han mer och mer jord på högen. När kullen blir högre och högre, kommer äggen under en period att vara grundligare isolerade från solvärmen. Så småningom tycks fågeln inte kunna bygga kullen högre, och en våg av värme börjar gå neråt mot äggen igen. Nu besöker tuppen kullen varje vecka eller så, tidigt på morgonen, avlägsnar all jorden och sprider ut den i den kalla morgonluften. När den blivit sval, samlar han ihop den och lägger tillbaka den på högen. Detta är mödosamt arbete, men effektivt när det gäller att hindra värmevågen i äggkläckningsmaskinen. Temperaturen i äggkammaren förblir oförändrad vid 33 grader.

När hösten kommer ställs fågeln inför det motsatta problemet: sjunkande temperatur i kullen. Kullen alstrar inte längre någon förmultningsvärme, och den dagliga tillförseln av solvärme minskar undan för undan. Fågeln ändrar nu taktik för att möta denna uppfordran. Tidigare skrapade han bort och spred ut sanden för att kyla av den tidigt på morgonen, ofta före gryningen, men nu kommer han till kullen varje dag omkring klockan 10 på förmiddagen, när solen skiner på den. Han gräver bort nästan all jorden och sprider ut den, så att kullen liknar en stor tallrik, och äggen ligger nu bara någon decimeter under markytan. Detta tunna jordlager som exponerats för middagssolen absorberar en del värme, men inte nog för att kunna hålla temperaturen över natten. Tallriken måste fyllas på med uppvärmd sand. Under den hetaste delen av dagen vänder fågeln på den sand han har avlägsnat från kullen och exponerar alltsammans för solvärmen. Så snart ett lager blivit varmt lägger han tillbaka det på kullen. Han följer ett sådant tidsschema att äggkläckningsmaskinen återställts i sitt ursprungliga skick med lager av uppvärmd sand vid 4-tiden på eftermiddagen, när solen börjar stå lågt på himlen.”

Forskaren experimenterade genom att i kullen placera ett värmeelement, som drevs med en 240-volts generator, så att han kunde sätta på och stänga av elementet när han ville. Tuppen unnade sig då ingen ro, men han lyckades faktiskt hålla temperaturen vid nästan 33 grader.

Vilken blind slump skulle kunna tala om för den här fågeln att en temperatur på 33 grader var absolut nödvändig för att äggen skulle kläckas, och varför skulle fågeln för den delen vilja frambringa avkomma över huvud taget? När det gäller malleehönan är detta så mycket egendomligare, eftersom föräldrarna lämnar ungarna helt åt sitt öde sedan de kläckts och grävt sig fram ur kullen. De ger dem ingen som helst hjälp. Men ändå har tuppen utfört något av det tyngsta arbete man kan tänka sig i det glödheta solskenet för att få äggen att kläckas, som om det vore viktigt för den biologiska jämvikten att malleehönan inte utrotas, vilket säkerligen också är fallet.

Beteende som vittnar om planläggning

Det finns tusentals andra exempel på olika beteendemönster hos djuren, som lätt kan förklaras som ett resultat av ett mästerligt sinnes planläggning, men som kräver tusentals antaganden för att passa in i teorin att de blivit till genom en slump eller en tillfällighet. Hur fick till exempel bävern en svans som är så väl lämpad för hans ”rappningsarbete”, tänder som kan fälla träd och drivkraften att först bygga en damm och sedan ett tryggt, bekvämt bo försett med ett förråd av föda? Hur kommer det sig att de dammar den bygger är en fördel, ja faktiskt en nödvändighet, för andra djur i grannskapet? Vi kan knappast påstå att bävern medvetet arbetar till nytta för andra djur.

Hur kom den asiatiska pilspringråttan att bygga sin permanenta bohåla i jorden med en huvudingång, som under dagen är stängd med sand, och därtill åtskilliga nödutgångar? Hur lärde sig takahefågeln på Nya Zeeland att bygga flera bon, vartdera med två utgångar, så att den kan flytta från bo till bo? Till och med en människa som försöker undgå förföljare skulle kunna förbise att i förväg göra upp en sådan plan. Vi behöver också lägga märke till att djuren inte lär sig dessa grundläggande beteendemönster av sina föräldrar, även om föräldrarna i vissa fall lär ungarna några få ting, till exempel att vara försiktiga, att jaga och att försvara sig. Det finns sannerligen ingenting som vittnar om att djuren har byggt på sina förfäders kunskaper eller upptäckter för att lära sig mer och mer, som människan gör. Men ändå har varje djur det beteendemönster som är nödvändigt för att arten skall överleva.

Arternas differentiering vittnar om planläggning

Det är inte så allmänt känt att Charles Darwin inte trodde på evolution i absolut mening. I avslutningen till sitt verk Origin of Species (Om arternas uppkomst) säger han: ”Det ligger storhet i denna åsikt att livet med dess olika förmögenheter av Skaparen ursprungligen blivit inblåst i några få former eller blott en enda.”

Men det finns inga bevis för att den stora mångfald av vitt skilda ”arter” av djur som nu finns på jorden härstammar från en enda eller bara några få ursprungligen skapade former, även om många varieteter har framgått ur dessa ”arter”, vilka inte kan korsas med varandra och ge fertil avkomma. Om detta skriver H. W. Chatfield i sin bok A Scientist in Search of God:

”En grov, okontrollerad parningsinstinkt skulle innebära katastrof för djurlivet, men hur styrs djurvärlden på sin ärbara och ansvarsmedvetna bana, om inte genom att en vägledande kraft vist och förståndigt ingripit och på något för oss okänt sätt upprättat en säkerhetsspärr för att bevara ordningen i skapelsen? Denna kraft har försett djurvärlden med två kön med sådan attraktion mellan dem som krävs för att livet skall vidmakthållas, men den har också på ett vist sätt dragit upp gränser för denna attraktion för att förhindra att den blir missriktad.

Någon kan vilja hävda att de omkring 800.000 djurarter man nu urskiljer är följden av tidigare korsning, och vare sig detta visar sig hålla streck eller ej, kvarstår det faktum att vi nu kan identifiera och karakterisera dessa skilda arter. Om urskillningslös korsning hade pågått under de millioner år som zoologerna och evolutionisterna är vana att bolla med, skulle det sannerligen vara en lyckträff om vi över huvud taget kunde urskilja några individuella arter. Men det häpnadsväckande förhållandet är tvärtom att vi efter denna långa tid kan dela upp djurriket i skarpt avgränsade och lätt igenkännliga arter.” — Sidorna 138, 139.

När det gäller livet på jorden ger bibeln svaret att livet frambragts av en mästerlig danare och inte alls är slumpens verk. Vi läser: ”Du är värdig, Jehova, ja vår Gud, att få härligheten och äran och makten, därför att du har skapat alla ting, och på grund av din vilja var de till och blev de skapade.” — Upp. 4:11.

Och när det gäller de olika arternas fortplantning, finns det en lag som styr denna, och vi vet att ingen lag uppkommer genom en slump eller ett sammanträffande, utan är en lagstiftares verk. Denna lag går ut på att alla arter av såväl växter som djur måste föröka sig ”efter sina arter”. Tycker du att fakta pekar på att livet på jorden kommit till genom en slump eller genom en skapelse? — 1 Mos. 1:11, 12, 21, 24, 25.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 12]

Fisken ”fyrögat” är utrustad med ”dubbelfokuserade” linser — den kan se föda på vattenytan medan den spanar efter fiender nedanför

[Bild på sidan 13]

Hur kan sprutfisken ta hänsyn till vattnets ljusbrytning, så att den kan träffa prick och ”skjuta ner” insekter?

[Bild på sidan 15]

Hur kan malleehönan ”veta” så mycket om temperaturreglering?