Äggläggare som återspeglar vishet

”TILL de mest besvärande luckorna i ryggradsdjurens fossilhistoria hör att den avslöjar så lite om kräldjurens utveckling under deras första tid, just när det skalförsedda ägget måste ha utvecklats.” Så sägs det beklagande på sidan 37 i Archie Carrs bok Kräldjuren. Men äggläggandet är bara början. Ruvandet är precis lika besvärande — de fossila lämningarna sviker evolutionisterna också här.

DE FLESTA FÅGLAR ruvar själva sina ägg med hjälp av värmen från den egna kroppen. Men fjädrarna kan utgöra ett problem. De är utmärkta isolatorer, och endast en mycket liten del av kroppsvärmen kan tränga igenom dem för att ruva äggen. Deras Skapare, Jehova Gud, och inte blind evolution, löste problemet åt dem på flera olika sätt. Många fåglar har en inbyggd lösning: ruvfläckar. Flera dagar innan det första ägget läggs fäller fågeln dunfjädrarna på bröstet. Därefter ökar blodkärlen i fläcken i storlek och antal, och huden blir tjock och svullen. När fågeln lägger sig för att ruva äggen, burrar den upp bröstfjädrarna och trampar runt i boet tills den kala, uppvärmda ruvfläcken vilar mot äggen. Eller rättare sagt ruvfläckarna, för somliga fåglar har tre stycken. Så snart dessa värmedynor vidrör äggen, påbörjas ruvningen.

MEN INTE ALLA FÅGLAR har ruvfläckar som uppträder automatiskt. Somliga har programmerats av sin Skapare att tillverka sina själva. Ankor och gäss, till exempel, rycker loss dunfjädrarna från bröstet för att huden skall komma i kontakt med äggen. Andra fåglar använder fötterna som äggkläckningsmaskiner. Den blåfotade sulan sveper sina färgglada fötter runt sitt enda ägg, och den stora simhuden, genom vilken det varma blodet snabbt cirkulerar, är precis lika effektiv som andra fåglars ruvfläckar.

VI HÖR OFTA TALAS om moderskärlek, men när vi riktar vår uppmärksamhet mot kejsarpingvinen, finner vi att det är dags för faderskärleken att göra entré. Mitt i den kallaste antarktiska vintern lägger honan ett ägg och återvänder sedan genast till havet för att äta. Men pappa Pingvin stannar kvar och lägger ägget på sina simhudsförsedda fötter — fötter som är rikligt försedda med blodkärl och därför ganska varma. Därefter täcker han över ägget med ett hudveck, som tjänar som ruvningspung. Det sluter så tätt att ägget ligger kvar i sitt varma, sköna ”bo” även när pappa Pingvin promenerar omkring. Temperaturen sjunker till −60 grader Celsius, bitande kalla snöstormar rasar i många dagar i sträck, men pappa Pingvin fortsätter troget att ruva ägget på sina fötter. Tre månader utan en bit mat! Men mamma Pingvin har inte glömt honom. När ägget har kläckts, återvänder hon för att mata sin familj med färdigsmält fisk som hon stöter upp ur krävan och tar sedan hand om ungen medan pappa ger sig av ut till havs för att skaffa föda.

SOMLIGA FÅGLAR ANVÄNDER uppvärmda platser som äggkläckningsmaskiner. Storfothönsen på den indonesiska ön Sulawesi lägger sina ägg på sluttningar till vulkaner, där marken ständigt är varm på grund av vulkanisk ånga. En annan medlem av samma familj som lever på ön utnyttjar den svarta, vulkaniska sanden som stränderna är täckta med. De begraver sina ägg i sanden som, eftersom den är svart, har absorberat den värme som behövs för ruvningen.

MEN FÅGLAR ÄR INTE de enda som använder sand som äggkläckningsmaskiner. Havssköldpaddor kommer upp på stränderna på natten och gräver hål där de lägger sina ägg, ibland ända upp till 400 eller 500 under en häckningssäsong. Nilkrokodilen gräver ett hål i sanden och lägger upp till 40 ägg. När ungarna kläcks omkring tre månader senare, utstöter de små kväkande ljud, och mamma Krokodil gräver då upp gropen och leder barnaskaran till vattnet.

ÄNNU STÖRRE VISHET återspeglas av saltvattenskrokodilen och den amerikanska alligatorn, som konstruerar verkligt raffinerade äggkläckningsmaskiner. De samlar ihop högar av kvistar, vass, löv och förmultnande växter i närheten av en flod eller ett träsk. Mitt i dessa meterhöga kullar lägger de sina ägg och stänker då och då vatten på dem med stjärten. Detta påskyndar växtavfallets förmultning, vilket alstrar den jämna och höga temperatur som behövs för att äggen skall kläckas.

MEN HUR RAFFINERADE dessa kräldjurs äggkläckningsmaskiner än är, går de inte på långa vägar upp mot dem som malleehönan konstruerar. Den kallas också termometerfågeln. Den lever i de torra och ofruktbara inre delarna av Australien, där temperaturväxlingarna är mycket stora, både mellan dag och natt och mellan olika årstider. Byggandet börjar vid tiden för de första höstregnen, eftersom de växtdelar som används måste vara våta för att förmultningen skall börja. Både hannen och honan arbetar, men det är hannen som utför det mesta av det tunga arbetet. Honan tjänstgör emellertid ofta som en ganska nogräknad övervakare.

DE GRÄVER ETT HÅL som är omkring en meter djupt, fyller det med kvistar och löv, krafsar över mer växtavfall och täcker alltsammans med ett tjockt lager sand. Komposten börjar nu multna, men det tar fyra månader innan den uppnår den temperatur som behövs, 34 grader Celsius. Först då kan äggläggningen börja. Hannen gräver en ruvkammare i komposten, kontrollerar temperaturen med sin öppna näbb och stiger därefter åt sidan för att låta honan lägga ett ägg. Men det duger inte, honan måste själv kontrollera temperaturen. Om hon inte är nöjd, måste hannen leta ut en lämpligare plats i komposten. När hon är nöjd och lägger sitt ägg, krafsar hannen över högen igen. Denna procedur upprepas var tredje eller fjärde dag, tills honan har lagt ett 30-tal ägg.

HELA DENNA TID sköter de vuxna fåglarna om bohögen, gräver hål och kontrollerar temperaturen inuti högen, där äggen ligger, och täcker sedan över hålen igen. Beroende på vädret och tidpunkten på dagen lägger de på eller tar bort sand eller gräver ventilationskanaler till det inre av högen och fyller sedan igen den precis i rätt tid. De får arbeta hårt och länge, men temperaturen varierar aldrig mer än en grad. Varje ägg kläcks efter 50 dagar, och varje kyckling gräver sig ut ur högen själv och tultar i väg på egen hand, ignorerad av sina föräldrar. Äggläggning, kläckning och skötsel av bohögen — allt detta pågår samtidigt i 6 eller 7 månader. Inberäknat de fyra månaderna i början, då högen värms upp, innebär detta närmare 11 månaders ständigt arbete. Och allt detta för att skaffa fram kycklingar som de inte bryr sig det minsta om!

VILKEN VISHET ÅTERSPEGLAS INTE hos alla dessa olika äggläggare! Men dessa djur är inte visa i sig själva. Den vishet de lägger i dagen är inprogrammerad av deras Skapare, Jehova Gud. Som det sägs i Ordspråksboken 30:24 (NW): ”De är instinktivt visa.”

[Bilder på sidorna 28, 29]

Grågås

Kejsarpingvin

Storfothöna

Havssköldpadda

Alligator

Malleehöna