Musik från Japan

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

URSPRUNGET till Japansk traditionell musik når mer än tusen år tillbaka i tiden. I denna ingår klassisk eller förädlad musik, kammarmusik, teater-, folk- och festivalmusik, såväl som en mängd vokala former. Denna musikens skatt gick vidare från generation till generation utan hjälp av partitur.

Mellan 200-talet och 400-talet v.t. kom buddistiska missionärspredikanter till Japan för att sprida sina uppfattningar. Sångerna och bakgrundsmusiken som hörde samman med deras religion sammansmälte undan för undan med den shintoistiska traditionella musiken och kom att bilda grunden till nästan all inhemsk japansk musik.

På 600-talet utvecklades denna japanska musik till vad som kom att kallas gagaku, den klassiska (bokstavligen ”eleganta”) musiken. Ur gagaku, som blev det kejserliga hovets musik, uppstod den profana användningen av instrumentalmusik såväl som teatralisk musik. Under tiden uppkom folk- och festivalmusik med dess ljudliga trummande och livliga rytm, som var en skarp kontrast till den milda gagakumusiken.

Instrumenten

Nu för tiden används många instrument i den traditionella japanska musiken. De tre man vanligtvis hör är koton, shakuhachin och samisen.

Koton, som importerades från Kina någon gång under 800-talet, är ett långt trälådsliknande instrument, omkring 1,8 meter långt och 0,3 meter brett. Med instrumentet liggande framför sig kan den sittande spelmannen knäppa på de 13 strängarna med ett plektrum. En skicklig spelman kan frambringa behaglig musik, som påminner om harpans.

Den japanska bambuflöjten, som är omkring 53 centimeter lång, kallas shakuhachi. Detta instrument har fem hål för fingrarna och ett munstycke i övre ändan. Spelmannen håller shakuhachin vertikalt. Genom att skickligt avpassa läpparna i olika vinklar i förhållande till munstycket och hålla halsen i olika lägen, när han täcker hålen med fingrarna, kan instrumentalisten frambringa toner i tre oktaver. De klagande tonerna från denna flöjt kan framkalla känslor av vemod och melankoli.

Samisen har ingen motsvarighet bland musikinstrument i Västerlandet. Den kom till Japan från Kina via Okinawa omkring år 1560 v.t. Men endast instrumentet har importerats. Sättet att spela på samisen, musiken som frambringas av den och själva instrumentets uppbyggnad är typiskt japanska. Samisen påminner om banjon, är tillverkad av trä övertäckt med kattskinn och har tre tarmsträngar. Den spelas genom att man för ett stort plektrum över strängarna.

När musiken frambringas på samisen, är inte ljudet från instrumentet det viktigaste, utan orden för vilka musiken utgör bakgrund. Utan ord har musiken liten betydelse. Den varierar efter sångens innebörd. När ord inte kan uttrycka det som skall sägas, till exempel kylan hos fallande snö eller en bäcks porlande, används samisen till att ”härma” dessa ting, och berättelsen framförs utan ord.

Att uppskatta musiken

Vilket är det samlade intrycket som japanska instrumentalister ger? Om du lyssnar för första gången, kan din reaktion vara att du hör samma sak om och om igen. Det kan förefalla som om du lyssnar till en melodi, och ändå verkar det som om du hör melodier som strider mot den. Men det ligger en tjusning i att se musikerna uppträda. Deras rörelser, hållning och uttryck förefaller alla vara koordinerade och i perfekt balans. Ja, i Japan är inte endast musiken betydelsefull, utan även hur den spelas och hur åhörarna betraktar uppträdandet.

Japansk musik skiljer sig mycket från musik som är vanlig i länderna i västvärlden. Denna skillnad inbegriper skalan, rytmen och ljudet. I västvärldens orkestermusik frambringar ljud från de olika instrumenten harmoni. Men i japansk musik kan de enskilda instrumenten höras spela olika melodier. Icke desto mindre frambringar de tillsammans en estetisk balans.

Inflytande från västvärlden

Under de senaste 100 åren har Västerlandets musikstil blivit normgivande i Japan. Under kejsar Meijis reform infördes västerländsk musikundervisning i skolorna. Trots detta föreligger ingen risk för att den gamla traditionella musiken skall dö ut. Många japaner vill bevara den traditionella musiken. Av den anledningen fortsätter de olika föreningar att blomstra som vill föreviga den och lära ut den.

På grund av att västvärldens musik har blivit en så betydande del av japansk kultur, kan man finna gamla japanska sånger skrivna med västerländska noter och arrangerade för piano eller gitarr. Under det senaste århundradet har också många nya japanska sånger skrivits i överensstämmelse med den västerländska stilen. Men det kan inte sägas att dessa är verkligt västerländska sånger. I stället har japanerna helt enkelt använt ett nytt medium för att berika sitt eget musikaliska arv. Resultatet är musik med distinkt japansk accent, men uppförd och spelad på västerländskt sätt.

Om du inte är österlänning, kan denna korta titt på japansk musik hjälpa dig att inse varför den är så annorlunda i jämförelse med västerländsk musik. Om du skulle få möjlighet att lyssna på den, var då observant och lyssna noga. Du kanske med tiden kan komma att njuta av musik från Japan.

[Bild på sidan 21]

KOTO

[Bild på sidan 21]

SHAKUHACHI

”När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den från Ofir almugträ i stor myckenhet ävensom ädla stenar. Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS [Jehovas] hus och till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller blivit sett i landet.” — 1 Kon. 10:11, 12.