Guld ur berget

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zaïre

GULD, som är känt som en ”ädelmetall”, har i långa tider varit högt värderat. Dess smidbarhet, dess beständighet mot tidens tand och dess vackra gula lyster har gjort att guld blivit ett favoritämne för finare juvelerararbeten och annan utsmyckning. På grund av sin sällsynthet är guld fortfarande uppskattat över hela världen, fastän det inte längre är en internationell grundval för valutan som i det förgångna.

Små klumpar (nuggets) eller korn av denna metall kan man finna i sanden på vissa flodbottnar. Detta kallas vaskguld. Fastän vaskguldet innehåller mellan 2 och 3 procent silver, har det den karakteristiska gula färgen. Eftersom den här fina metallen inte sitter ihop med de omgivande sandkornen, kan den lätt utvinnas med hjälp av tyngdkraftsseparation. Hur är detta möjligt? Guld är mer än 19 gånger så tungt som vatten och ungefär sju gånger så tungt som sand. Om en blandning av guld och sand passerar genom strömmande vatten, förs därför sanden i väg, men det tunga guldet faller till botten.

Guld kan också finnas inneslutet i flötser i berg, ofta långt under markytan. I hjärtat av Afrika måste man nu gräva djupt för att finna smala gångar (ådror) av kvarts som innehåller mycket små korn av guld, vilket är legerat med en låg procenthalt silver eller blandat med sulfider (metall i förening med svavel). Fem ton malm kanske innehåller endast 25 gram guld! Hur utvinner man då denna lilla kvantitet?

Utvinning

Det första steget i gruvdriften är att bryta ner bergarten till transportabla stycken. Det utförs med speciella lufttrycksborrar och dynamit. Eftersom kvartsgången ibland är bara 30 till 60 centimeter tjock, måste man också bryta upp en oerhörd mängd material som omger gången för att få fram den guldförande kvartsen. Denna malm lastas sedan i små vagnar, som löper på smalspårig räls, och transporteras till anrikningsverket, där guldet avskils från kvartsen och sulfiderna.

Malmvagnarna töms i en väldig ficka med kapacitet för mer än 400 ton sten. Från öppningen i botten på denna stora betongkrater faller malmen i en kross som förminskar storleken på stenblocken. Ofta utförs detta arbete av två eller flera krossar i följd, vilka gradvis förminskar stenblockens storlek.

Den krossade malmen förs nu till en kulkvarn. Vad är det? Allt man kan se från utsidan är en väldig cylinder eller trumma, som roterar horisontellt med ett dånande larm. Inuti är kvarnen kanske till tredjedelen fylld med stålklot som väger åtskilliga ton. När kvarnen roterar, söndersmulas malmen gradvis under den oerhörda tyngden av stålkloten, när de rullar över bergmaterialet. Efter många timmars malande i kulkvarnen har malmpartiklarna förminskats till sandstorlek.

Vid det här laget har de större guldpartiklarna frigjorts från stenblocken som inneslöt dem. Dessa partiklar kan nu avskiljas med en sådan metod som skaksiktning. En skaksikt är en maskin som får en vattenström att röra sig upp och ner. Det strömmande vattnet transporterar sanden, som är uppblandad med guld, över skaksiktens botten. Vid vattnets uppåtgående rörelse i skaksikten höjer sig ”bottensatsen”, som består av små stålkulor eller stenar, i det stigande vattnet och lämnar en öppning. Detta gör det möjligt för guldpartiklarna, som har högre täthet än både vattnet och skaksiktens ”bottensats”, att falla ned i en ”kista” eller uppsamlingsbehållare nedanför. Svävande i vattnet passerar sandpartiklar utan något guld över skaksikten och förs i väg av strömmen. Men också sulfiderna samlas upp av skaksikten. De har en täthet som ligger någonstans mitt emellan sand (kvarts) och guld och kan fortfarande innehålla små guldpartiklar. Den del av malmen som anrikats av skaksikten och som består av partiklar av guld som nu frigjorts, av sulfider och av en liten mängd sand, kallas ”siktkoncentratet”. Detta koncentrat kan ännu inte marknadsföras, utan måste underkastas en procedur som kallas ”amalgamering”.

Detta åstadkoms med hjälp av kvicksilver. Fastän kvicksilver är en metall, är det en vätska som legerar sig med guld och därvid bildar något som kallas ”amalgam”. Men kvicksilvret bildar inte något amalgam med kvarts eller sulfid. Om siktkoncentratet blandas med kvicksilver under rätta förhållanden, avskiljer därför kvicksilvret guldet och lämnar det andra materialet kvar. Sådan amalgamering svarar för utvinningen av 60 procent av allt guldet i malmen.

Hur förhåller det sig med det övriga guldet som är bundet inuti sulfiderna? Guldpartiklarna måste vara tillräckligt stora för att legera sig med kvicksilvret. Guldpartiklarna som finns i sulfiderna är emellertid mycket, mycket små, kanske bara en mikron i diameter. En mikron är en milliondels meter eller omkring en femhundradel av diametern på punkten i slutet av den här meningen. Tänk på det! Eftersom det här guldet undgår amalgamering, måste de värdefulla sulfiderna finmalas, och sedan kan guldet lösas.

I starkt utspädd lösning har det dödliga giftet cyanid den förvånansvärda egenskapen att det upplöser guld. Av den anledningen omrörs de finmalda sulfiderna en eller två dagar i väldiga kar i en lösning som innehåller cyanid och en tillsats av kalk. När guldet upplöses, stoppas omrörandet, och sulfiderna, som nu berövats sitt guld, får ansamla sig på botten. Lösningen, som nu är berikad på guld, tappas försiktigt av eller får avrinna genom en sughävert. För att man sedan skall kunna återföra guldet till fast form tillför man zinkpulver. Detta får guldet att fällas ut ur lösningen.

Genom amalgamering och genom cyanidprocessen kan man utvinna mer än 90 procent av det guld som finns i den ursprungliga guldmalmen. Men på detta stadium ser materialet som man fått fram inte ens ut som guld. Amalgamet av guld och kvicksilver har formen av silvergrå kulor, och fällningen av zink och guld är ett brunsvart slam. Därför måste båda dessa substanser föras från anrikningsverket till den kemiska anläggningen för behandling.

Kvarvarande mikronkorn utvinns

Hur omvandlas amalgamet av guld och kvicksilver? Kvicksilver kokar vid 357 grader Celsius, medan guldet inte ens smälter förrän det når 1.063 grader Celsius. Det första steget vid behandlingen av amalgamet är därför destillering. Amalgamet placeras i en järnkolv som är försedd med ett utloppsrör, vilket avkyls med rinnande vatten. Kolven upphettas till den punkt där kvicksilvret kokar bort och kvarlämnar guldet. Kvicksilvret tas emellertid till vara och används på nytt.

Fällningen av guld och zink måste behandlas på ett annorlunda sätt. Den behandlas med syra, som löser upp zinken och på så sätt frigör guldet. Sedan tvättas det kvarvarande guldet och torkas.

På det här stadiet är guldet från båda koncentraten klart att smältas ner tillsammans med det guld som kan ha blivit kvar ovanpå skaksiktens ”bottensats”. Guldet placeras i stora smältdeglar av grafit tillsammans med olika kemikalier, som underlättar nedsmältningen och även slaggbildningen. Dessa smältdeglar upphettas i en oljeeldad, öppen, eldfast ugn. Det flytande guldet omrörs och hälls sedan snabbt i gjutformar av gjutjärn. Orenheterna, som är lättare än ädelmetallen, flyter upp till ytan som ett skum, som stelnar till en skorpa som kallas slagg. Efter några minuters avkylning knackas slaggen bort, och tackorna rengörs noga. Efter analysering för bestämning av renhet och finhet stämplas tackorna med ett nummer och packas för transport.

Med tanke på att man vidtar så omfattande åtgärder för att framtvinga några tiotal gram guld ur många ton malm, är det inte att undra på att denna gula metall har en prislapp med en hög summa. Och vilken motsägelse är det inte att en stor del därav sedan stoppas undan i kassavalv, där det inte kan komma till någon direkt användning eller vara till någon omedelbar nytta för människan!