Bese London — från övervåningen på en dubbeldäckad buss

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien

”BÄSTA sättet att bese London är från övervåningen på en buss, mina herrar!” Så löd det råd som William Ewart Gladstone, Englands premiärminister, gav till några amerikanska besökare under 1800-talet. Nu för tiden har vi inga hästdragna bussar, som klapprar fram i London. Däremot står deras högröda, dieselmotordrivna ”barnbarn” till vår tjänst. Skall vi inte göra som millioner människor gjort — lyda Gladstones råd och gå en trappa upp? Låt oss göra det! Låt oss bese London — från övervåningen på en dubbeldäckad buss!

Transportmyndigheterna i London sörjer för denna dagliga busstrafik, som erbjuder besökare en utmärkt tvåtimmars rundtur. Med jämna mellanrum, med början klockan tio, kan man skaffa sig en biljett och stiga på en buss vid Marble Arch, Victoria Station eller Piccadilly.

Från Marble Arch, till Lambeth Bridge

Eftersom vår färd börjar vid Marble Arch, är det denna tredubbla triumfbåge med sina grindar av smidesjärn som blir vår första sevärdhet. Den är en efterbildning av Konstantins båge i Rom och står nu i närheten av Tyburn, där offentliga avrättningar ägde rum ända till slutet av 1700-talet.

Å, nu åker vi! Vi far längs Bayswater Road och följer Londons första allmänna spårvagnsbana, som byggdes av den företagsamme amerikanen George Train. Grönområdet i Hyde Park på 146 hektars yta har bidragit med frisk luft och vatten till nytta för londonborna sedan 1000-talet, då kung Edvard Bekännaren förlänade detta landområde och dess vattenkällor till Westminster Abbey. Denna park, som i dag är en plats där offentliga talare kan göra sina framträdanden vid det berömda Speaker’s Corner, har i det förflutna bevittnat militära mönstringar, uppvisningar och till och med en iscensättning på sjön Serpentine av slaget vid Trafalgar.

Vi åker genom Kensington och kommer till Royal Albert Hall. Denna byggnad, som har elliptisk form och har stildrag som påminner om en romersk kapplöpningsarena, är ett av Londons berömda konserthus. Man talar fortfarande om ett offentligt föredrag som hölls här år 1920 av Sällskapet Vakttornets andre president, J. F. Rutherford. Hur löd ämnet? ”Millioner som nu leva skola aldrig dö.” När samme talare framträdde i denna sal sex år senare, riktade han världens uppmärksamhet på det förhållandet att Nationernas förbund inte hade gudomligt stöd. Historiska fakta har sannerligen gett eftertryck åt hans ord, som var grundade på bibeln.

Strax till höger om Royal Albert Hall går Exhibition Road. Vid slutet av denna gata finns fyra populära museer, som bjuder på naturvetenskap, geologi, naturhistoria och konsthantverk. Man kan ha stor nytta och glädje av att tillbringa en dag i London på dessa museer. Med vår buss åker vi vidare till Knightsbridge och passerar ett antal torg — trädgårdar som tillhör bostadsområden i detta grannskap och bildar välkomna färgklickar.

Framför oss ligger nu trädgårdsanläggningarna vid Buckingham Palace, där den engelska drottningen bor. Så fortsätter vi genom Pimlico och kommer in på Royal Hospital Road i Chelsea. Det sägs att det var skådespelerskan Nell Gwynne som föreslog kung Karl II att upprätta sjukhuset för pensionerade soldater. Hur det nu än är med den saken, så lyser dessa pensionärer upp londonbilden med sina scharlakansröda uniformsrockar och glittrande medaljer från forna fälttåg.

Men vad är det som syns framför oss och blänker i solen? Jo, vi har sett vår första glimt av ”Gamle fader Themsen”! Chelsea Embankment går längs denna världsberömda flod, och det är rogivande att åka på denna allégata till Millbank. Där, på vår vänstra sida, ligger Tate Gallery, ett av Londons finaste konstmuseer.

Från Lambeth Bridge till St. Paul’s Cathedral

Vi åker nu över Themsen på Lambeth Bridge. Framför oss ligger Lambeth Palace, som är den officiella bostaden i London för ärkebiskopen av Canterbury. Vi kan låta vår uppmärksamhet inriktas på Lollards’ Tower. Varför heter det så? Jo, det uppkallades efter lollarderna, som var efterföljare till bibelöversättaren John Wycliffe, som levde på 1300-talet. Försedda med handskrivna engelska översättningar av delar av bibeln spred de sig ut över landsbygden och predikade för alla som ville lyssna. De motarbetades våldsamt av statskyrkan och blev ofta arresterade och fängslade — somliga säger att det skedde just i detta torn.

När vi tittar tvärs över Themsen, ser vi den ståtliga gotiska fasaden av Palace of Westminster, mer känt som Houses of Parliament. Denna byggnad är drygt 120 år gammal, men Westminster Abbey bakom den är från 1000-talet.

Vi passerar Westminster Bridge och County Hall, ämbetslokalerna för Stor-Londons stadsfullmäktige, och strax innan vi kör över Waterloo Bridge åker vi tätt intill Royal Festival Hall och andra konsertbyggnader på södra stranden. Vi åker ännu en gång över Themsen och kommer fram till den gata som kallas Aldwych, vilket är det anglosaxiska ordet för ”gammal by”. Detta får oss att tänka på den oansenliga begynnelsen till denna stora världsstad.

Lägger du märke till Kingsway, som börjar vid mitten av Aldwych, denna eleganta halvmånformiga gata? Där fanns en gång i tiden det gamla London Opera House, som uppfördes av Oscar Hammerstein i början av detta århundrade. Det kan nämnas att det var där som ”Skapelsedramat i bilder” visades i oktober 1914. Vid denna framställning med hjälp av rörlig film och stillbilder, vilken tog fyra kvällar i anspråk, användes rörliga bilder med synkroniserat ljud från grammofoninspelningar. ”Skapelsedramat i bilder”, som sammanställts av Jehovas vittnen, omfattade den bibliska historien från skapelsen fram till den tid då jordens förhållanden skall rättas till genom Guds rike. Tänk på det! Detta var den första lyckade ”ljudfilmen” redan år 1914, åtminstone tio år före dess motsvarighet i kommersiellt avseende!

Efter Aldwych ser vi framför oss kyrkan som är bekant från den engelska barnramsan ”Apelsiner och citroner”. Det sägs att en avgift uttogs i detta område från fruktimportörerna, när de fruktlastade pråmarna lossade sin last i närheten. De medel som inflöt delades sedan mellan dem som var bosatta i området.

Stadsbilden förändras från det traditionsmättade till sträng juridisk verklighet, när Royal Courts of Justice kommer inom synhåll. Korridorer på sammanlagt mer än fem kilometers längd förbinder de 25 rättssalarna och angränsande rum med varandra. Det sägs att en dags domstolsförhandlingar i dessa rättssalar frambringar ungefär 35.000 ord. Nu är det Fleet Street som fångar vår uppmärksamhet. Detta är ordets territorium om något! I dag strömmar trycksvärtan verkligen fram i en flod av ord, där Fleet River hade sitt lopp för 200 år sedan. Inom detta område finns de redaktioner och tryckerier som producerar Londons dagstidningar. Undangömt vid torget Gough Square finns det välbevarade hus som tillhörde dr Samuel Johnson, den berömde ordboksförfattaren för engelska språket.

Nu åker vi uppför en av Londons få kullar, på gatan Ludgate Hill. För några århundraden sedan skulle en välvd portal kallad ”Ludgate” ha hejdat vår färd. Ludgate var en av de sju huvudinfarterna till den gamla staden. När vi fortsätter uppför höjden, möts vi av sir Christopher Wrens arkitektoniska mästerverk, St. Paul’s Cathedral. Historiska fakta om tidigare byggnader på denna plats är täckta av en slöja av ovisshet, men den stora eldsvådan i London år 1666 förstörde den dåvarande domkyrkan, som hade förfallit och kommit i vanrykte. Bara några dagar innan eldsvådan utbröt hade Wren inspekterat byggnaden i avsikt att restaurera den. Ironiskt nog var det avgifter på kol, som forslats uppför Themsen, som till största delen finansierade Wrens 111 meter höga byggnadsverk för det nya London.

Från St. Paul’s Cathedral till Tower Bridge

När vi fortsätter uppför New Change, ser vi bortom kupolen på St. Paul’s Cathedral den mindre kupolen på Centrala kriminaldomstolen, mer känd som Old Bailey. På taket har den en gyllene bild som föreställer rättvisan. Här fanns Newgate, en annan av det muromgärdade Londons berömda stadsportar. När vi kommer in i Aldgate, där den tredje infarten till det gamla London fanns, får vi veta att det är möjligt att till fots följa den väl framgrävda romerska mur som omgav det forntida Londinium.

Vi följer Moorgate, där ännu en infart var belägen, och når finansvärldens hjärta, där banker och försäkrings- och investeringsbolag trängs med varandra. På vänstra sidan ligger Bank of England, som grundades år 1694 av William Patterson. Den har byggts om två gånger och har varit i verksamhet på denna plats sedan år 1734. Strax bortom banken ser vi de åtta korintiska pelarna på Royal Exchange, där Thomas Gresham år 1567 uppförde en byggnad, vilken användes av Londons köpmän för affärstransaktioner. Londons fondbörs ligger bara ett kvarter längre bort.

Pelarraden till höger vetter mot Mansion House, som sedan år 1753 är det officiella residenset för Londons borgmästare men som nu är mera berömt för sina lysande galamiddagar. Vår nästa självklara sevärdhet är minnesmärket över den stora eldsvådan. Monumentet, som är 62 meter högt och krönt av en skinande gyllene urna i skulpterade eldslågor, påminner oss om den förödande eldsvådan i London för 300 år sedan. Den egendom som då förstördes omfattade 13.200 hus, 89 kyrkor och 400 gator. Ändå sägs det att det bara var tre människor som dog i detta jättebål.

Framför oss ligger efterföljaren till föremålet för temat i barnramsan — London Bridge. Det uppges att det fanns en bro här år 43 v.t. Men det var den femte bron som byggdes här som åsyftas i orden ”Londonbron har rasat ihop!” Under den stränga vintern år 1281 flöt stora isflak nerför Themsen och fick fem av brovalven att ge vika. Fram till år 1738 var detta Londons enda bro, men parlamentet gav då sitt tillstånd till byggandet av en andra bro vid Westminster.

Vi svänger in på Tooley Street, passerar ett tättbebyggt magasinsområde och kommer fram vid Tower Bridge, som utgör en storslagen anblick. Denna 800 meter långa brokonstruktion, som togs i bruk år 1894, har två svängtappförsedda klaffar, som väger 1.000 ton vardera. Dessa kan höjas på bara en och en halv minut för att släppa igenom fartyg. När vi åker över bron, ser vi på vår vänstra sida en av Englands äldsta och ryktbaraste fästningar, Tower of London. The White Tower med sina karakteristiska fyra torn har under sin 900 år långa och händelserika tillvaro under olika epoker varit palats, fängelse, kungligt myntverk och till och med zoologisk inrättning. Tänk vilka historier Towern skulle kunna berätta! I dag utgör Towern helt enkelt ett säkert förvar för kronjuvelerna, där allmänheten kan beskåda dem.

När vi åker in på Eastcheap, blir vi påminda om det anglosaxiska ceap (som betyder idka byteshandel eller köpa), eftersom detta var platsen för de tidigare kött- och livsmedelsmarknaderna. Vi fortsätter färden och kommer till Cannon Street. Nej, namnet har ingenting att göra med medeltida vapentillverkning. Däremot finns det ett dokument från år 1311 som omnämner ”Kandelwickstrate”, därför att ljus (candles) och vekar (wicks) till dessa tillverkades här. Londonbornas vana att förkorta namn medförde snart att det blev en sammandragning till ”Carmen Street”.

Queen Victoria Street för oss åter tillbaka till Themsen. På högra sidan ligger Temple Gardens, ett landområde som en gång tillhörde tempelriddarna. Detta var en religiös och militär orden på 1100-talet, vilken ursprungligen inriktade sig på att bevaka vägarna och skydda pilgrimer på väg till de ”heliga platserna” i Jerusalem. Denna orden upplöstes år 1312, och dess egendom tillföll en sammanslutning av advokater. Inom detta område byggdes juristskolor: Inner Temple, Lincoln’s Inn och andra. Advokater och jurister har fortfarande sina ”ämbetsrum” här.

De fartyg som ligger förtöjda längs Embankment har dragit din uppmärksamhet till sig. Sist i raden ligger ett skepp som är mycket ögonfägnande, den tremastade barkriggade valfångaren, som nu är ett flytande museum. Det är det berömda skeppet Discovery, som stod under befäl av kapten Robert Falcon Scott vid hans expedition till Sydpolen år 1901.

Vi passerar nu under Waterloo Bridge, och lägg då märke till den smäckra granitobelisken, som är känd som Kleopatras nål. Den bogserades som en nöt i ett metallskal från Egypten för drygt 100 år sedan. År 1450 f.v.t. stod denna pelare utanför soltemplet i Heliopolis i Egypten, och den har bara en mycket avlägsen anknytning till Kleopatra.

Vad var det? Den fylliga klangen från timslaget fick dig bestämt att se dig omkring! Ta och rikta blicken uppåt till 96 meters höjd. Det är Big Ben du ser. Denna jätteklocka uppkallades efter Benjamin Hall, som var minister för allmänna arbeten då den installerades.

Från Big Ben till Hyde Park

Efter att ha kört runt Parliament Square kommer vi in på Parliament Street, där vi i vår väg ser Cenotafiet, det högtidliga minnesmärke som är rest där till åminnelse av den tragedi som de två världskrigen innebar. Som dess benämning på grekiska anger, ligger ingen begravd här, eftersom kenos betyder ”tom” och tafos ”grav”. Vid en snabb blick åt vänster ser vi Downing Street nr 10, londonbostaden för premiärministrar sedan Robert Walpole år 1735.

Horse Guards kommer nu inom synhåll. Här kan man se olika regementen patrullera, ridande på ståtliga svarta hästar. Dessa regementen har avdelats till livgarde åt drottningen. Med precision i utförandet genomförs en färgrik ceremoni varje förmiddag klockan 11 — vaktombytet.

När vi fortsätter uppför Whitehall, växlar vi från armén till flottan. Framför oss reser sig det 56 meter höga monument som uppfördes till ära för segraren från sjöslaget vid Trafalgar, lord Nelson. Bakom monumentet kan man se ännu ett av Londons storslagna konstgallerier, det imponerande National Gallery.

Från Trafalgar Square gör vi en sväng till Piccadilly Circus, hjärtat av Londons West End. Här ser vi den ofta fotograferade Erosstatyn. Denna tre meter höga aluminiumfigur föreställer inte den erotiska kärlekens gud, utan syftar i stället på ”människokärleken, som snabbt som pilen kommer till undsättning”, och den står här som en symbol till minne av lord Shaftesburys arbete med att bistå de fattiga. Vi kommer tillbaka till Haymarket, och därifrån kör vi åter ut på Pall Mall. Vilket egendomligt namn! För ungefär 300 år sedan kunde man få se en fransk bollsport — pallemaille — utövas här, och därifrån kommer namnet. Klocktornet i rött tegel, som strax därefter fångar vår uppmärksamhet, är allt som återstår av det ursprungliga St. James’ Palace, som uppfördes på befallning av kung Henrik VIII.

Vi kör längs Green Park och befinner oss nu i själva Piccadilly. Websters ordbok från 1858 uppger att en piccadilly var ”en hög krage eller ett slags kras”. Vilket samband har detta med det moderna London? Jo, i en uppslagsbok från 1600-talet sägs det att en pensionerad skräddare, som sålde sådana kragar, bodde här i ett hus som var känt som Piccadilla Hall.

Men se där, framför oss! Jo, det är Hyde Park igen. Vår rundtur i London i övervåningen på en buss är slut. Här uppe har vi suttit på första parkett och betraktat scenen, medan 19 seklers historia passerat revy. Många som kom till London i år för att delta i Jehovas vittnens internationella konvent ”Segerrik tro” begagnade sig av Gladstones förslag och fann att han hade rätt. Det bästa sättet att bese London är från övervåningen på en dubbeldäckad buss!

[Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

MARBLE ARCH

HYDE PARK

ROYAL ALBERT HALL

CHELSEA ROYAL HOSPITAL

PICCADILLY

PICCADILLY CIRCUS

LAW COURTS

St. PAULS CATHEDRAL

TRAFALGAR SQUARE

”DISCOVERY”

WATERLOO BRIDGE

ROYAL FESTIVAL HALL

HORSE GUARDS

BUCKINGHAM PALACE

WESTMINSTER BRIDGE

LONDON BRIDGE

BANK of ENGLAND

MONUMENT

TOWER of LONDON

WESTMINSTER ABBEY

HOUSES of PARLIAMENT

TOWER BRIDGE

LAMBETH PALACE

TATE GALLERY

LAMBETH BRIDGE

RIVER THAMES

[Bild på sidan 21]

Royal Albert Hall

[Bild på sidan 22]

St. Paul’s Cathedral

[Bild på sidan 23]

Tower Bridge

[Bild på sidan 23]

Tower of London