Vad Frankrike kan bjuda sina besökare
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Frankrike
LÅT oss föreställa oss ett äkta par, som vi kallar Ray och Cecile. De har i månader hållit på att planera för sin resa till Frankrike. Ray är mycket intresserad av främmande språk och gläder sig på förhand åt möjligheten att få bruk för sin franska, som han nu har ”friskat upp”. Cecile, tänker vi oss, härstammar från hugenotterna; det förklarar varför hon bär ett franskt namn. Eftersom hon har ett levande intresse för historia, är hon angelägen att få besöka det land som vi tänker oss att hennes protestantiska förfäder en gång har flytt ifrån.
Både Ray och Cecile ägnar sig med iver åt att studera bibeln. De önskar ta tillfället i akt och använda någon tid till sådana vanliga attraktioner i Paris som att fara upp i Eiffeltornet, ta en båttur nedför Seine med en bateau-mouche, flanera utefter Champs-Elysées eller kika över axeln på en konstnär som sitter och målar på Montmartres Place du Tertre. Dessutom är de fast beslutna att bese åtminstone några av de många platser i Frankrike som är förbundna med religionshistorien och bibeln. Det är därför med spänd förväntan som de stiger ur sitt flygplan på den högmoderna flygplatsen, Roissy-Charles-de-Gaulle.
Vänliga råd vid avdelningskontoret
Efter en natts vila bestämmer sig Ray och Cecile för att först göra ett besök vid Jehovas vittnens avdelningskontor. De visas runt på kontoret och i (Betel)hemmet, men de får veta att tryckeriet, tidskriftsavdelningen och utsändningsavdelningen ligger i Louviers/Incarville (i Normandie), omkring 105 kilometer väster om Paris. De ämnar hyra en bil efter vistelsen i Paris. De räknar således med att få bese resten av avdelningskontoret längre fram.
Just nu är de angelägna att få veta vad den som studerar bibeln kan finna som är av intresse i och nära Paris. ”Först och främst Louvren”, svarar deras guide vid Betel. ”Men eftersom det är lördag i dag och inträdet till Louvren är fritt på söndagar, föreslår jag att ni besöker några andra intressanta platser i dag.”
Quartier Latin (”latinska kvarteret”)
Enligt de förslag de fått beger de sig först till Quartier Latin, Paris’ studentkvarter. För att komma dit tar de buss 72 från Porte-de-Saint-Cloud till Place du Châtelet, en fängslande färd utmed högra stranden av Seine. Därifrån går de över bron Pont-au-Change till Ile de la Cité, den ö där den forntida gallisk-romerska staden Lutetia var belägen. De går vidare och kommer över bron Saint-Michel till Seines vänstra strand och fortsätter uppför boulevarden Saint-Michel, tills de når fram till Clunymuseet, på vänster hand, delvis inrymt i vad som finns kvar av de romerska termerna, allmänna badanstalterna.
I en krypta, på nedre botten, väcks deras nyfikenhet av några stenblock (försedda med följande text på franska: ”Pilier des Nautes”) från ett galliskt-romerskt altare, som bär flera hedniska gudars namn såväl som en inskrift, enligt vilken altaret byggdes ”under Tiberius’ regering”, dvs. vid den tid då Jesus var på jorden. ”Kom hit, Cecile, titta vad som står på den här skylten.” Ray översätter för henne och förklarar att det här hedniska altaret upptäcktes år 1711 under koret i katedralen Notre-Dame. ”Tänka sig”, utbrister han, ”den ryktbaraste katolska kyrkan i Frankrike byggdes på den plats där ett hednatempel legat! Verkligt betecknande, eller hur?”
I samma krypta betraktar Ray och Cecile de vanställda stenhuvudena som föreställer Juda kungar, allt som finns kvar av de 28 statyer som franska revolutionärer år 1793 störtade ner från Notre-Dames fasad, i tro att de var statyer av franska kungar. Dessa stenhuvuden från 1200-talet, som otvivelaktigt blivit vördnadsfullt begravda av en monarkist, påträffades under en parisisk begravningsplats så sent som i april 1977. ”Jag säger då det!” utbrister Cecile. ”De visar sannerligen vad folk kan komma att göra, när de blir vreda på kyrkosystemen!”
Protestantiska museet
Efter en snabblunch på en liten restaurang beger sig Ray och Cecile till det imponerande torget Place du Panthéon, där de tar buss 84 till rue des Saints-Pères. I huset nummer 54 finner de, över en gård, den franska protestantismens sällsamma lilla bibliotek och museum (öppet kl. 14—18 tisdag—lördag; endast tisdag 1 augusti—15 september). I montrarna till höger kan de med stort intresse betrakta ett exemplar från 1520 av Luthers verk De captivitate babylonica ecclesiae praeludium (Om [katolska] kyrkans babyloniska fångenskap. Ett förspel), ett exemplar (på franska) från 1523 av hans skrift Du mauvais usage de la Messe (Om det orätta bruket av mässan) och ett exemplar från 1561 av Calvins s. k. Kristna troslära, i engelsk översättning, Institutes of the Christian Religion. Alla tre böckerna var viktiga litterära verk som kraftigt bidrog till förverkligandet av den protestantiska reformationen. De betraktar också några mycket gamla protestantiska biblar på franska språket, som är utställda här.
På rummets andra sida finner de i en monter olika föremål och predikosamlingar som användes av hugenotterna, när de tvingades under jorden i samband med de förföljelser de fick lida på 1600- och 1700-talen. När de kommer tillbaka till ingången, prövar Ray sin franska på de historiska dokument och anslag, där alla icke-katolska religiösa möten i Frankrike förbjuds. Cecile ryser då han återger dessa avskyvärda påbud. Hon börjar förstå bättre varför hennes förfäder bestämde sig för att fly från Frankrike.
När Ray och Cecile kommer ut ur denna mycket intressanta men i viss mån unkna byggnad, är de glada över att få lite luft och promenerar utför rue des Saints-Pères till Seine, där den vackra anblicken av Louvren möter dem tvärs över floden. De viker av åt höger och går i sakta mak utmed kajen, förbi den byggnad som hyser Franska akademien och förbi de så karakteristiska boklådorna, där de s. k. bouquinisterna bjuder ut sina antikvariska böcker i träskjul intill räckverket mot floden, tills de når bron som leder till katedralen Notre-Dame.
Notre-Dame
De stannar till framför den gotiska katedralen från 1100-talet och betraktar portalen i mitten, där man har avbildat hur själarna blir vägda i ”Yttersta domen”. ”När man har sett det här”, säger Ray, ”är det svårt att förstå hur en katolik kan förneka att hans kyrka lär att de fördömda får utstå kroppslig plåga i helvetet.”
Cecile ropar på Ray och uppmanar honom att komma och titta på den vänstra portalen, ”Jungfruns portal”. Hon pekar på den skulpterade scenen över dörrarna, där man ser Maria bli krönt av en ängel under det att Kristus räcker henne en spira, och så säger hon torrt: ”Ja nog har de lyckats framställa henne som himmelens drottning!” ”Javisst”, svarar Ray, ”det passar in alltsammans. Notre Dame betyder ’Vår fru’. Hela katedralen är vigd åt dyrkan av himmelens drottning. Men ändå identifierar den katolska Jerusalem Bible [Jer. 7:18, fotnoten] himmelens drottning med Isjtar, hedningarnas fruktbarhetsgudinna.”
Nu tar de av till höger, in på rue du Cloître-Notre-Dame, för att söka upp hus nummer 10, där de finner museet Notre-Dame-de-Paris (öppet endast lördag och söndag, kl. 14.30—18.00). Detta lilla museum är väl värt ett besök, om det så bara blir för att i en glasmonter till höger om en gång mellan de två inre rummen bese framlidne kardinal Verdiers ”röda hatt” och ta del av den upplysning som ges om att kardinalerna får den röda hatten av påven som en symbol av att de måste visa sig oförskräckta, ”beredda att utgjuta blod”, för att främja den romersk-katolska kyrkans intressen.
Av olika dokument, som är utställda i glasmontrar eller hänger på den innersta salens väggar, framgår det å ena sidan att prästerskapet hade samröre med monarkin, och sedan med Napoleon, och å andra sidan vad som hände med prästerskapets och kyrkans egendom under franska revolutionen. ”Det kan ge oss en uppfattning om vad som skulle kunna hända, när profetiorna i Uppenbarelseboken, kapitel 17 och 18, kommer att gå i uppfyllelse på den babyloniska falska religionen, eller hur?” framhåller Cecile, då hon och Ray beger sig till sitt hotellrum, trötta men belåtna.
Louvren, Versailles och Saint-Germain-en-Laye
Följande dag, som är söndag, bestämmer sig Ray och Cecile för att besöka Louvren. De tar metron, Paris’ tunnelbana, och stiger av vid stationen Louvre, som för egen del är ett artistiskt mästerverk. Louvren öppnas klockan 10. De tillbringar förmiddagen på avdelningen för den orientaliska antiken och eftermiddagen på avdelningen för den egyptiska antiken. Med bibeln i hand följer de den rundvandring som skisseras på sidorna 13 och 14 i detta nummer.
När måndagen kommer, hyr våra båda bibelstuderande vänner en bil och tillbringar förmiddagen i Versailles. Cecile, som vet gott besked om franska historien, är i synnerhet ivrig att få se slottet, som är en symbol för kungalyx men också den plats där den franska republiken föddes. Ray, som inte i särskild grad fängslas av kungliga slott, får likväl sitt intresse väckt, då han lägger märke till ett tetragrammaton (de fyra hebreiska bokstäver som utgör Guds namn Jehova eller Jahve) över altaret i slottskapellet. Han påminner också Cecile, då hon beundrar den omkring 75 meter långa Spegelsalen, om att det var här som man den 28 juni 1919 undertecknade den fredstraktat, som inbegrep en överenskommelse om Nationernas förbund (vilket efterträtts av Förenta nationerna). Cecile är imponerad, med tanke på att Förenta nationerna tycks vara bestämt att fullgöra en sådan viktig del i den nutida uppfyllelsen av bibelns profetior.
En helt kort sträcka från Versailles ligger Saint-Germain-en-Laye, med ett vackert slott som rymmer ett mycket välordnat museum med intressanta artefakter från den gallisk-romerska tiden (öppet kl. 9.45—12.00 och kl. 13.30—17.00 varje dag utom tisdag). Här beger sig Ray och Cecile direkt till sal IX. De slår upp bibeln och läser Lukas 19:43, 44. En modell i liten skala, baserad på arkeologiska fynd, visar hur romarna belägrade gallerna vid Alesia år 52 f.v.t., varvid de använde ”ett belägringsverk av spetspålar”, liksom de gjorde vid belägringen av (Fortsättning på sidan 15) Vad Frankrike kan bjuda (Forts, från sid. 12) Jerusalem 121 år senare, år 70 v.t. På övervåningen, i sal X, monter 1, finner de bevis för att gallerna dyrkade en treenighet av gudar långt innan kristenhetens kyrkomöte i Nicaea antog uppfattningen om en treenig Gud år 325 v.t. I sal XI häpnar Ray och Cecile över att få se att detsamma gäller om Mariadyrkan. Flera statyer (t. ex. i monter 9) av galliska modergudinnor med barn påminner dem om bilder och statyer av ”madonnan och barnet” som man kan beskåda i kristenhetens kyrkor.
Andra orter att bese i Frankrike
Sedan Ray och Cecile i tre dagar ägnat sig åt det förflutna i och omkring Paris, bestämmer de sig på tisdagen för att återvända till våra dagars kristendom genom att besöka de två annexen till Betel, nämligen det som ligger i Louviers (2, rue des Entrepôts) och det som ligger i det närbelägna Incarville (8 bis, rue de la Forêt).
De berättar för sin guide, som visar dem runt på Betel, om vad de redan har sett och frågar honom vad det finns mera i Frankrike som kan intressera dem som studerar bibeln. Eftersom han vet att de ämnar vara med vid en av Jehovas vittnens sammankomster i Frankrike, ger han dem följande upplysningar:
”Om ni bestämmer er för att vara med vid sammankomsten i Nantes, kanske ni skulle ha lust att göra ett uppehåll på ditvägen i Angers. I det forntida slottet där med sina mäktiga fästningsmurar hänger Apokalypstapeten, en bildvävnad från 1300-talet. Den är 107 meter lång och avbildar 68 scener med motiv från Uppenbarelseboken. Förresten, Cecile, när du säger att du härstammar från hugenotterna, då kan du vara intresserad av att besöka ett protestantiskt museum i Le Bois-Tiffrais, Monsireigne, nära Pouzauges, ungefär 80 kilometer sydost om Nantes.
Om ni skulle ha för avsikt att fara söderut för att vara med vid sammankomsten i Toulouse, finner ni inom 80 kilometers radie därifrån många orter proppfulla av religionshistoria. Ni kan ju anteckna några av dem, t. ex. Le Mas-d’Azil (nära Sabarat), Montségur (nära Lavelanet), Carcassonne, Mazamet och slottet Ferrières (nära Vabre). Några av de här platserna, och många andra, bär vittnesbörd om den förskräckliga förföljelsen mot ’kättare’ genom speciella korståg, med hjälp av inkvisitionen och andra medel. Men tänk på att på de orter, där protestanterna utgjorde flertalet, gick de inte varsamt fram mot katolikerna!
Om ni beger er till Marseillesammankomsten, kanske ni antingen på ditresan eller på återvägen vill försöka göra ett uppehåll i Nîmes. Man kallar den staden för Sydfrankrikes Rom. Här finns en mycket välbevarad romersk amfiteater, ett tempel från första århundradet och ruiner efter romerska termer. Ett museum (Musée du vieux Nîmes) innehåller historiska föremål som hänför sig till hugenotterna. Några kilometer söder om Nîmes ligger en sällsam, muromgiven medeltida stad, Aigues-Mortes. I Constancetornet från 1200-talet var det som man spärrade in hugenottkvinnor (en av dem i 37 år) under 1700-talet, enbart av den orsaken att de framhärdade i att komma tillsammans för att studera bibeln. På en plats som heter Le Mas-Soubeyran, nära Anduze, 48 kilometer nordväst om Nîmes, kan man till och med bese ett hus där det hölls sådana ’underjordiska’ möten. Det kallas ’Musée du Désert’, och när man ser vilka gömställen de måste dra sig undan till, kommer man osökt att tänka på de försiktighetsåtgärder som våra bröder bland Jehovas kristna vittnen måste vidta för att kunna fortsätta att studera bibeln i de länder där Jehovas vittnen är förbjudna i dag.
Ja, Ray och Cecile, det var mycket roligt att få träffa er. Jag hoppas att det här ger er tillräckligt att göra på er färd. Bon voyage!”
”Merci beaucoup!” svarar Ray. ”Ja, tack för alla dessa nyttiga upplysningar”, tillfogar Cecile. ”Jag trodde aldrig att det skulle finnas så mycket av intresse för dem som studerar bibeln att se i Frankrike.”
[Karta på sidan 12]
(För formaterad text, se publikationen)
Frankrike
LILLE
Louviers
St.-Germain
Versailles
PARIS
NANTES
Angers
Pouzauges
GRENOBLE
Anduze
TOULOUSE
Vabre
Nîmes
Mazamet
Le Mas d’Azil
Carcassonne
Aigues Mortes
MARSEILLE
Lavelanet
Orterna som anges är sammankomststäderna sommaren 1978 och närliggande platser av intresse
[Bild på sidan 9]
Frankrike har mer att bjuda på än vin, kabaréer och Eiffeltornet
Under den gångna sommaren har Jehovas vittnen hållit sammankomster i Lille, Nantes och Marseille (26—30 juli) och i Paris, Grenoble och Toulouse (2—6 augusti). Den här artikeln handlar om några av de platser som varit av särskilt intresse för dem som besökt dessa sammankomster.