Ett adoptivbarn som ville veta sitt ursprung

Lagfäst anonymitetsskydd

FÖR drygt två år sedan tittade min fru och jag på några av avsnitten i den veckolånga televisionsserien ”Roots”. Jag förstod kanske bättre än de flesta tittare varför många vill känna till sitt ursprung. Det är helt naturligt att undra varifrån man kommer och vilka som är ens föräldrar och andra släktingar. Det är intressant att lägga märke till att under senare tid allt fler människor har börjat söka efter sitt ursprung.

”Letandet efter personligt ursprung har fått en ofantlig omfattning”, framhöll en specialartikel i Newsweek. En talesman för ett släktforskningsbibliotek sade om den här forskningen, som får allt större omfattning: ”Det skäl som människor nästan alltid uppger är: ’Jag önskar bara veta min identitet.’”

Men det finns en grupp av befolkningen som är särskilt intresserad av sitt ursprung. Det är vi som är adopterade av adoptivföräldrar. Men de flesta av oss som har försökt har nästan jämt blivit besvikna, när vi försökt få reda på våra biologiska föräldrars identitet.

Känner du till varför det är ett sådant hemlighetsmakeri? Är det motiverat?

Lagfäst anonymitetsskydd

Förenta staternas lagar föreskriver hemligstämpling. En ny födelseattest utfärdas, när ett barn adopteras; i själva verket är tanken den att barnet får en ”ny födelse”. De adopterades ursprungliga födelsehandlingar är förseglade, och de förblir förseglade vid nästan varje vädjan en adopterad gör för att få se dem. Personer som brutit förseglingarna i strid mot lagen har ibland dömts till böter och fängelse.

Till och med vuxna adoptivbarn förbjuds att se sina födelsehandlingar i praktiskt taget alla stater i Förenta staterna. I andra länder är lagarna annorlunda. I Israel, Finland och Skottland, till exempel, kan vuxna adoptivbarn skaffa fram sina ursprungliga födelseattester. I Sverige kan ett adoptivbarn alltid självt ta reda på sin biologiska mors identitet hos pastorsämbetet i den församling där han eller hon är född.

Adoptionslagarna i Förenta staterna påverkar bokstavligt talat millioner människor. Då inräknas de mellan tre och fem millionerna av oss adoptivbarn såväl som våra biologiska föräldrar och adoptivföräldrar. Det sägs att antalet adoptioner i Förenta staterna är större än det totala antalet i hela den övriga världen! År 1970 nåddes en toppsiffra av 175.000 adoptioner i Förenta staterna, men sedan dess har antalet minskat.

Antagandet av adoptionslagar

För några år sedan blev jag intresserad av att ta reda på mer om adoption. Genom att läsa bibeln fick jag klart för mig att detta tydligen var något mycket gammalt. Det israelitiska spädbarnet Mose, till exempel, togs upp ur Nilfloden och adopterades av Faraos dotter, ”och denna upptog honom såsom sin son”. (2 Mos. 2:5—10) Jag läste senare att bestämmelser om adoption fanns med i Hammurabis forntida babyloniska lagsamling, i den hinduiska Manus lagbok såväl som i de assyriska, egyptiska, grekiska och romerska lagarna.

De här adoptionslagarna kom speciellt till för att förhindra att släktlinjer dog ut och för att åstadkomma legitima arvingar. Det är därför intressant att påminna om att Abraham — den israelitiska nationens förfader — av allt att döma betraktade sin slav Elieser som en som kunde komma i fråga för en liknande ställning som en adopterad son. Abraham sade: ”Jag går ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från Damaskus, Elieser.” — 1 Mos. 15:2—4.

För inte så länge sedan var adoption okänd i engelsk civilrätt, som ligger till grund för Förenta staternas lagar. Laglig adoption förekom alltså inte i Förenta staterna förrän de enskilda staterna någon gång i mitten av 1800-talet började anta lagar som tillät det. Det var inte förrän år 1926 som Adoption of Children Act gjorde adoption juridiskt möjlig i England. Ett adoptivbarn är inte längre juridiskt släkt med sina biologiska föräldrar, utan bara med sina adoptivföräldrar.

En human anordning

Jag kan själv intyga hur bra den nutida adoptionen är. Förr uppfostrades sådana småbarn, som föräldrarna antingen inte ville eller inte kunde ta hand om, på anstalter. I allmänhet for dessa barn illa, och dödligheten var stor. Hur mycket bättre är det inte när par, som verkligen önskar barn, kan adoptera småttingar och ge dem den kärleksfulla omvårdnad de behöver!

Mina adoptivföräldrar gav mig sådan kärleksfull omvårdnad, och jag kommer alltid att vara tacksam för det. De uppfostrade mig som om jag varit deras eget barn. Men samtidigt talade de tidigt om för mig att jag var adopterad. Adoptivföräldrar gör klokt i att berätta detta för sina barn. När barn får reda på det av andra — vilket de antagligen får — blir de i allmänhet inte bara chockerade, utan känner sig också lurade av adoptivföräldrarna, som försökt hålla adoptionen hemlig. Men den bästa tidpunkten att förklara för dem att de är adopterade är när de kan förstå det litet bättre, kanske när de är mellan sex och åtta år gamla.

Under senare år har jag fått veta vilken stor betydelse miljön har för ett barns tidiga utveckling, och det får mig att känna ännu större tacksamhet mot mina adoptivföräldrar. I Förenta staterna, till exempel, får svarta barn vanligtvis inte samma utbildning och kulturella fördelar som de vita. Svarta barn som uppfostrats i vita hem, där de får större utbildningsmöjligheter, når därför vanligtvis högre poängtal i intelligenstester än andra svarta barn gör.

Var man finner spädbarn att adoptera

Under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet adopterade många vita föräldrar i Förenta staterna svarta barn. Ett tag var det faktiskt så att mer än en tredjedel av alla svarta adoptivbarn placerades hos vita föräldrar. Men sedan började svarta ledare komma med kraftiga protester. De sade att dessa barn på lång sikt skulle få större problem, när de som vuxna konfronterades med den hårda verkligheten. Kritikerna sade att de skulle bli utstötta av de vita på grund av sin hudfärg och av de svarta därför att de hade så helt annorlunda värderingar och vanor.

Men du undrar kanske varför så många vita så gärna vill adoptera svarta spädbarn och spädbarn av blandat rasursprung. Det beror på att det finns så få vita spädbarn att adoptera. Väntelistorna vid sådana inrättningar sträcker sig flera år framåt i tiden, och en del inrättningar tar inte ens emot nya ansökningar. Men varför är det en sådan brist? Eftersom flertalet adoptivbarn alltid har varit utomäktenskapliga barn, varför finns det då färre småbarn att adoptera, när det är en sådan ofantlig ökning av antalet utomäktenskapliga barn?

Den förnämsta orsaken är att man i dagens föränderliga samhälle inte längre ser ner på ogifta mödrar. Berömda popstjärnor och filmstjärnor tar själva hand om sina utomäktenskapliga barn, och sådana populära sånger som ”Having My Baby” har spritt ett visst skimmer över den här utvecklingen. För några år sedan lämnade alltså omkring 80 procent av de ogifta mödrarna i Förenta staterna ifrån sig sina spädbarn till adoption. Men under senare tid har bara omkring 20 procent velat lämna dem ifrån sig — och därför finns det färre småbarn att adoptera.

Undrar någonsin mödrar, som lämnar ifrån sig sina spädbarn, vad som händer med dem? Varför vill adoptivbarn finna sina biologiska föräldrar?

Önskan att veta

Trots att jag hade ett fint förhållande till mina adoptivföräldrar, så hade jag ändå alltsedan barndomen undrat hurdana mina föräldrar var. Sedan dess har jag fått höra att de flesta adoptivbarn känner det på liknande sätt — det är som om ”en bit av dem själva fattades”. Det är som doktor Arthur D. Sorosky, som ingående studerat ämnet, säger:

”Vi har funnit att adoptivbarnets nyfikenhet inte beror på om det har ett fint förhållande till sina föräldrar eller ej. Det är helt enkelt ett behov som alla har — att känna till sitt ursprung. Den adopterades önskan att få upplysningar om sin härkomst — eller till och med att få träffa sina riktiga föräldrar — är ett behov, som den som inte är adopterad inte riktigt kan fatta. Det kan inte heller avfärdas som något som bara gäller känslomässigt störda personer.”

Sedan dess har jag också fått veta att biologiska mödrar ofta längtar efter att få veta hur deras bortlämnade barn har det. Jag minns hur min adoptivmor, en mycket klok och förståndig kvinna, på min födelsedag brukade säga: ”Din mor, var hon nu än är, tänker säkert på dig i dag.” Jag är tacksam att både mamma och pappa har varit så förstående. När jag till slut beslöt mig för att börja söka, hjälpte de mig med det.

En undersökning har avslöjat att de flesta adoptivbarn, som funnit sina biologiska föräldrar, är glada för att de gjorde efterforskningen. Till och med när det de fann inte var så trevligt, ansågs det vara ännu värre att inget veta. Det kan jag intyga.

Men jag insåg att detta att finna mitt fysiska ursprung inte var det viktigaste för att finna verklig lycka. Går man bara tillräckligt långt tillbaka i tiden, så härstammar ändå hela den mänskliga familjen från patriarken Noa, som överlevde den världsomfattande syndafloden. Det som alltså är verkligt betydelsefullt att finna är inte vårt fysiska ursprung, utan ett gott förhållande till Gud, vår andlige Fader. Även om förhållandet till Jehova Gud är det viktigaste för mig, så önskade jag ändå finna mina naturliga föräldrar. Låt mig berätta för dig vad som blev resultatet av mitt letande efter mitt ursprung.