Adoption — Är det något för mig?

OM ADOPTIVFÖRÄLDRARNA tar ut skilsmässa eller den ena av dem dör, kan det givetvis ställa till stora problem. Men det är det adopterade barnet som kan bli mest lidande. Varför det?

De flesta av oss vet vilka våra biologiska föräldrar är. Även om vi förlorade dem redan tidigt i livet, har vi vissa minnen, och kanske också en del fotografier, som kan utgöra en länk mellan det förflutna och nuet. Men hur är det om ett barn lämnas bort för adoption strax efter födelsen? Adoptionsbyrån har visserligen en del uppgifter om modern, men dessa upplysningar lämnas ofta inte ut förrän barnet blir myndigt. I andra fall har mamman angett sitt eget namn på födelseattesten, men inte pappans. En del adoptivbarn är hittebarn — övergivna barn vars föräldrar är okända. Barn i dessa situationer saknar rötter och kan därför känna sig avskurna från sin bakgrund och sitt förflutna.

Hur stabilt är barnet?

Träd behöver ett bra rotsystem för att stå stadigt. Ett litet skott som ympas in på ett vuxet träd kan klara sig bra, men det kan också vissna så att det aldrig frambringar någon frukt. På liknande sätt kanske barn aldrig hämtar sig från den chock som det innebär för dem att bli avskurna från sina rötter, även om adoptivföräldrarna ger dem aldrig så mycket kärlek och ömhet.

Ett sådant exempel är Kate, som var född av västindiska föräldrar.a Redan som liten adopterades hon av ett varmhjärtat och omtänksamt vitt par, men hon kunde aldrig smälta in i sin nya miljö. Vid 16 års ålder gav hon sig i väg hemifrån för att aldrig mer återvända. Vid det laget hade hennes bitterhet förbytts i ett oresonligt hat. ”Varför lämnade min mamma mig till er?” sade hon hätskt. Tragiskt nog kunde den här familjen aldrig överbrygga den klyfta som uppstått.

Mervyn omhändertogs vid födelsen av barnavårdsmyndigheterna och placerades sedan i fosterhem. När han var nio månader blev han adopterad. Hans otrygga bakgrund och hans intensiva förtrytelse över att vara av blandad härkomst utvecklades emellertid så småningom till en rebellisk inställning, som vållade honom själv stora problem och blev till stor sorg för hans adoptivföräldrar, som gjorde så mycket för honom. Hans mor förklarar: ”Om någon skulle fråga mig till råds angående adoption, skulle jag nu säga: ’Tänk er för två gånger.’”

En kontrast till dessa exempel är Roberts och Sylvias erfarenhet. De hade en son och kunde inte få några fler barn. ”Har ni inte funderat på att adoptera ett utländskt barn?” frågade man dem. En kort tid senare adopterade de Mak-Chai, en nio månader gammal flicka från Hongkong. ”Jag undrar ofta varför mina föräldrar övergav mig”, säger Mak-Chai, ”och om jag har några bröder eller systrar. Men jag tror att jag har ett förtroligare förhållande till mina adoptivföräldrar än många barn har till sin riktiga mamma och pappa. Om jag visste vilka mina biologiska föräldrar var, skulle det inte göra någon större skillnad, förutom att jag kanske skulle förstå en del av mina personlighetsdrag lite bättre.” Rekommenderar hennes adoptivföräldrar adoption? ”Ja”, säger de. ”För oss har det varit en fantastisk upplevelse!”

Ett varningens ord

Graham och Ruth adopterade två barn i spädbarnsåldern, en pojke och en flicka, och hade då redan en son och en dotter. Alla fyra barnen växte upp som en sammansvetsad familj i en varm och trygg hemmiljö. ”Alla våra barn har flyttat hemifrån för länge sedan och lever sitt eget liv. Vi har regelbunden kontakt med dem och älskar dem alla fyra”, säger Ruth. Men tyvärr har båda de adopterade barnen haft allvarliga problem. Hur kan det komma sig?

”Vår läkare sade att miljön är helt avgörande för ett barn”, säger Graham, som nu inser att ärftliga egenskaper spelar en stor roll. Han tillägger: ”Hur var det till exempel med mammans hälsa när hon väntade barnet? Vi vet nu att narkotika, alkohol och tobak kan påverka fostret. Jag rekommenderar att man kollar upp båda föräldrarna, och helst även far- och morföräldrarna, innan man adopterar ett barn.”

Peters mamma gifte om sig, och Peter blev utsatt för svår fysisk och psykisk misshandel från sin styvfars sida. Vid tre års ålder lämnades han bort för adoption. ”Jag avskydde mina adoptivföräldrar redan från det ögonblick då jag kom ut från rättssalen”, säger Peter. Han tillägger: ”Jag förstörde allt som fanns inom räckhåll. När jag någon gång sov, hade jag fruktansvärda mardrömmar. När jag nu ser tillbaka på den tiden, förstår jag hur oerhört störd jag var. När mina adoptivföräldrar så småningom skildes, blev situationen ännu värre — mitt liv kretsade kring droger, stölder, vandalism och utsvävningar.

Vid 27 års ålder tyckte jag att livet var fullständigt meningslöst och umgicks med självmordsplaner. Men så en dag gav en helt obekant person mig en biblisk traktat, där det stod att jorden snart skall bli ett paradis. Innehållet i traktaten tilltalade mig. Det hade sanningens klang. Jag började läsa och studera Bibeln och började också göra förändringar i mitt liv och min personlighet. Men gång på gång återföll jag till mitt gamla levnadssätt. Tack vare mycket uppmuntran och sunt kristet umgänge känner jag mig nu lyckligare och tryggare i min tjänst för Gud än jag kunnat drömma om för några år sedan. Jag har också lyckats återknyta goda relationer till min mor, och det känns underbart.”

Var realistisk

Alla adoptioner är förbundna med starka känslor. Intensiv kärlek och tacksamhet förekommer jämsides med bitterhet och otacksamhet. Författaren Edgar Wallace förlät aldrig sin mor för att hon hade övergett honom, vilket var hur han uppfattade situationen. Hon sökte upp honom det sista året hon levde för att motvilligt söka ekonomisk hjälp, men Edgar, som vid det laget hade det mycket bra ställt, avvisade henne bryskt. Kort därefter, när han fick veta att hans mor skulle ha hamnat på fattigkyrkogården, om inte några av hennes vänner hade varit vänliga nog att betala begravningen, ångrade han djupt sitt känslolösa uppträdande.

De som funderar på att adoptera ett barn måste vara realistiska och bereda sig på att problem kan uppstå. Barn är inte alltid tacksamma för vad deras föräldrar — adoptivföräldrar eller biologiska föräldrar — gör för dem ens under de mest gynnsamma omständigheter. Bibeln nämner faktiskt att många människor i våra dagar skulle vara ”utan naturlig tillgivenhet”, ”otacksamma” och ”illojala”. — 2 Timoteus 3:1—5.

Å andra sidan kan detta att du öppnar ditt hem — och ditt hjärta — för ett barn som behöver föräldrar vara en positiv och berikande erfarenhet. Cathy, till exempel, är djupt tacksam mot sina adoptivföräldrar för att de gav henne ett kristet hem och sörjde för hennes fysiska och andliga behov. — Se rutan ”Det fungerade för oss” på sidan 8.

När föräldrar till sådana barn vill beskriva hur de känner det för sina adopterade söner och döttrar, kanske de påminner sig psalmistens ord: ”Barn är en gåva från Herren; de är en verklig välsignelse.” — Psalm 127:3, Today’s English Version.

[Fotnoter]