Ärret som blev en skönhetsupplevelse — Stora gravsänkan

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Kenya

DETTA ”ärr” på jordytan har fotograferats från rymdfarkosten Apollo 17, när den befann sig 145.000 kilometer ut i rymden. Det har en längd på omkring 10.000 kilometer och varierar i bredd mellan 8 och 80 kilometer, men det är inte alls någon rak fåra. Geologiska kartläggningar visar att det är sammansatt och ”dendritiskt” (trädliknande) — det har förgreningar och utlöpare. Utan tvivel har det åstadkommits av oerhörda krafter, som bröt upp jordskorpan, vilket resulterade i väldiga sprickdalar, som till vår glädje och förundran gett upphov till några av de vackraste och unikaste naturscenerierna på vår planet. Detta är Stora gravsänkan.

Det var först under senare delen av 1800-talet, i samband med att Öst- och Centralafrika började utforskas, som den fulla omfattningen av detta geologiska under kunde uppskattas. Efter ett besök i Östafrika år 1893 rapporterade J. W. Gregory, en skotte, till sina geologkollegor: ”För denna typ av dalsänka föreslår jag namnet Rift Valley (riftdal, gravsänka, förkastningsdal eller sprickdal), och jag använder termen ’rift’ (spricka eller rämna) för att beteckna ett ganska smalt utrymme som uppstått på grund av ett landområdes sänkning (sättning) mellan parallella brottlinjer. Sådana dalsänkor är kända i många delar av världen, men den som finns i Östafrika kan med rätta kallas Great Rift Valley (Stora gravsänkan).”

Från Asien till Indiska oceanen.

Den östafrikanska delen kan göra anspråk på att ha det storslagnaste avsnittet av denna geologiska förkastning. Detta fenomen framträder först mellan Libanons och Antilibanons berg i Asien och fortsätter söderut genom Jordandalens dalgång med Galileiska sjön, Döda havet och Akabaviken. Det följer sedan Röda havet och fortsätter in i Afrika, i Etiopien, mitt för det ställe där Adenviken och Röda havet möts. I Kenya, Uganda och Tanzania blir gravsänkan mera sammansatt, när den närmar sig ekvatorn. Den bredare västliga grenen av gravsänkan följer Mobutusjön (förut Albertsjön), Edwardsjön, Kivusjön, Tanganyikasjön och Rukwasjön genom Uganda, Zaïre, Ruanda, Burundi och Tanzania. Den östliga grenen följer en linje genom Ziwaysjön, Shalasjön, Abayasjön, Turkanasjön (förut Rudolfsjön), Baringosjön, Nakurusjön, Naivashasjön, Natronsjön och Eyasisjön genom Etiopien, Kenya och Tanzania. Victoriasjön kantas alltså på båda sidor av gravsänkan, och grenarna förenar sig med varandra i södra Tanzania. Gravsänkan fortsätter därifrån genom Malawisjön in i Moçambique och därpå mot Indiska oceanen.

Mäktiga krafter har gett upphov till denna väldiga bristning i jordskorpan och har på sina håll smyckat den med en upphöjd skönhet krönt med snökalotter. Som ett bevis på att våldsamma underjordiska krafter varit i verksamhet i den östafrikanska gravsänkan kan vi finna omkring 30 aktiva eller delvis aktiva vulkaner från Röda havets stränder i Etiopien till bergen Meru (4.566 meter) och Kilimandjaro (5.895 meter) i Tanzania.

Hänförande storslagenhet

Det var vid dess sydligaste spets som min familj och jag för första gången såg Stora gravsänkan. Under ett besök i Inyangabergen i nordöstra delen av Rhodesia kunde vi ta oss fram till en utsiktsplats vid ”världens yttersta kant”, från vilken vi kunde blicka drygt 600 meter lodrätt ner till dalbottnen nedanför. Och vid ett senare tillfälle, vid gravsänkans nordligaste del, följde vi vägen som går från Beirut till Baalbek i Libanon. Från en höjd av 1.370 meter på berget Libanon såg vi tvärs över Bekaaslätten till Antilibanons berg, en annan mycket imponerande anblick inom gravsänkan.

Den mest imponerande delen av Stora gravsänkan finns dock att se i Kenya, på vägen mellan Nairobi och Nakuru. Strax innan man börjar nedfärden utför den branta sluttningen genom en rad hårnålskurvor, kan man blicka ut över en vidsträckt gul slätt, som sträcker sig norrut och söderut så långt ögat kan se och i öster och väster avgränsas av nästan lodräta klippväggar. I denna del av dalgången ligger en mängd sjöar, bland andra Naivashasjön och Nakurusjön, som skänker prakt åt gravsänkan med de förnämsta fågelreservaten i världen.

Gravsänkans norra del

Låt oss, hemma i våra fåtöljer, göra en resa genom Stora gravsänkan från norr till söder. Fastän Jordan- och Dödahavssänkan är påtagligt smalare, saknar den ingenting i fråga om speciella särdrag och skönhet. Det var ett landområde i denna omgivning som bibeln beskriver på följande sätt i 5 Moseboken 8:7—9: ”Ty HERREN [Jehova], din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett land, där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i dalar och på berg, ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung, ett land, där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet skall fattas dig.” Som en vaktpost som spejar ut över denna dalgång står det vackra berget Hermon (2.700 meter). Jordanfloden, som rinner fram i gravsänkan, går tvärs igenom Galileiska sjön och slutar i den lägsta punkten på jordytan, Döda havet. Mätningar, som man gjort, visar att vattenytan här ligger 394 meter under Medelhavets yta. Döda havets vatten består till omkring 25 procent av fasta ämnen, varav det mesta är vanligt salt.

Gravsänkans östra sida, som sträcker sig från berget Hermon genom Hauran eller Djabal ad-Duruz, är en lång kedja av vulkankäglor, slocknade kratrar och stora lavautflöden och når endast drygt 900 meters höjd i sin högsta punkt. Hela området vittnar om vulkanutbrott som inträffat långt tillbaka i tiden. I detta bibelns land har det inte så sällan förekommit jordbävningar och vulkanisk aktivitet. Svåra jordbävningar har inträffat i Palestina ungefär vart femtionde år, mindre skalv förekommer oftare. På så sätt uppkommer gravsänkor.

Genom havet och in i Afrika

När gravsänkan fortsätter in i Rödahavsbäckenet, kommer den in i ett område som är ovanligt i fråga om geologi och ekologi. Detta hav har mycket större salthalt än någon annan del av oceanerna, och i motsats till de flesta oceaners djuplager av kallvatten kan dess djupvattenlager nå temperaturer på 59 grader inom vulkaniska bottenregioner. Det kan beskrivas som ett tvärbrant bäcken, som är ända till två och en halv kilometer djupt längs hela mittlinjen. Den stora mängden av olika slag av koraller och rikedomen på marina livsformer gör det till ett av de praktfullaste ”trädgårdsakvarierna” på jorden.

Gravsänkans dalsystem gör nu en sväng in över land ungefär mellan Mitsiwa (Massawa), den etiopiska hamnstaden vid Röda havet, och en punkt i Somalia, sydöst om Djibouti. Här, på sitt bredaste ställe, närmar det sig snart Danakilsänkan, som ligger omkring 120 meter under havsytan. Ett bälte med omkring 14 verksamma eller delvis verksamma vulkaner, som ligger utströdda på kartan, sträcker sig genom denna region och riktar uppmärksamheten på de våldsamma underjordiska krafter som ännu är verksamma i denna ofantliga sprickzon. I detta område finner vi saltsjön Karum med sina saltspiror och mångfärgade gölar, som omger berget Dallol och förlänar trakten ett förhistoriskt utseende och sällsam skönhet. Avlagringen av havssalt vid Karumsjön är 1.100 meter tjock, och temperaturen i marken i Danakil kan bli så brännande hög som 160 grader.

Östafrikanska förgreningar

Dalen smalnar nu till 50 kilometers bredd, som den behåller oförändrad, när den fortsätter genom förgreningssystemet i Östafrika. Efter kavalkaden av vulkaner i Danakil bjuder gravsänkan nu på en annan uppvisning med ett pärlband av lugna och vackra sjöar från Ziwaysjön till Chew Bahirsjön (förut Stefaniesjön). En av dessa, Shalasjön, som fått sitt namn från gallafolkets ord för ”pelikan”, har först under de senaste åren lämnat ifrån sig hemligheten med att pelikaner häckar där i tusental, fastän denna sjö innehåller ganska lite fisk som är lämplig till pelikanföda. Man vet nu att dessa vackra flygare tar sig över berget med hjälp av termikvindar (varma, uppåtgående luftströmmar) till Abayitasjön, som vimlar av tilapia (en fisk), och att de återvänder inom 24 timmar med förråd för att mata sin avkomma i Shalasjöns avskildhet. Den avsides belägna Turkanasjön (förut Rudolfsjön), som ibland benämns Jadesjön, förskönar nu dalgången, när denna lämnar Etiopien och kommer in i Kenya, och här blir de östliga och västliga förgreningarna tydliga.

Stora gravsänkan har tillgångar som gör den till ett av de mest betydande flyttfågelsstråken i världen. Några av de många vackra sjöarna som glittrar i den afrikanska solen är sötvattenssjöar, till exempel Ziwaysjön, Awasasjön, Naivashasjön och Baringosjön. Andra innehåller bara en obetydlig grad soda, vilket gör att alla dessa är utmärkta vattningsställen för rastande flyttfåglar. Gravsänkans resliga väggar erbjuder sträckor på hundratals kilometer med termikluft, som stiger uppåt längs de branta sluttningarna och bär upp örnar, hökar och storkar. Mindre fåglar, till exempel svalor och stenskvättor, flyger genom gravsänkan under sin färd mot Europa och Ryssland.

De stora sjöarna Magadi och Natron i den östliga grenen, vilka har ett mycket högt sodainnehåll, är ett av mysterierna i den östafrikanska gravsänkan. Man tror att den till synes outtömliga tillgången på tvättsoda kommer från gravsänkans heta innandömen. Mysteriet omfattar vattentillflödet, eftersom man inte kunnat upptäcka något sådant i anslutning till sjöarna, men det underjordiska källsystemet fortsätter att vara oerhört mäktigt. På grund av de ogästvänliga, frätande slätterna vid Natronsjön insåg man först så sent som för 25 år sedan att den var häckningsområde för nästan hela det väldiga östafrikanska beståndet av flamingor.

Den västra armen av den östafrikanska gravsänkan är tydligt markerad av de större sjöarna Mobutusjön (Albertsjön), Edwardsjön, Kivusjön och Tanganyikasjön, alla belägna i effektfulla omgivningar med en storslagen bakgrund, som reser sig i en brant stigning till drygt 1.600 meters höjd. Tanganyikasjön är den näst djupaste sjön i världen, med ett djup på omkring 1.500 meter. Längs denna gren av gravsänkan höjer sig Ruwenzoris bergskedja (de legendariska Månbergen), med toppar på drygt 5.100 meter, ovanför dalgångens botten.

Den östra och den västra grenen tycks nu åter löpa samman, och den vackra Malawisjön blir ett av de framträdande inslagen, när gravsänkan plöjer sig fram genom Moçambique och ut i Indiska oceanen.

Även om geologerna kanske inte kan få full klarhet i vare sig förlopp eller tidsomfattning i fråga om uppkomsten av Stora gravsänkans förkastningssystem, kan följande inspirerade ord från bibeln förklara dess ursprung: ”Berg höjde sig, och dalar sänkte sig på den plats, som du hade bestämt för dem.” Bara en kärleksfull Skapare skulle kunna förvandla ett sådant ärr till en skönhetsupplevelse. — Ps. 104:8.

[Karta på sidan 20]

(För formaterad text, se publikationen)

Stora gravsänkans förkastningssystem

TURKIET

LIBANON

SYRIEN

IRAN

SAUDIARABIEN

Djibouti

AFRIKA

SUDAN

ETIOPIEN

Shalasjön

SOMALIA

KENYA

Victoriasjön

Natronsjön

REPUBLIKEN ZAÏRE

Mobutusjön

Edwardsjön

Kivusjön

TANZANIA

Tanganyikasjön

ZAMBIA

MOZAMBIQUE

Malawiasjön

RHODESIA

SYDAFRIKA

INDISKA OCEANEN

ATLANTEN