Stora gravsänkan

Från Vakna!:s korrespondent i Kenya

DEN är en väldig fördjupning, en urholkning i jordytan som är så ofantlig att man kan se den från månen! Från Jordandalen i norra Israel sträcker den sig hela vägen ner till Moçambique — svindlande 640 mil — och löper alltså genom en stor del av den afrikanska kontinenten.

Det var år 1893 som den skotske geologen J. W. Gregory gjorde den första detaljerade undersökningen av detta naturfenomen. Gregory insåg att den väldiga fördjupningen inte hade bildats genom erosion av vatten och vind, utan ”genom att urberget sjunkit ner i magman, under det att den omgivande berggrunden stått kvar”. (Jämför Psalm 104:8.) Denna enorma spricka i jordytan benämnde han på engelska Great Rift Valley — Riftdalen eller Stora gravsänkan.

Våra dagars vetenskapsmän förstår fortfarande inte allt som har att göra med de underjordiska krafter som skapade den här dalen för årtusenden sedan. Men man kan inte låta bli att fascineras av den rika mångfald man träffar på där. Stora gravsänkans afrikanska del, som börjar i Etiopien, rymmer ett av de mest ogästvänliga ställena på jordens yta, nämligen Danakilsänkan (också känd som Afartriangeln). Denna väldiga saltpanna är en 150.000 kvadratkilometer stor öken som gränsar till Röda havet. Här har marken sjunkit till 120 meter under havsytan. Temperaturen kan gå upp till glödheta 54 grader Celsius. Gravsänkan höjer sig härifrån upp till etiopiska höglandet — till svala 1.800 meter över havsytan, med bergstoppar som når så högt som 4.300 meter. Täta regnskogar täcker det bördiga höglandets sluttningar och ger en konstant tillförsel av regnvatten åt talrika floder, till exempel Blå Nilen. Färdas man söderut längs dalsänkans östra gren, finner man hur den ständigt höjer sig och sänker sig på ett effektfullt sätt.

Som uppträdda på ett band ligger vulkantoppar av varierande former och storlekar längs Stora gravsänkan. Mindre sprickdalar grenar också ut sig därifrån. I den västra gravsänkan har vulkanisk aktivitet skapat bergskedjorna Ruwenzori och Virunga, vilka bildar en naturlig gräns mellan Zaire på den ena sidan och Rwanda och Uganda på den andra. Somliga toppar visar fortfarande tecken på geotermisk aktivitet och spyr emellanåt ut rök och eldsglödande lava. Uråldriga vulkantoppar inte långt från den östra gravsänkan, sådana som Kilimanjaro och Mount Kenya, når en sådan imponerande höjd att snön ligger kvar där trots den intensiva tropiksolen. Längs hela Stora gravsänkan finns också heta källor som bubblar fram ånga och överhettat vatten, ett vittnesbörd om hur det fortfarande kokar och sjuder djupt där nere under jordytan.

Längre söderut, i Tanzania, gränsar dalen till en vidsträckt grässlätt. På massajernas språk kallas den siringet, ett ord som betyder ”vidsträckt öppen plats”, men den är mera känd under namnet Serengetislätten. Dess frodiga gräsbeten bereder livsuppehälle åt väldiga hjordar av jaktbart vilt. Det är här som den stora gnuvandringen äger rum — i sanning ett imponerande skådespel!

Sjöar i gravsänkan

Längs östra delen av Stora gravsänkan i Afrika ligger en rad sjöar som är bemängda med natriumkarbonat (soda) och andra mineralsalter. Dessa kemikalier har lakats ut från de vulkaniska nederbördsområdena eller trängt in i sjöarna genom vulkanisk aktivitet under jorden. I somliga sjöar reagerar vattnet bara svagt alkaliskt. Så är fallet med Turkanasjön (Rudolfsjön) i norra Kenya, som ligger omgiven av tusentals kvadratkilometer öken med utspridd buskvegetation. Turkanasjön antar ibland en vackert jadegrön färg och är hemvist för det största krokodilbeståndet i världen. Sådana sjöar som Magadisjön i Kenya och Natronsjön i Tanzania är så mättade med salter att de fäller ut vit soda som bildar nästan fasta lager. Hur kan det komma sig? Sjön har ingen avrinning som skulle föra med sig salterna ut till havet. Det mesta av vattnet avdunstar, och kvar blir då en hög koncentration av mineralsalter. Det är inte många djur som kan överleva i eller omkring det bittra vattnet i gravsänkans sodasjöar. Märkliga undantag är emellertid de graciösa skära flamingofåglarna, som flyttar från den ena sodasjön till den andra och livnär sig av de mikroskopiska alger som frodas i det frätande vattnet. Här samlas flamingor i miljontal och bildar ett levande ljusrött hav.

En annan invånare som växer och frodas i dessa annars dödsbringande vatten är en liten fisk som heter Tilapia grahami. Den här alkaliresistenta fisken finner man ofta i närheten av ställen där ånga strömmar ut under vattnet. Vattnet är där så hett att det är obehagligt att närma sig det med handen. Men den lilla fisken klarar sig ändå bra här och livnär sig av sjöns alger.

Bara några få av sjöarna i den östra gravsänkan har sött vatten. En av dem är Naivashasjön i Kenya, som är belägen 1.870 meter över havsytan. Dess kristallklara vatten myllrar av fisk, och hjordar av flodhästar ligger där och gottar sig i solskenet. Överallt längs stränderna finns bälten med frodig grönska — papyrus och andra vattenväxter — där över 400 olika arter av färggranna fåglar håller till. Man upplever ett underbart vackert sceneri när man får se Naivashasjön mot en bakgrund av gula akaciaträd och omgivande berg.

Mitt i gravsänkesystemet ligger den näst största sötvattenssamlingen i världen, nämligen Victoriasjön. Dess vågor kluckar mot stränder i Kenya, Uganda och Tanzania. Den är också en av Nilens källor. Längre söderut ligger Tanganyikasjön, som når ett största djup av 1.440 meter. Det är den näst djupaste insjön i världen.

En rik mångfald av djur

Den östafrikanska gravsänkan ger livsuppehälle åt många olika sorters djur i stort antal. Bufflar, giraffer, noshörningar och elefanter är några av de större däggdjur som strövar fritt på de vilda, gränslösa vidderna i den stora sprickdalen. I de torra, vattenlösa områdena kan man få se sebror, spetsbockar (oryxantiloper) och strutsar. Graciösa antiloper hoppar högt i luften, när de rusar i väg över grässlätterna. Fläckiga kattdjur, sådana som leoparden och geparden, jagar på de öppna slätterna, och under de mörka timmarna kan man ofta höra det majestätiska lejonets rytande. Högt uppe i Virungabergen bor den sällsynta bergsgorillan. Långt nedanför, på dalsänkans botten, rör sig babianflockar långsamt i den svårforcerade terrängen och letar efter insekter, frön och skorpioner. Ståtliga örnar och gamar med enormt avstånd mellan vingspetsarna glidflyger högt där uppe i luften genom att utnyttja termiken, dvs. de varma, uppåtgående luftströmmarna. Färggranna turakoer (hjälmfåglar), skäggökar, näshornsfåglar och papegojor bebor törnbusksnåren i låglandet. Ödlor i alla former, storlekar och färger kilar omkring i flygande fläng, som om det brann under fötterna på dem.

Nomader i gravsänkan

Östafrikanska gravsänkan är hemvist för många ökenstammar och stäppfolk, vilka både bedriver boskapsskötsel och för nomadliv. De är härdade människor som går med långa, beslutsamma steg, så typiska för den afrikanske nomaden. I områden där det sällan regnar kommer ofta hela byar snabbt på benen och ger sig i väg för att söka nytt bete åt sin boskap. De rör sig fritt över de omarkerade gränserna länderna emellan utan vare sig pass eller visum och verkar likgiltiga för det framåtskridande som pågår i deras närområden eller för andra sätt att leva. I dessa avlägsna trakter går allt i sin sakta lunk. Tiden mäter man med solens uppgång och nedgång. Ens förmögenhet är liktydig med hur många kameler, getter, kor eller får man äger eller med hur många barn man har.

Husen är enkelt men genialiskt byggda. Trädgrenar böjs och binds samman så att de bildar en välvd stomme. Denna täcks därefter utvändigt med flätat gräs, djurhudar eller gyttja uppblandad med kospillning. Sådana hem innehåller ofta en eld för matlagning, en liten inhägnad för husdjuren och en säng som kanske bara består av ett stycke djurskinn. Röken från härden uppfyller huset och håller rummet fritt från flugor och mygg. För att om natten skydda sin boskap mot vilda djur bygger en by eller familjegrupp ofta sina små kupolformade hyddor i cirkel, vilken i sin tur omges av ogenomträngliga taggiga grenar.

Överallt i Stora gravsänkan finner man en mångfald av människor med olika ansiktsdrag, språk och sedvänjor, allt efter vilken stam de tillhör och var de bor. Trostillhörigheten varierar också i hög grad. Somliga har omfattat islam, andra är kristna till namnet. Många är vidskepliga, och sådant de inte kan förstå tillskriver de gärna övernaturliga makter. På senare år har många avlägsna områden gjorts tillgängliga för inflytande utifrån genom program som tillhandahåller utbildning och läkarvård.

Det är inte förvånande att också Jehovas vittnen gör ansträngningar för att kontakta dessa härdade nomader. Vittnena hoppas att få göra dem bekanta med Bibelns löfte om en tid då ingen skall behöva vara beroende av förbränd och uttorkad mark för sitt livsuppehälle. Bibeln säger ju: ”Vildmarken och den vattenlösa trakten kommer att jubla, och ökenslätten kommer att fröjda sig och blomstra som saffranskrokusen.” (Jesaja 35:1) Under tiden står Stora gravsänkan kvar som ett storartat vittnesbörd om hur mångsidig Jehova Gud är, han som är Skaparen av allt.

[Karta på sidan 14]

(För formaterad text, se publikationen)

ISRAEL

EGYPTEN

SAUDIARABIEN

Röda havet

YEMEN

Adenviken

ERITREA

SUDAN

UGANDA

RWANDA

BURUNDI

ZAIRE

ZAMBIA

MALAWI

DJIBOUTI

ETIOPIEN

SOMALIA

KENYA

TANZANIA

MOÇAMBIQUE

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1995 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 15]

På Serengetislätten förekommer ett verkligt imponerande skådespel — den stora gnuvandringen

[Bildkälla]

Nedan: © Index Stock Photography and John Dominis, 1989

[Bild på sidorna 16, 17]

Flamingor samlas i miljontal och bildar ett levande ljusrött hav

[Bilder på sidorna 16, 17]

Jehovas vittnen delar med sig av Bibelns budskap till människorna i Stora gravsänkan