Katolsk lärare ådrar sig påvens vrede
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Tyskland
DET är sällan som en religiös undersåte har fått så mycket utrymme i dagstidningarna under så lång tid och så fångat tyskarnas uppmärksamhet som Hans Küng i samband med att Vatikanen i december förra året tillkännagav att den hade återkallat hans förordnande att undervisa i katolsk teologi vid universitetet i Tübingen i Tyskland. Detta åtföljdes genast av omfattande och starkt känslosamma uttryck för protest — men också uttryck för stöd och hjälp.
En katolsk veckotidning kallade ”fördömandet av denne välkände, omtvistade, stridslystne och skarpsinnige teolog” en ”svår chock”, som skulle komma att kännas ”överallt i hela Västerlandets religiösa värld”. Vad var orsaken till att Vatikanen vidtog en sådan åtgärd?
En kontrovers sedan lång tid tillbaka
Hans Küng, född år 1928 i Schweiz, studerade i Rom och blev prästviga år 1954. Redan så tidigt som år 1957 fick han ortodoxa katoliker att höja på ögonbrynen åt en avhandling som han skrev för sin teologie doktors-examen. I den hävdade han att läran om kristen rättfärdiggörelse, såsom Karl Barth — en av Europas ledande protestantiska teologer på 1900-talet — förklarade den, var i överensstämmelse med den katolska läran.
År 1967 publicerade Küng, som nu var professor i dogmatisk och ekumenisk teologi vid universitetet i Tübingen, en bok betitlad Die Kirche (Kyrkan). Hans icke-ortodoxa synpunkter förkastades omedelbart av Vatikanen, som inbjöd honom att komma till Rom för att få frågan klarlagd. Küng vägrade att resa och påstod att hierarkins auktoritära tillvägagångssätt skulle hindra en rättvis och öppen behandling av frågan. Tre år senare publicerade han boken Unfehlbar? Eine Anfrage (Ofelbar? En undersökning), som kom lagom till hundraårsdagen av antagandet av dogmen om påvens ofelbarhet — en dogm som Küng påstod var öppen för diskussion.
Under tiden såldes många exemplar av hans böcker. De nya böcker, som publicerades år 1974 och 1978, trycktes i stora upplagor. När Küng i sin bok som utkom år 1978 behandlade ett ”ofarligt” ämne, bevisen för Guds existens, trodde somliga att kontroversen visade tecken på att avta. Men våren 1979 publicerade han en bok med titeln Kirche — gehalten in der Wahrheit? (Kyrkan — förblir den i sanningen?) och skrev också förordet till en bok mot Vatikanen, som var författad av August Hasler och betitlad Wie der Papst unfehlbar wurde (Hur påven blev ofelbar). Den slumrande glöden av religiösa stridigheter flammade på nytt upp, och denna gång högre än förut.
Vatikanens beslut var därför inte helt oväntat, även om det dröjde länge. Den fann att ”professor Hans Küng har i sina skrifter avlägsnat sig från den fullständiga sanningen i den romersk-katolska kyrkans tro och kan därför inte längre betraktas som en katolsk teolog eller utöva undervisning i denna egenskap”.
Vad betydde detta i verkligheten? Denna åtgärd var långt ifrån en bannlysning, och den tillät till och med Küng att vara kvar som präst. Men han fråntogs sitt förordnande att undervisa i katolsk teologi och att utbilda män för prästyrket.
På vilken auktoritet grundade kyrkan sitt beslut?
År 1933 undertecknades ett konkordat mellan Tyskland och Vatikanen av kardinal Eugenio Pacelli (som senare blev påven Pius XII) och Hitlers vicekansler, Franz von Papen. Detta konkordat garanterade den katolska kyrkan i Tyskland vissa rättigheter och förmåner i utbyte mot vissa eftergifter av kyrkan gentemot regeringen. År 1957 fastslog den tyska federala författningsdomstolen att konkordatet fortfarande var bindande under den nuvarande tyska lagen.
Del 22 föreskriver att ”tillsättandet av katolska religionsundervisare ... sker efter ömsesidig överenskommelse mellan biskoparna och regeringen i delstaten i fråga”. Detta betyder att ingen kan förordnas att undervisa i katolsk teologi utan kyrkans godkännande, inte ens vid en statlig undervisningsanstalt.
Detta väcker den intressanta frågan: Kan Küng, som en medlem av universitetets teologiska fakultet, fortsätta att undervisa i teologi, även om han inte officiellt representerar kyrkan? Eller måste universitetet överföra honom till en annan professur för att undervisa i ett icke-religiöst ämne?
Medlemmarna av Tübingens katolska teologiska fakultet hade ställt upp och gett Küng sitt fulla stöd, men i februari uppmanade de honom att utträda ur den teologiska lärarkåren. Küng inställde sin undervisning, men han sade att han var ”ledsen över att de just nu vidtog denna åtgärd” efter att först ha understött honom.
Küngs synpunkt
Küng förnekar att han är en missnöjd kättare — kyrkan har i själva verket inte direkt anklagat honom för kätteri. För närvarande varken förkastar han kyrkan med dess påvedöme eller försöker vända katoliker bort från katolicismen. Nej, tvärtom. I ett brev till påven Paul VI erkände han sin ”kritik av vår kyrka” men kallade det ”en kritik grundad på kärlek”. Han påstår att grunden för hans kritik är påven Johannes XXIII:s önskan, som kom till uttryck vid andra ekumeniska Vatikankonsiliet år 1962, ”att släppa in lite frisk luft i kyrkan”.
”Reformvänliga” katoliker har varit snabba i att understödja Küngs förslag till reformer i sådana ämnen som födelsekontroll, kvinnliga präster och prästernas celibat. Genom att också ifrågasätta sådana läror som påvens ofelbarhet, läran att Kristus och Gud är ”ett till väsen” och läran om jungfrufödelsen har han berört ämnen som många katoliker finner det svårt att tro på. Hans uppmaning till en mer demokratisk form av kyrkostyre, som tillåter biskopar att ha en större del i att forma kyrkans beslut och angelägenheter, har vunnit omfattande gehör.
Küng säger att han aldrig har påstått sig vara en officiell talesman för hierarkin. ”Såsom katolsk teolog inne i kyrkan” betraktar han i stället sig själv som en talesman ”för många katolikers rättmätiga intressen”. Han frågar: ”När kommer representanterna för kyrkans organisation, som i ekonomiskt avseende är så välsmord och administrativt oklanderlig, äntligen att inse att i det förhållandet att hundratusentals katoliker i tysthet lämnar kyrkan ... ligger en varningssignal som manar till kritisk självrannsakan?”
Kyrkans synpunkt
Kardinal Joseph Ratzinger i München förklarade kyrkans synpunkt och sade: ”Alla har rätt att utveckla sina egna idéer och ge uttryck åt dem. ... Men det är inte så att var och en har rätt att säga att hans idéer uttrycker det som den katolska kyrkan lär. ... [Küng] måste tillåtas undersöka och studera. Kyrkan måste tillåtas förkasta honom som en uttolkare av dess läror.”
Kyrkan säger att en person i Küngs ställning inte tillåts att öppet utmana kyrkans auktoritet. Att han ifrågasätter kyrkans dogmer har skapat förvirring och väckt oro bland katoliker. Somliga anser att kyrkans beslut kommer för sent. Enligt tidskriften Time lär en av Vatikanens representanter ha sagt privat: ”Johannes Paulus II slår till, och han väljer de mest prominenta personerna först.” Andra ”oroselement” inom kyrkan, som kanske står näst i tur, är sådana som teologerna Schillebeeckx och Schoonenberg i Nederländerna eller Leonardo Boff, professor i teologi, i Brasilien.
Vem har rätt — kyrkan eller Küng?
Det måste i all ärlighet erkännas att, sett från vars och ens synpunkt, båda sidor har vissa tungt vägande skäl. Men två saker är oroande: Det okristna sätt på vilket deras stridigheter har förts och deras uraktlåtenhet att åberopa starka bibliska bevis som stöd för sina uppfattningar.
Den katolska veckotidningen Christ in der Gegenwart (Den nutida kristne) framhöll under rubriken ”Misstag på båda sidor” att kyrkan hade gjort ”beklagliga misstag” i handläggandet av frågan, men den tillade: ”Till en viss grad måste professor Küng också klandras. ... Hans kränkande språk har förstört broderligt förtroende.”
Hamburger Abendblatt var mera rakt på sak: ”Det var inte ett sansat dryftande bland heliga, ett dryftande som utmärktes av övertygande argument eller av att man lyssnade till varandra. Inte heller strävade man efter att genom kärlekens ande komma fram till sanningen. Det var ett dryftande som utmärktes av hugg och slag och stötar.”
Är detta vad man normalt skulle förvänta av en kyrka som påstår sig vara grundad på Kristus, som, ”när han smädades, icke smädade igen” (1 Petr. 2:23, J. P. E. Benelius’ katolska sv. övers.), eller av en av kyrkans mest framträdande teologer som påstår att hans ”kritik” är ”grundad på kärlek”?
Det är tydligtvis så att kyrkan, som konfronteras med söndrande element inom sina egna led, försöker så gott den kan att upprätthålla sin auktoritet. Küng kämpar hårt för att omforma kyrkan till det han tycker den bör vara.
Men både kyrkan och Küng har misslyckats. På vilket sätt? Genom att på de hundratals sidor som behandlar vars och ens försvar av sin individuella ställning ha åsidosatt starka bibliska bevis och i stället fört fram kyrkans tradition, den allmänna opinionen, mänsklig vishet och filosofiskt hårklyveri. Detta borde aldrig få ske.
Om du som en ärlig och uppriktig katolik — eller protestant — ibland är osäker på vad du skall tro, och om du så att säga ”förs hit och dit av varje lärdomsvind”, vänd dig då till bibeln för att få sann vägledning. Läs den, studera den och ta emot hjälp från människor som är villiga att hjälpa dig att förstå den. Bibeln, och enbart den, är ”av Gud ingiven” och ”nyttig till undervisning, till bestraffning, till tillrättavisning, till uppfostran i rättfärdighet”. — Ef. 4:14; 2 Tim. 3:16, Benelius.
”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla i skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” — 1 Kor. 1:10.