Vad katolikerna anser om ofelbarhetsdogmen
HUR betraktar katolikerna själva läran om påvens ofelbarhet? Lägg märke till följande kommentarer som Vakna!:s korrespondent i Italien tagit del av:
A. M., en katolsk advokat från Bergamo, sade: ”Om en person bekänner sig till katolicismen, då måste han tro på dess dogmer. Att frågan om påvens ofelbarhet inte kan förklaras på ett rationellt sätt är uppenbart — det är en trosfråga. Antingen tror man eller också tror man inte.”
P. S., en katolik från Palermo, förklarar: ”Det väsentliga är enligt min mening inte om bibeln stöder dogmen eller ej, utan om den har fyllt och fyller sin funktion inom kyrkan. Vi lever i en förvirrad värld, ett verkligt Babylon av åsikter. Människor har inte längre något att hålla sig till, och det råder stort behov av en absolut tillförlitlig källa som de kan referera till.”
Andra katoliker är kritiska. Deras skepticism tycks grunda sig på påvedömets historia genom tiderna. ”Trots att jag själv är aktiv katolik, är det svårt för mig att tro på denna lära [om påvens ofelbarhet]”, sade L. J., en journalist från Rom. ”Påvarnas historia visar raka motsatsen.”
A. P., en läkare i Rom, säger: ”Jag tror inte alls på den. Han är en människa som alla andra och begår misstag. Han handlar till exempel orätt när han blandar sig i politiken. Det är bara Gud som inte begår misstag.”
Det råder således delade meningar om denna lära. I Rom, där Vatikanen ligger, ansåg år 1982 57 procent av alla katoliker att dogmen om påvens ofelbarhet är en av kyrkans mest tvivelaktiga läror. I Portugal är det bara 54,6 procent av katolikerna som tror på den och i Spanien endast 37 procent.
Skulle det kunna vara så att denna dogm inte alls bidrar till endräkten inom katolska kyrkan, utan i själva verket har gett upphov åt stridigheter och dispyter? Historien bevisar att den har vållat splittring ända från första början, till och med under det kyrkomöte som stadfäste den i slutet av 1800-talet.
Splittring och översitteri
Det går inte att förneka att det förekom mycket hetsiga diskussioner mellan biskopar och kardinaler under Vatikankonsiliet år 1870. Publikationen La Civiltà Cattolica för det året talade om ”våldsamma dispyter” och påpekade att inte ens jesuiterna hade förväntat att ”sådana motsättningar skulle uppstå i samband med en sådan helig sanning”.
Den tyske historikern Ferdinand Gregorovius skrev att det förekom ”stormiga sessioner” vid konsiliet. Det som hölls den 22 mars 1870 var särskilt bråkigt. Biskop Josip Juraj Strossmajer, en av de många biskopar vid konsiliet som var emot ofelbarhetsdogmen, blev nedtystad av högljudda skrik från de biskopar som stödde förslaget. Protokoll från detta kyrkomöte förtäljer att medan Strossmajer höll sitt anförande, protesterade dessa biskopar ”högljutt” och skrek: ”Sparka ut honom!” och: ”Gå ner! Gå ner!”
Andra historiker har visat att påven och kurian i Rom utövade starka påtryckningar på konsiliets medlemmar för att få dogmen antagen. Den katolske historikern Roger Aubert talar i detta sammanhang om det ”uppträde” som Pius IX hade med kardinal Guidi från Bologna, vars anförande inför rådet inte föll påven i smaken. När kardinalen i sitt tal hänvisade till traditionen, påstås det att Pius IX i vredesmod sade: ”Jag är traditionen!”
Påven ville ha denna dogm fastställd till varje pris: ”Jag är så fast besluten att genomdriva detta”, sade han, ”att om jag trodde att kyrkomötet ville bringa frågan till tystnad, skulle jag upplösa det och fastställa dogmen själv.” La Civiltà Cattolica medgav: ”De intriganta metoder som majoriteten av konsiliet och även påven Pius IX begagnat sig av och de inskränkningar och problem som därigenom åsamkats minoriteten kan inte längre bagatelliseras eller rättfärdigas apologetiskt sett.”
En historiebok sammanfattar det som skedde med följande ord: ”Påvliga nuntier [sändebud] skrämmer biskoparna till att godkänna dekretet om påvens ofelbarhet.” Dessa ”intriganta metoder” kunde emellertid inte stilla oenighetens upprörda vågor — de endast fick dem att svalla ännu mer. Efter Vatikankonsiliet bröt sig en del av de oliktänkande prästerna ut ur katolska kyrkan. Denna schism ledde till bildandet av den ”gammalkatolska” rörelsen, som fortfarande är verksam i Österrike, Tyskland och Schweiz.
Nutida tvivlare
Stridigheterna kring denna dogm har aldrig riktigt lagt sig. Inför hundraårsdagen av dess antagande, år 1970, flammade de upp med särskild glöd.
I slutet av 1960-talet skrev den holländske biskopen Francis Simons boken Infallibility and the Evidence (Ofelbarheten och bevismaterialet), där han klart och tydligt uttryckte sina tvivel beträffande katolska kyrkans och påvens ofelbarhet. Simons förklarade vad resultatet blivit av denna dogm: ”I stället för att vara en kraft som främjar framåtskridande och sunda förändringar har kyrkan blivit en institution som fruktar allt nytt och främst är intresserad av att säkra sin egen ställning.”
En kort tid därefter kom ett skarpt angrepp från Hans Küng, den kände schweiziske teologen, som med sin bok Unfehlbar? Eine Anfrage (Ofelbar? En undersökning) och andra skrifter ådrog sig bister kritik från den katolska hierarkin. Något senare, i slutet av 1970-talet, skrev August Hasler: ”Det blir allt tydligare att det inte finns någon grund för dogmen om påvens ofelbarhet, vare sig i bibeln eller i kyrkans historia under det första årtusendet.”
Teologer som stöder kyrkans officiella lära har reagerat på olika sätt. Publikationen La Civiltà Cattolica nämner den ”oerhörda uppdämning av problem, intolerans och stridigheter” som skapades genom ”andra Vatikankonsiliets förnyade bekräftelse av läran om påvens primat”. Karl Rahner framhöll att ”dogmerna behåller sin historiska utformning och ständigt står öppna för omtolkning i framtiden”.
Om kyrkans dogmer blir föremål för nya uttolkningar, hur kan de då vara ofelbara? Hur kan de utgöra de fasta hållpunkter som människor eftersträvar? En ännu viktigare fråga är emellertid om de första kristna såg upp till en ofelbar påve.
[Infälld text på sidan 6]
”Han handlar ... orätt när han blandar sig i politiken.” — Läkare i Rom
[Bildkälla på sidan 7]
Miami Herald Publishing Co.