Våra muskler — vad de förmår och inte förmår
Musklernas enklaste rörelser är underverk som vi tar för givna. Får de träning, kan de utföra häpnadsväckande prestationer i fråga om styrka och uthållighet. Men det finns ett annat slag av träning eller övning som är långt viktigare — övning som kan ge vad våra muskler aldrig skulle kunna ge oss!
DU VILL lyfta en låda, som är fylld med fjädrar. Ditt sinne instruerar de muskler du skall använda, och du lyfter lådan med fjädrar. Nu är lådan i stället fylld med blykulor. Ditt sinne instruerar nu samma muskler som lyfte fjädrarna att lyfta blykulorna, och de gör det. Enkelt, eller hur? Inte alls.
En skelettmuskelfiber drar inte ihop sig med mindre eller större kraft beroende på om det är lätta eller tunga vikter. När en nervände säger till muskelfibern att dra ihop sig, gör den det fullständigt. Om den alls skall dra ihop sig, gör den det helt. Hur kommer det sig då att musklerna på en befallning utvecklar bara tillräcklig kraft för att lyfta fjädrar, men att samma muskler på en annan befallning uppbjuder den större kraft som behövs för att lyfta bly?
En muskel består av många buntar av tunna muskelfibrer — varje bunt kallas en motorisk enhet. Till varje enhet leder en motorisk nerv, som förgrenar sig i änden så att varje muskelfiber stimuleras av sin egen särskilda nervände. Den elektrokemiska impulsen överförs med hjälp av kemiska ämnen från nervänden till muskelfibern, där den på nytt blir elektrokemisk. Fibern drar ihop sig. Alla fibrerna i denna bunt eller motoriska enhet drar ihop sig.
Nu förhåller det sig så att inte alla fiberbuntarna i en muskel drar ihop sig när muskeln används. Om sinnet vet att det bara är fjädrar som skall lyftas, sänder centrala nervsystemet signaler till bara de jämförelsevis få fiberbuntar som behövs för att lyfta fjädrar. Men om det är bly som skall lyftas, stimuleras många fler fiberbuntar till att dra ihop sig.
Ibland blir sinnet lurat. Om det tror att lådan är fylld med fjädrar, när den i själva verket innehåller bly, blir inte tillräckligt många fibrer stimulerade till att dra ihop sig, och sinnet blir förvånat. Det känns som om lådan vore fastspikad i golvet. Men om sinnet tror att lådan är fylld med bly, då den bara innehåller fjädrar, blir många fiberbuntar engagerade för att lyfta blyet, och lådan tycks flyga upp från golvet.
Beslut på beslut!
Det avgörande är alltså att centrala nervsystemet hela tiden beslutar om hur många fiberbuntar som måste stimuleras till att dra ihop sig för de många olika arbetsuppgifter som kroppens omkring 650 muskler har att utföra. I muskelfibrerna förekommande känselorgan, muskelns spänningsmätare, som kallas muskelspolar, kontrollerar fibrerna och sänder tillbaka rapporter till centrala nervsystemet. Genom dessa svar hjälper de till i beslutsfattandet. Du kanske inte alls tycker om att fatta beslut, men omedvetet fattar du hela tiden milliontals beslut!
Ju fler fibrer som drar ihop sig, desto större och mera spänd blir muskeln. När du till exempel lyfter handen för att klia dig i huvudet, sammandrar sig bicepsmuskeln i överarmen. Det är inte nödvändigt att många fiberbuntar drar ihop sig, och därför förblir bicepsmuskeln ganska slak. Men lyft med samma rörelse en 15-kilosvikt till skuldrorna, så kommer bicepsmuskeln att svälla och bli spänd, eftersom många fler fibrer sätts i arbete.
En del muskler har mycket finare kontroll över spänningen än andra. Med fingrarna kan man till exempel hålla något i ett järngrepp, men med dem kan man också varsamt handskas med tunnskaliga ägg. Sådana muskler innehåller många fiberbuntar, men varje fiberbunt har bara några få fibrer — en del inte fler än 10. Andra stora muskler, som till exempel en del i benen, kan inte utföra sådana fint graderade rörelser. De har färre fiberbuntar, men många fler fibrer i varje bunt — ofta mer än 100.
Skelettmusklerna har i huvudsak två slag av fibrer: röda fibrer för långsamma och jämna rörelser; vita fibrer för snabba och plötsliga utbrott av verksamhet. En del muskler består nästan uteslutande av långsamma fibrer, medan det i andra muskler finns både långsamma och snabba fibrer. Människor som är ovanligt snabba i sina rörelser har fler vita eller snabba fibrer än människor vars rörelser är långsammare. Viga gymnaster behöver till exempel snabba fibrer för att kunna utföra de glänsande och svindlande uppvisningar som vi häpnar inför. Framstående sprinterlöpare har också fler av dessa snabba fibrer än vad långdistanslöpare har. Träningen åstadkommer naturligtvis en viss skillnad, men man kan inte förändra förhållandet mellan snabba och långsamma fibrer — det är ärftligt, en gåva.
Var energin kommer ifrån
ATP (adenosintrifosforsyra) är den energirika källan till musklernas verksamhet. ATP produceras i muskelfibrerna av små kornbildningar som kallas mitokondrier. ATP bildas på många sätt. Fetter i muskelvävnaden (fettvävnad) bryts ner till fria fettsyror i muskeln och också i blodet. Slutligen förbränns de i muskelfibern, så att energi frigörs för att tillverka ATP. Glukos från blodet förbränns också i muskelfibrerna och bildar ATP. En del glukos från blodet lagras i musklerna som kolhydrater och kallas muskelglykogen. När sedan ATP behövs, bryts detta muskelglykogen ner till glukos, vilket utan syretillförsel producerar ATP.
Dessa metoder för att tillverka ATP används samtidigt, men i olika utsträckning beroende på omständigheterna. Slaget av motion, dess intensitet, dess varaktighet, personens fysiska kondition — allt detta är faktorer som påverkar hur mycket ATP som varje metod kommer att ge vid givna tider. Men när man motionerar intensivt och länge, till exempel i samband med långdistanslöpning, är huvudkomponenten i ATP-produktionen glykogen.
Maratonlöpare laddar ofta upp inför tävlingar genom att några dagar före loppet äta mycket kolhydrater. De kan på så sätt öka mängden glykogen som finns lagrat i musklerna med så mycket som 300 procent. En biprodukt av detta bruk av glykogen är emellertid mjölksyra, som ansamlas i musklerna. Ansamlingen av mjölksyra framkallar muskeltrötthet och till slut muskelsmärta.
Bör man tillbedja musklerna eller deras danare?
Muskler kan prestera mycket. Med hjälp av dem kan man kasta en boll och få den att gå i en viss riktning och att träffa ett mål. Muskler kan balansera kroppen upprätt på en hand. De kan få kroppen att graciöst flyga, hoppa och snurra genom luften. Ena armens muskler kan lyfta vikter på flera tiotal kilo över huvudet. Musklerna i benen kan få kroppen att svinga sig över en ribba, som ligger på över 2 meters höjd, eller att hoppa så långt som nästan 9 meter. Benmusklerna kan också få en människa att springa 100 meter på omkring 10 sekunder eller 1.500 meter på mindre än 4 minuter eller 42 kilometer på lite mer än 2 timmar. En del människor kan springa 100 eller 200 kilometer utan uppehåll. Tarahumaraindianerna i Mexico springer 300 kilometer. En del kommer med det tvivelaktiga påståendet att vissa tibetanska munkar, som genom särskild övning lär vara ”snabba på foten”, springer omkring 450 kilometer på 30 timmar, medan de upprepar sina heliga formler i takt med sina steg och andetag.
Muskler är vördnadsbjudande. Men de är inga gudar. En del löpare — helt visst bara ett fåtal — tycks tro det. En löpare liknar löpningen vid sökandet efter den heliga Graal. En annan löpare hävdar att ”sökandet efter ande genom kroppen har just börjat”. Doktor George Sheehan, som av många har kallats löpningens överstepräst, sade: ”Faran för mig är att jag kommer att misslyckas med att nå upp till mina gränser och finna Gud. Men här hjälper mig löpningen.” En kvinnlig joggare liknade sin löpningsupplevelse vid en omvändelse. Hustrun till en löpare sade: ”Tom var metodist. Nu är han löpare.” Joel Henning skrev i sin bok om löpning: ”Det är verkligen en form av tillbedjan, ett försök att finna Gud.” Bob Anderson, som är utgivare av On the Run, förklarade: ”Någon har en gång sagt: ’För att människorna skall överleva måste de uppfinna en ny religion.’ Den religionen har blivit uppfunnen. Det är löparens religion.”
Men vänta ett tag! Muskler kan inte frälsa. Det är endast deras danare som kan det. Musklerna återspeglar Jehovas vishet som skapare. Se hans geniala skaparförmåga i musklernas smidighet, snabbhet, styrka och uthållighet. Se hans genialitet i de mycket komplicerade elektrokemiska reaktionerna — varje sekund under dygnet inträffar det millioner sådana reaktioner i millioner fibrer, och dessa reaktioner styrs och synkroniseras utan att vi behöver tänka på det. Utan en tanke från vår sida utför musklerna sin uppgift att hålla oss vid liv: lungorna andas, hjärtat slår, blodet cirkulerar, olika organ smälter maten, körtlar utsöndrar olika ämnen, elektriska kretsar fungerar — och mycket, mycket mera som vi aldrig är medvetna om.
Det är nyttigt och hälsosamt att träna musklerna, men denna träning kan inte jämföras med träning eller övning i gudaktig hängivenhet. ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet”, skrev aposteln Paulus, ”men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” (1 Tim. 4:8) Finn glädje i det slag av motion du tycker om. Njut av och uppskatta dess goda resultat. Motion kan göra att du mår bättre. Gudaktig hängivenhet kan emellertid åstadkomma vad muskler aldrig kan göra — att du får leva längre, ja för evigt. Det är som psalmisten sjöng:
”HERREN sätter inget värde på en hästs styrka och har inte behag till en löpares ben; han finner behag i dem som fruktar honom.” — Ps. 147:10, 11, The New English Bible.
[Ruta på sidan 11]
VAD AEROBISK MOTION GÖR FÖR DINA MUSKLER
Muskelfibrerna blir starkare och drar ihop sig snabbare.
Mitokondrierna, som tillverkar ATP, ökar i antal.
Mängden av de enzymer som mitokondrierna behöver för att tillverka ATP ökar — mängden kan vara tre gånger så stor hos långdistanslöpare som hos stillasittande människor.
Myoglobinhalten i muskeln fördubblas ofta. Myoglobinet transporterar syre till mitokondrierna. Mera myoglobin betyder mera syre.
Artärerna bildar nya förgreningar och kapillärerna blir större, ofta dubbelt så stora. Detta betyder att blodets tillförsel av syre till musklerna blir större.
På grund av denna ökade cirkulation och högre myoglobinhalt är syretillförseln mera effektiv, så att det inte behövs så stort blodflöde.
Mängden fetter som förbränns ökar, vilket tillför mera ATP.
Förbränningen av glukos ökar — en annan källa till ATP.
Vältränade muskler innehåller högre koncentrationer av lagrade kolhydrater (muskelglykogen) — den huvudsakliga energikällan för intensiv och ansträngande motion under längre tidsperioder.
I vältränade muskler ansamlas inte mjölksyra lika fort, och de kan innehålla mera mjölksyra än otränade muskler, vilket på så sätt minskar tröttheten
[Ruta på sidan 11]
HUR BRIST PÅ MOTION PÅVERKAR DINA MUSKLER
Musklerna blir mindre och förtvinar. Detta syns tydligt när man tar bort gipsen från brutna armar eller ben — musklerna är förkrympta.
I en undersökning fick idrottsmän ligga till sängs i 20 dagar. Deras syreupptagningsförmåga minskade med en fjärdedel. Hjärtats pumpkapacitet minskade med ungefär lika mycket. Antalet röda blodkroppar sjönk med 15 procent.