Den mäktiga Zambezifloden

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Zimbabwe

PLATSEN är Afrikas böljande landsbygd, ungefär 1.500 meter över havet i norra Zambia. Här äger en märklig födelse rum — den mäktiga Zambeziflodens, Afrikas fjärde flod till storleken, efter Nilen, Kongo och Niger.

Vattenströmmar bryter fram ur en svart, sumpig träskmark och flyter samman till en liten bäck. Som en liten odygdig pojke fortsätter sedan bäcken hoppande, virvlande, dansande och tumlande fram över klipporna. Allteftersom den ökar i storlek, tillväxer den i kraft, styrka och majestät och slingrar sig framåt för att till sist uppslukas av Indiska oceanen.

Zambeziflodens mäktiga vattenströmmar har i tusentals år betjänat människan och har spelat en viktig roll i de centralafrikanska folkens välståndsutveckling. Kraft från dessa vatten, som nu dämts upp i Karibadammen, utnyttjas för att industrialisera och modernisera tusentals människors liv och lysa upp denna en gång mörka kontinent.

Flodens övre lopp

Skulle du vilja stifta bekantskap med flodens 3.200 kilometer långa lopp från källflödena till Indiska oceanen? Det var precis vad den skotske upptäcktsresanden David Livingstone gjorde på 1850-talet, men du behöver inte kämpa med febersjukdomar, tsetseflugor och moskiter som han fick göra.

Redan 30 kilometer från källan är Zambezi stark och kraftfull och ungefär 15 meter bred. Floden tillväxer i styrka och omfång genom de många bifloderna och letar sig ner till Barotseslätten. Här har lozifolket i generationer använt dess livsuppehållande flöden som dricksvatten och till bad, fiske och matlagning. Traditionella ritualer och trolldomskonster som förekommer på dess stränder har emellertid floden aldrig lyckats spola bort.

En bybo i dessa trakter förklarar att hon hade velat ha barn men aldrig fått något. Medicinmannen sade henne att orsaken var en stor fågel som stal barnet från hennes sköte — raka motsatsen till den västerländska myten om en stor stork som kommer med barnen. Medicinmannen sade att hon skulle göra en liten skyddsgud och ställa den utanför sitt hem. Hon tog en halv kalebass och gjorde av den ett fågelbo och lade däri ett ägg, så att fågeln, när den kom, skulle ta ägget i stället för hennes barn. När vi fortsätter vår färd längs Zambezi är denna kvinna fortfarande ofruktsam, och avguden står utanför hennes hem som så många andras, som ett monument över det slaveri under tradition som många människor här ännu befinner sig i.

Vi kallar Zambezi en flod, men i februari, mars och april skulle man kunna tro att den är en stor sjö, med vatten så långt ögat når.

Under regntiden stiger vattnet så mycket som tolv meter. Varje år då vattnet stiger beger sig tusentals bybor högre upp på sluttningarna och tar del i en ceremoni som kallas ”kuomboka”. Den förnämste hövdingen ros sakta i sin kungliga slup över till sitt sommarpalats, ackompanjerad av tusentals röster som sjunger traditionella sånger. Rytmiskt dansande hälsar lozifolket i tusental sin hövding då han anländer.

Vi lämnar slätterna och färdas genom annan bebyggelse och kommer slutligen till Sesheke. Det var här som David Livingstone den 4 augusti 1851 för första gången beundrade den vackra Zambezifloden. Livingstone skulle finna det mesta oförändrat, om han återvände. Stora hjordar av vilt släcker fortfarande törsten i flodens kristallklara vatten.

Victoriafallen

Vi har nu färdats 1.300 kilometer, och floden har på sina ställen blivit tre kilometer bred. Alldeles strax skall vi andäktigt betrakta ett av världens vackraste och mest imponerande vattenfall. Kanske du redan kan höra dånet av de 60.000.000 liter vatten som varje minut kastar sig över det två kilometer breda stupet och störtar 107 meter ner mot botten av klyftan. Som en trolsk dimma stiger skummet mer än 300 meter upp mot den klarblå himlen. Ortsbefolkningen kallar fallet Mosi oa Tunya (röken som dundrar).

David Livingstone sägs ha upptäckt dessa fall år 1855 och uppkallade dem efter drottning Viktoria av England.

Vattenflödet är i genomsnitt 60.000.000 liter i minuten, men under regntiden har man uppmätt 600.000.000 liter per minut. Med denna vattenmängd skulle man på en minut få tillräckligt mycket vatten för att 10.000 människor skulle kunna få sig ett rejält bad varje dag i fyra år.

Ser du skyltarna på flodstranden? ”Att bada är självmord”. Ja! Vattnet är så underbart vackert och klart som kristall, men ändå törs man inte ta sig en simtur av fruktan för att förlora benet eller livet som ett offer för krokodilen, den dolda faran i djupet av denna vackra flod.

Batokapasset och Karibasjön

Denna väldiga flod finner sig nu plötsligt begränsad till en trång kanjondal som ringlar sig som en orm fram genom den centralafrikanska högplatån. Vattendjupet understiger aldrig femton meter, och under regntiden stiger det till mer än trettio meter. Vi färdas 100 kilometer genom detta trånga pass, som uppkallats efter batokafolket. Detta område är ödsligt, obebott och bevuxet med seniga, torra buskar som klänger över klippkanterna. Trettiosju kilometer från Victoriafallen har floden skurit sig nära 250 meter ner i berget.

Vi kommer nu ut i Karibasjön, en av världens största konstgjorda sjöar. Den sträcker sig 250 kilometer framför oss. Under åren efter 1958, då dammen byggdes och vattnet till följd av detta steg, fick ungefär 50.000 människor av tongafolket lämna sina hem och slå sig ner på andra platser.

Denna ofantliga sjö har nu blivit en rik källa till föda för folket. Bara under en 14-veckors fiskeperiod gav den en avkastning på nära 700 ton färsk och torkad fisk, förutom det som konsumerades på platsen.

Vi lämnar dammen genom en trång, 23 kilometer lång dalgång och kommer fram till ett sannskyldigt paradis med rik, frodig grönska. Bufflar, flodhästar, elefanter, hyenor och fåglar av alla de slag har funnit en boplats här, i fred för spänningssökande jägare.

Från flodens mellersta lopp fram till Indiska oceanen

Vi befinner oss nu i Zambezis mellersta lopp, och den karga, bergiga terrängen har fått vika för de vackra Chicoraslätterna, där floden fortsätter sitt meandrande lopp i 100 kilometer. Den är måleriskt kantad av en smal remsa yppiga, ständigt gröna växter.

Stillheten och tystnaden på denna del av vår färd bryts plötsligt. Utan tvivel kan du höra hur milliontals liter vatten virvlar och dansar över klippor och stenar i forsarna vid Kebrabasa.

Nästa kanjondal kallas Lupatopasset och ligger ungefär 1.200 meter lägre än de omgivande gränsbergen. Som med en sista kraftansträngning rusar floden här vilt fram över de vassa klipporna. Skummande, fräsande, sjudande forsar den obevekligt framåt. Men när floden kommer ut ur passet, slår den genast av på takten. Som om den vore utmattad slutar den kämpa och glider fram i sakta majestät, breder ut sitt vatten till mellan fem och åtta kilometers bredd och slingrar sig nedför den breda dalen de sista 300 kilometerna av färden.

Zambezifloden delar sig nu i ett antal stora i flodarmar som leder fram till deltat, där den rinner ut i Indiska oceanen. Vår spännande resa slutar här, då floden sedan förlorar sin identitet. Dess en gång så uppfriskande, kristallklara vatten är nu grumlat av deltasanden och uppslukas av den blå oceanens varma, salta böljor.

Livingstone kallade Zambezi ”Guds farväg till landets inre”. Vi är tacksamma för Zambezi, som är en av många floder som förskönar vårt jordiska hem och vederkvicker dess invånare.

[Karta på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

ZIMBABWE

ZAMBEZIFLODEN

ANGOLA

ZAMBIA

MOÇAMBIQUE

Victoriafallen

Karibasjön

Karibadammen

Indiska oceanen

[Karta]

AFRIKA

Niger

Nilen

Kongo

Zambezi

[Bild på sidan 22]

Att bada är självmord