Hennes ögon är skumma, men hennes hopp är ljust

CAROL DIVERS har dålig syn men ett utpräglat sinne för humor. Hon förlorade synen på högra ögat på grund av diabetes år 1976 och har bara partiell syn på det andra ögat. ”Jag kan förlora synen när som helst”, medger hon, ”men jag vill inte tänka på den möjligheten.”

Carol har lidit av diabetes sedan hon var elva år gammal. Hon är nu i 40-årsåldern och har fostrat upp två söner trots problem med hälsan. ”När jag fick reda på att jag hade diabetes, trodde jag att det skulle gå över, ungefär som mässlingen. Doktorn gav mig en bok att läsa om sjukdomen. Jag läste den och slängde den i väggen. Min diabetes skulle aldrig gå över. Det verkade så orättvist. Jag var ganska pessimistisk inför framtiden.

Alla vet att en diabetiker har problem med blodsockervärdet”, påpekar Carol. ”Men inte så många vet att den typ av diabetes som jag har, den som uppträder redan i unga år, ofta leder till en mängd obehagliga problem för kroppen. Blindhet är ett av dem. Denna blindhet orsakas av att små extra blodkärl växer i ögats näthinna på sockersjuka personer och sedan brister och fyller ögat med blod. Diabetiker har allvarliga problem med blodcirkulationen och kan ibland förlora en arm eller ett ben på grund av kallbrand. De kan få njurbesvär, åderförkalkning, komplikationer vid förlossningar. Listan kan göras hur lång som helst.”

Det låter deprimerande, eller hur? Men för millioner människor är diabetes den grymma dagliga verkligheten. ”Man kan bli tokig av att tänka på allt det otäcka som händer inne i ens kropp och bara vänta på nästa blödning i näthinnan.” Lösningen? ”Försök att se det humoristiska i situationen, om du kan”, föreslår Carol, ”och låt inte dina tankar kretsa kring negativa ting.”

Det humoristiska i situationen? ”Visst”, säger Carol glatt, ”som till exempel den gången jag försökte ringa ett samtal på en väns telefon. Det vara bara det att telefonen visade sig vara hennes smörask.

Faktum är”, tillägger Carol, ”att ett skratt kan hjälpa dig att låta bli att tycka synd om dig själv. Det sista en sjuk person är i behov av är självömkan.”

Liknande goda råd finner man i bibeln, en bok vars praktiska råd i livet ofta inte uppskattas efter förtjänst. Till exempel: ”Ett glatt hjärta är en god läkedom, men ett brutet mod tager märgen ur benen.” — Ords. 17:22.

Med andra ord: ”Ett glatt hjärta är en utmärkt medicin” (The Jerusalem Bible), ”men en nerbruten människa kan göra en sjuk” (Levande Bibeln). Carol Divers har inte alltid insett sanningen i detta goda råd. Vad var det som fick henne att ändra sig?

”Det började år 1962”, berättar hon. ”Jag var nygift och hade två små pojkar, då en äldre dam ringde på och erbjöd mig prenumeration på tidskriften Vakttornet. Jag var inte så värst intresserad av tidskriften, men jag tog en prenumeration därför att kvinnan påminde mig om två av mina mostrar som var Jehovas vittnen. Jag hade alltid beundrat mina mostrar, fastän jag egentligen inte förstod vad de trodde på.

Resultatet blev att jag började lära känna vad bibeln säger om mänskligt lidande, och jag tyckte att det verkade logiskt. Jag blev glad över att få veta att bibeln inte lär att Gud vill att vi skall lida. I själva verket skulle det inte ha funnits någon diabetes eller något annat slags lidande, om människan hade varit lydig mot Gud från början.

Att läsa om Job hjälpte mig att inte tycka synd om mig själv. I berättelsen om Job hävdar Satan att varje människa som får lida tillräckligt mycket till slut kommer att vända sig mot Gud. Jag beslöt mig för att inte låta Satan få sista ordet i mitt fall.”

Kunskap i bibeln har hjälpt Carol att undvika självömkan också på ett annat sätt. ”När man lider av en kronisk sjukdom”, säger hon, ”är det så lätt att tänka: ’Varför just jag?’ Varför får inte andra människor lida som jag får? Men bibeln visar att alla egentligen är i samma båt som jag. Vi är alla döende. Det är bara det att somliga råkar dö tidigare än andra. Att jag känner till detta gör att jag vill gå ut och hjälpa andra människor att få samma hopp för framtiden som jag har, i stället för att bara gå och grubbla och önska att jag inte hade diabetes.”

Vad har Carol för hopp för framtiden? ”Jag kommer att bli helt återställd”, säger hon tillitsfullt. ”Jag kommer att få min syn tillbaka; jag kommer aldrig att behöva ta en enda injektion insulin, och jag kommer faktiskt att känna mig frisk varje dag, hela dagen.”

Den moderna läkarvetenskapen kan naturligtvis inte bota Carols diabetes och inte heller ge henne synen tillbaka på hennes sjuka öga. Men hon förlitar sig inte på läkarvetenskapen för att bli botad. ”Om Jesus vore här på jorden nu, skulle han kunna bota mig”, påpekar hon. ”Han botade människor med ännu sämre syn än jag har. Varför gjorde han det? För att visa hur människor kommer att bli botade under Guds rike.”

Carol har djup tro på detta rike. ”Du har väl hört människor be: ’Tillkomma ditt rike’? Tro mig, det kommer. Jag räknar på allvar med att få vara med när denna bön blir besvarad. Jesus uttalade en profetia för att visa när Riket skulle vara nära, och i den står sådant omtalat som du läser om i din morgontidning. Du kan själv läsa profetian i Matteus, kapitel 24, Lukas, kapitel 21, och Markus, kapitel 13.”

Carols på bibeln grundade tro har gett henne mera än ett hopp för framtiden. Den har hjälpt henne att undvika hälsoproblem redan nu. Hur då?

”Bibeln lärde mig att Jehova Gud betraktar livet som heligt”, säger hon. ”När jag studerade bibeln, insåg jag att jag hade ett ansvar att ta bättre vård om min egen hälsa. Hur skulle Jehova kunna tro att jag ville leva för evigt, om jag slarvade med dieten eller försummade min nuvarande hälsa?

Att sköta sin hälsa kräver naturligtvis självbehärskning, men bibeln hjälper oss att uppodla den egenskapen. Dessutom är självbehärskning en fråga om liv eller död för en diabetiker.”

Varför det? ”När kroppen utsätts för påfrestningar, frigörs socker som lagrats i levern. När en diabetiker blir upphetsad, är det alltså ungefär som att sätta i sig sockerbitar, det sista en diabetiker skulle göra! Jag har alltid varit en känslomänniska, men jag var tvungen att lära mig att bita mig i tungan, så att jag inte sade något som kunde sätta i gång ett gräl. Jag fick lära mig att bli en fredsstiftare. Det har tagit många år, men nu blir jag inte så lätt upprörd som förr i världen.

Bibeln säger att Guds frid skall skydda våra hjärtan och våra tankeförmågor”, skrattar Carol, ”men den skyddar mina blodsockervärden också!”

Blir Carol Divers aldrig nedslagen? ”Visst blir jag nedslagen ibland”, svarar hon uppriktigt, ”men det löser aldrig några problem. Under årens lopp har jag lärt mig att när jag känner mig nedslagen, är det bästa jag kan göra att intressera mig för andra människor och sluta upp att tänka på mig själv.

Min syn började försämras år 1970, och det var väldigt deprimerande. Men vid ungefär samma tid verkade det som om jag fick fler och fler tillfällen att hjälpa andra människor att lära känna mera om bibeln. Ni förstår, att kunna ha större del i att undervisa i bibeln var den bästa terapi jag kunde ha fått. Sedan jag började bli blind har jag studerat med elva personer som verkligen tagit emot budskapet och nu i sin tur undervisar andra.”

Allteftersom synen har försämrats, har Carol blivit alltmer aktiv i bibelstudiearbetet. ”Mina två söner har båda flyttat hemifrån och tjänar nu vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor”, säger hon stolt. ”Det betyder att jag har mera tid nu än förr. I september förra året kunde jag därför börja tjäna som reguljär pionjär, vilket innebär att jag nu ägnar det mesta av min tid åt att besöka människor och tala med dem om bibliska ting. Det är något jag länge önskat göra.

Jag är ingen övermänniska”, medger Carol. ”Jag skulle aldrig kunna klara mig utan en hel del hjälp från min familj och vännerna i församlingen. Jag har alltid varit en självständig person, och när jag började förlora synen, var det mycket svårt för mig att erkänna för mig själv att jag var handikappad. Jag hade aldrig betraktat mig själv som sådan. Det var inte lätt för mig att be om hjälp, men jag har lärt mig att jag kan be om hjälp, både av andra människor och av Jehova Gud. Jehova sörjer både för hjälpen och de andra människorna. Detta har varit en underbar lärdom för mig.

Jag har funnit att depressionen kommer av att jag tänker på allt det jag förr kunde göra och nu inte längre kan. Lösningen är enkel. Jag tvingar mig själv att tänka på vad jag kan göra och försöker sedan komma på ett nytt eller bättre sätt att göra det på.

En sommar blev jag till exempel missmodig därför att jag var tvungen att stanna hemma under långa perioder. Jag satte därför i gång med en liten ’Rikets skola’ för barnen i församlingen en dag i veckan i mitt hem. Detta piggade upp mig, eftersom jag älskar barn, och barnen älskar den här skolan. Vi spelar upp bibliska scener, leker bibliska lekar och lär oss skriftställen. En gång försökte vi till och med bygga Noas ark av glasspinnar!

Vid ett par tillfällen har mitt seende öga drabbats av blödningar, och jag har varit helt blind och bunden vid sängen i dagar eller veckor. Bönen är mycket viktig vid sådana tillfällen. Det är också de underbara bandinspelningar av bibeln som Sällskapet Vakttornet gett ut, och det är också telefonen. Även om jag inte kan gå ut, kan jag i alla fall använda telefonen. Om jag riktigt tänker efter, kan jag alltid komma på någon som har det ännu värre än jag och som skulle uppskatta ett samtal.”

Ingen tycker om att lida, inte heller Carol Divers, som har fått lida mer än de flesta människor. Vi väljer inte frivilligt att lida, men vi kan själva välja hur vi skall reagera när vi får lida. Kommer vi att bli bittra, skjuta skulden på Gud och låta tankarna kretsa kring det som kunde ha varit? Eller kommer vi att utnyttja vår möjlighet att förtrösta på att Gud skall hjälpa oss och på det sättet dras närmare honom?

Carol uttrycker det så här: ”Jag vet inte vad som kommer att hända mig i morgon — vad jag ytterligare kommer att få gå igenom — men jag vet att vadhelst Jehova tillåter, så kommer det att ordna sig. Jag vet att han kommer att ge mig den kraft jag behöver. Det har han alltid gjort.”

[Infälld text på sidan 14]

”När man lider av en kronisk sjukdom, är det så lätt att tänka: ’Varför just jag?’”