Att fostra barn i dagens värld — med kärlek, tuktan, ett gott föredöme och andliga värderingar

FÖRÄLDRAR från olika länder har skickat in redogörelser för hur de framgångsrikt fostrat sina barn från spädbarnsåldern och upp i tonåren. Alla dessa föräldrar är Jehovas vittnen, och deras redogörelser betonar därför behovet av att ägna uppmärksamhet åt de fyra områden som anges i rubriken här ovan. De utdrag som nu följer tar bara upp några få aspekter av de principer för barnuppfostran som de följt.

Från Hawaii

”Som det sägs i bibeln, är kärleken ’störst’ av alla egenskaper. Kärlek i alla dess dyrbara fasetter måste genomströmma hemmet och familjelivet. Carol och jag har upplevt denna gudomliga egenskap i vårt äktenskap. Vi står varandra mycket nära. Vi tycker om att vara tillsammans. Jag kan inte nog framhålla att ett lyckligt äktenskap är nyckeln till framgångsrik barnuppfostran.

Jag minns än i dag de starka känslor som vällde upp i mitt hjärta de närmaste dagarna och veckorna efter vårt första barns födelse. Vi förundrade oss över detta lilla liv som kommit till världen. Jag minns att Carol såg så lycklig och nöjd ut när hon ammade lilla Rachel. Jag var glad för hennes skull, men jag kände också en viss förtrytelse, ett sting av svartsjuka. Carol hade en sådan nära kontakt med Rachel, men var kom jag in i bilden? Jag kände det som om jag hade blivit undanskuffad — mycket varsamt, men ändå undanskuffad — från familjekretsen. Med Jehovas hjälp kunde jag uttrycka mina känslor och farhågor för Carol, och hon visade stor medkänsla och förståelse.

Efter den dagen började jag komma vårt lilla barn närmare genom att hjälpa till med alla de sysslor som hade med hennes skötsel att göra, däribland några som inte var så trevliga — att tvätta smutsiga blöjor är en unik erfarenhet, minst sagt! Efter Rachel fick vi fem barn till. Rebecca, det yngsta, är nu åtta år. Vi har alltid lett personliga bibelstudier med vart och ett av våra barn.

En sak till vill jag påpeka om fostran av barnen i tidiga år. Carol och jag har tyckt om att tala med våra barn ända sedan de var nyfödda. Vi talade om allt möjligt. Ibland talade vi om Jehova och allt det vackra och underbara som han har skapat. Ibland talade vi om tokiga och skämtsamma saker. Vi försökte naturligtvis lära barnen olika ting, men framför allt var vi måna om att ha en trevlig, avspänd och lättsam stund tillsammans. Jag tror att dessa pratstunder i hög grad bidrog till att skapa ett nära förhållande mellan föräldrar och barn. Dessutom bidrog de utan tvivel till att vidmakthålla det fria tankeutbyte som vi alltid har haft i vår familj.

Jehova har lärt oss att sätta andliga ting främst och att ge ut av oss själva. Carol och jag har aldrig haft något överflöd i materiellt avseende, men vi har faktiskt aldrig längtat efter sådana ting eller saknat dem. Om vi hade tillbringat mer tid som slavar åt rikedomen, skulle vi inte ha kunnat ägna tillräckligt mycket tid åt Jehova och vår familj. Vi valde rätt.” (Carol fortsätter nu berättelsen.)

”Jag tror att bindningen mellan mor och barn i hög grad underlättas när man ammar sitt barn. Man tillbringar så mycket tid med att kela med barnet och hålla det i famnen att man helt enkelt inte kan undgå att komma det nära. Mamman kan dessutom inte vara borta från barnet i mer än två till fyra timmar. Ed och jag har alltid varit mycket noga med att inte låta barnvakter ta hand om barnen. Jag har alltid velat ha möjlighet att lära mina barn olika ting och övervaka deras uppfostran. När de var små, hade jag därför inte något förvärvsarbete. Jag tror att det hjälpte dem att inse hur mycket de betydde för oss. Det bästa sättet att få ett nära förhållande till sina barn är att tillbringa tid tillsammans med dem. Ingenting kan ersätta närkontakten med föräldrarna. Inga materiella ting i världen kan ta deras plats.

Tonåren var svåra bara på så vis att jag blev tvungen att vänja mig vid att barnen började bli stora. Det var svårt att inse att de inte längre behövde mig lika mycket som tidigare och att de nu började stå på egna ben. Det är en farlig tid, som sätter föräldrarnas undervisning, tuktan och fostran på prov. Det är för sent att börja fostra barnen när de har kommit upp i tonåren, för sent att då försöka bibringa dem goda moralnormer, kärlek till andra människor och i synnerhet kärlek till Jehova. Sådant måste inskärpas från födelsen.

Föräldrar har 12 år på sig att fullgöra sin uppgift, innan barnen når de kritiska tonåren. Men om de verkligen har bemödat sig om att tillämpa bibelns principer, är det dags att skörda glädje och sinnesfrid när barnen bestämmer sig för att de vill tjäna Jehova av hela sitt hjärta.” — Edward och Carol Owens.

Från Zimbabwe

”Barn är ’en arvedel från Jehova’, förklarar bibeln i Psalm 127:3 (NW). Att vi hållit detta i minnet har hjälpt oss som föräldrar att göra allt som stått i vår makt för att ta god vård om denna arvedel. Något som vi verkligen gått in för i vår familj är att göra saker och ting tillsammans — be tillsammans, studera bibeln tillsammans, gå på möten tillsammans, arbeta tillsammans, besöka vänner tillsammans, leka tillsammans.

Ibland har det behövts tuktan. En gång kom vår son, som då var i lägre tonåren, hem sent. Vi var mycket oroliga. När vi talade med honom, svarade han undvikande. Vi förstod att något var på tok men beslöt att vänta till nästa morgon innan vi tog itu med saken. Omkring midnatt hörde vi hur någon knackade på sovrumsdörren. Det var vår son, med tårar i ögonen.

’Pappa, mamma! Jag har inte kunnat sova på fyra timmar, därför att jag inte lyssnade när ni gav mig råd från bibeln om dåligt umgänge. Efter skolan var det några grabbar som övertalade mig att följa med dem och simma, och en av pojkarna drog ner mig under vattnet. Om inte en annan pojke hade hjälpt mig, skulle jag ha drunknat. De skrattade åt mig och kallade mig fegis. Jag gick raka vägen hem, men jag stannade utanför huset, därför att jag hade dåligt samvete. Jag är ledsen att jag inte lyssnade till er när ni varnade mig för dåligt umgänge, som bibeln talar om.’ — 1 Korintierna 15:33.

Han grät, och det gjorde vi också. Vi var glada över att han hade lärt sig en läxa, men vi tuktade honom ändå för att lärdomen skulle göra ett djupare intryck. Det sägs ju i 2 Moseboken 34:6, 7 (NW) att Jehova är barmhärtig och förlåtande, men att han ’på inga villkor kommer ... att frita från straff’.” — David och Betty Mupfururirwa.

Från Brasilien

”Jag är änka och måste uppfostra min son själv. Dessutom arbetar jag som lärare. Det är inte lätt att undervisa och fostra barn. Vad som krävs är konsekvent vägledning, balanserad tuktan och ett gott föredöme från föräldrarnas sida. Det var svårt för mig att vara bestämd och samtidigt förstående. Jag var tvungen att lära mig konsten att lyssna, särskilt att lyssna med hjärtat. Det är viktigt att kommunicera med sina barn — inte bara tala till dem, utan dra in dem i samtalet och få dem att engagera sig känslomässigt. Jag försökte få min son att känna sig delaktig i familjens verksamhet genom att resonera med honom om familjens budget. När elräkningen eller vattenräkningen skulle betalas eller priset på kläder och skor gick upp, diskuterade vi igenom problemet tillsammans.

Det är viktigt att ge uppriktigt beröm för sådant som är bra. Jag tog också alla tillfällen i akt att visa min son värdet av att följa Guds lagar och principer. Under tonårstiden har det naturligtvis inte alltid varit frid och fröjd, men den undervisning och tuktan som han har fått har gett goda resultat. Han talar med mig om alla sina personliga problem och uttrycker sina känslor.

Ett gott kommunicerande är emellertid inte något som man kan ta för givet. Jag försöker därför att inte engagera mig för mycket i mitt förvärvsarbete, för att jag alltid skall ha tid för min son. När problem uppstår försöker jag lyssna mycket noga, och med Jehovas hjälp brukar vi kunna lösa dem. Jag låter honom veta att även jag begår fel och misstag. Vid ett tillfälle var jag mycket arg och bad honom ’hålla truten’. Han talade då om för mig att det inte var kärleksfullt att be någon ’hålla truten’. Han hade naturligtvis rätt. Den eftermiddagen hade vi en lång pratstund tillsammans.” — Yolanda Moraes.

Från Sydkorea

”Jag var mycket noga med att försöka tillämpa bibelns principer i mitt familjeliv. I synnerhet orden i 5 Moseboken 6:6—9 låg mig varmt om hjärtat. Jag försökte därför vara tillsammans med mina barn så mycket jag kunde för att få ett förtroligt förhållande till dem och inskärpa Guds ords principer i deras hjärtan och sinnen. Jag inbjöd också missionärer och medlemmar av Betelfamiljen till vårt hem för att väcka mina barns aptit på heltidstjänsten.

Det första föräldrar bör göra när deras barn ställer till problem är att ådagalägga andens frukter. Det är lätt att bli upprörd och tappa humöret. Vi föräldrar måste emellertid vara tålmodiga och själva uppföra oss exemplariskt. Det är också viktigt att respektera barnen och ge dem möjlighet att förklara sig. Om det inte finns klara bevis för att de har handlat orätt, bör vi som föräldrar lita på dem och alltid bygga upp dem. Om tuktan måste utdelas, bör man först resonera med dem, framhålla vad det var som var fel och påpeka hur misshagligt deras handlingssätt var för Jehova och deras föräldrar. Först därefter kan man utdela den tuktan som behövs. Det hände ofta att mina söner sade, sedan de blivit tuktade: ’Pappa, jag förstår inte själv varför jag var så upprorisk. Jag var verkligen dum.’ De uppskattar föräldrar som bryr sig tillräckligt mycket om dem för att tukta dem.

Föräldrar måste också vara aktpågivna, så att de märker när ett dåligt uppförande börjar utveckla sig. När min äldste son gick i nian, fick jag en dag höra högljudd rockmusik från hans rum. Jag fick veta att han hade blivit invald i en ’ordningsgrupp’ (äldre, exemplariska elever som ger råd åt andra elever) och blivit utsatt för världsligt inflytande. Jag fick också veta att han av nyfikenhet och efter ständiga påtryckningar från andra medlemmar i gruppen hade prövat på att röka. Vi resonerade tillsammans om de faror som är förbundna med rökning, och min son kom själv fram till att han borde lämna gruppen, vilket han också gjorde. För att fylla det tomrum som uppstod när han övergav dessa skadliga aktiviteter ordnade vi med sund avkoppling tillsammans med familjen och vänner i församlingen.

Till sist vill jag säga att det viktigaste är att föräldrarna föregår med gott exempel. Jag hade alltid talat om för mina två pojkar att min önskan var att tjäna Gud på heltid som förkunnare av de goda nyheterna. När min andre son slutade skolan, kunde jag säga upp mig från mitt arbete på en silkefabrik och bli heltidsförkunnare. Mina två pojkar såg min beslutsamhet och följde mitt exempel. Efter att ha suttit i fängelse en tid på grund av neutralitetsfrågan trädde båda in i heltidstjänsten och är kvar i denna tjänst än i dag.” — Shim Yoo Ki.

Från Sverige

”Vi har fostrat sju barn, fem pojkar och två flickor. Som vuxna är de nu alla mycket verksamma i att predika de goda nyheterna om Riket. Från tidig ålder var barnen med på församlingsmötena och följde med oss i tjänsten på fältet. Steg för steg lärde de sig att utföra predikoarbetet — ringa på dörrklockan, hälsa, säga sitt namn, lämna en löpsedel, en traktat eller ett lösnummer. Som ganska unga höll de tal i skolan i teokratisk tjänst.

Ibland krävde allvarliga problem särskild uppmärksamhet. Då måste man visa kärlek och tålamod — inte träta eller läxa upp. Problem löstes genom att resonera, reda ut och framhålla Jehovas syn. Vi övade dem att handskas med pengar. När de blev äldre, fick de arbeta med tidningsutbärning, torvupptagning, trädgårdsarbete osv. Besök hos deras farföräldrar långt hemifrån fick dem att förstå äldre människors problem och visa sympati.

På vår 30-åriga bröllopsdag fick vi följande brev:

’Till våra kära föräldrar:

TACK FÖR ALLT! Den varma kärlek ni har slösat på oss, den äkta tro ni föredömligt har inskärpt hos oss, det underbara hopp för framtiden ni har gett oss — detta går inte att värdera i ord eller pengar. Vi hoppas att ni ändå genom detta lilla minne förstår hur mycket vi känner för er, vår älskade Far och Mor. [Undertecknat] Barnen.’

När vi ser tillbaka på alla dessa ’20-årsprojekt’, känner vi en djup tacksamhet mot Jehova, vår himmelske Fader, som varit så barmhärtig mot oss.” — Bertil och Britta Östberg.

Diverse råd och erfarenheter från föräldrar

”Amning är Jehovas sätt att låta det lilla barnet få kroppskontakt med sin mor, men en far kan skapa sådan kontakt med hjälp av en gungstol. Jag fann själv stor glädje i att hålla våra barn i famnen och gunga dem till sömns nästan varje kväll.”

”Som far var jag naturligtvis inte fysiskt rustad att amma våra barn, men jag fick den så viktiga kroppskontakten genom att bada dem på kvällarna. Det var roligt för både mig och dem!”

”Tid efter annan har jag bjudit ut vart och ett av barnen på restaurang för att äta middag med mig på tu man hand. De älskar dessa förtroliga stunder tillsammans med pappa.”

”Allteftersom åren gick gav vi dem undan för undan större frihet och ansvar. Om man håller en fjäder hoptryckt i handen, måste man släppa den långsamt, om den inte skall flyga i väg och ställa till skada.”

”Slösa din ömhet på barnen. Inget barn har någonsin dött av kramar och kyssar — men deras känslor kan dö om de inte får sådana ömhetsbetygelser.”

”Var tålmodig, slå inte ner modet på dem. Tjata inte på dem ständigt och jämt. Bygg upp deras självkänsla. Låt det gå fyra beröm på varje klander!”

”Gör ditt bästa för att hjälpa dem att göra sitt bästa.”

[Bild på sidan 9]

Precis som lilla Rebecca behöver barn ömhet och tillgivenhet

[Bild på sidan 10]

Att göra saker och ting tillsammans stärker familjebanden