En tragisk olyckshändelse förändrade mitt liv

DEN popmusikgrupp jag tillhörde här på Nya Zeeland höll på att bli allt populärare. Dessutom hade jag ett välbetalt andrahandsarbete, som bestod i att köra lastbil. Den dubbla lönen gav mig en hög inkomst. Detta var något som var mycket nödvändigt för mig, eftersom jag behövde mycket kontanter; förutom det som gick åt till normala utgifter behövde jag pengar för att kunna skaffa mig marijuana och LSD.

Jag hade nyligen flyttat ifrån min hustru och väntade på skilsmässa. Under tiden bodde jag ihop med en kvinna och ämnade gifta mig med henne, när skilsmässan var klar.

Plötslig katastrof

En dag när jag var på väg hem med en fullastad lastbil, körde jag nerför en brant backe 16 kilometer nordost om Rotorua. Bakom en kurva fanns det boskap på vägen, det kom mötande bilar, och en lastbil hade stannat framför mig. Jag trampade snabbt på bromspedalen, men den sjönk ända ner till golvet — bromsarna strejkade fullständigt! Innan jag visste ordet av hade jag kört in i lastbilen, och mina ben krossades vid sammanstötningen.

Brandkåren var snabbt på plats, och det tog brandmännen en timme att skära loss mig från bilvraket. Jag kördes i ilfart till Allmänna sjukhuset i Rotorua, där man gav mig stora mängder blod, och jag fick båda benen amputerade ovanför knäna.

Några veckor senare började jag avvänjas från morfin, och jag gled helt enkelt igenom den ena dagen efter den andra i ett töcken av plågor. Jag kommer ihåg att en helbrägdagörerska vid något tillfälle under denna period kom och lade sina händer på mig och sade att plågorna skulle försvinna. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket om henne, men jag minns tydligt att plågorna inte avtog!

Jag fick lite lättnad när mina vänner lyckades smuggla in marijuana till mig. Vid dessa tillfällen brukade jag öppna fönstren, slå på fläkten och förnöjt blossa på. Men i verkligheten var min framtid tillsammans med popgruppen mycket osäker; i själva verket tycktes framtidsutsikterna vara obefintliga.

Slutligen blev jag utskriven från sjukhuset. Jag betraktade detta som en lyckodag, eftersom det inte längre skulle finnas några restriktioner när det gällde mitt bruk av narkotika. Men jag var mycket deprimerad. Så länge som jag hade min narkotika, brydde jag mig inte om någonting annat.

En stråle av hopp

När ett Jehovas vittne en dag ringde på min dörr i Rotorua, visade jag bara ett svagt intresse. Jag var faktiskt lite nyfiken när det gällde vittnena, eftersom en av mina släktingar hade blivit ett vittne. Jag undrade vad det var som fick en så trevlig flicka som hon att ”bli religiös”.

Vittnet visade mig i alla fall med bibelns hjälp att jag som människa här på jorden kunde vinna befrielse från mitt handikapp. (Upp. 21:3, 4; Ps. 37:9—11, 29) Detta var något som var fullständigt nytt för mig, eftersom jag trodde att man kunde se fram mot evigt liv i fred och lycka enbart i himmelen. Den ena saken gav den andra, och innan jag visste ordet av, hade jag ett regelbundet bibelstudium.

Jag använde fortfarande narkotika till övermått, vilket då och då försatte mig i besvärliga situationer. Ibland när det var ”studiedag”, brukade jag börja med en stor dos narkotika och sedan komma ihåg vilken dag det var. Beroende på hur ”hög” jag var, brukade jag antingen ringa och uppskjuta studiet med hjälp av någon klen ursäkt eller, om jag var alltför påverkad, kontakta någon ”knarkarkamrat” för att få honom att köra mig hemifrån under eftermiddagen. Men vittnet framhärdade, och trots att det gick upp och ned för mig någon tid, kom jag att i mycket hög grad tycka om studiet.

Snart började vittnet och hans hustru ta mig med till mötena i Rikets sal. Fastän jag var oerhört nervös över att befinna mig bland så många människor, kände jag mig snart lugn i den vänliga omgivningen. Jag började tänka att livet kanske fortfarande hade någonting att ge mig.

En oerhörd provsättning

Allting tycktes gå bra. Men sedan ställde min flickvän mig inför följande val: Antingen henne eller den där religionen. Jag blev fruktansvärt skakad; jag mer eller mindre antog att hon skulle acceptera de bibliska sanningar jag höll på att lära mig. Hon gav sig i väg den kvällen. Jag satt där ensam i min rullstol, och jag kan inte komma ihåg något tillfälle då jag varit mera deprimerad. Även om jag inte var medveten om det då, gav Jehovas ande styrka åt mig, så att jag kunde komma över detta som jag visste att jag inte skulle ha kunnat klara i egen kraft.

Vittnena ställde upp och hjälpte mig och omgav mig med nya vänner, som ersatte dem jag hade förlorat. Det var inte särskilt besvärligt för mig att upphöra med rökning eller narkotika, eftersom jag kunde inse att det jag hade att vinna mer än väl uppvägde den tillfälliga njutningen jag fick i samband med dessa ovanor. Jag utsatte mig emellertid inte för sådant som kunde leda till provsättning; jag var noggrann med att inte åter umgås med narkotikabrukare. Jag hade i stället ett nära umgänge med Jehovas vittnen, som var en ständig källa till uppmuntran.

Ett annat hinder

Vid det här laget hade jag suttit i rullstol i ett år, och det var dags att prova in proteser på mina benstumpar. Jag greps av fruktan, framför allt fruktan att misslyckas. Därför bestämde jag mig för att stanna kvar i min rullstol.

Åter kom vittnena till min räddning och sporrade mig att pröva proteserna. De hjälpte mig att inse att jag skulle kunna bli nästan fullständigt oberoende, och min tjänst för Jehova skulle kunna utökas väsentligt. Jag gjorde därför ett försök. Det var en förskräcklig upplevelse att komma upp så högt efter att så länge ha befunnit sig nära marknivå, och, oj, vad marken var hård, när jag upprepade gånger föll omkull!

Själva benproteserna är ett underverk av mänsklig ingenjörskonst. Jag har inte några knän, och därför var man tvungen att specialkonstruera sådana för mig. De båda knälederna konstruerades på olika sätt för att ge mig rörelseförmåga och balans.

I början kände jag mig mycket omtumlad — jag satte alltid ”fel fot först”, och det verkade som om jag tillbringade större delen av min tid med att ta mig upp från marken. Men min uthållighet och mitt framhärdande har blivit belönade, och jag kan nu röra mig ganska bra.

Det förhåller sig också så att benproteserna är ”fastspända” på mina benstumpar på olika sätt. En av mina benstumpar når ned strax ovanför knäleden, och benprotesen har blivit utformad så noggrant att den passar perfekt runt den lätta avrundningen på benstumpens ända.

Den andra benstumpen är alldeles för kort för att det skall gå att anbringa en protes på samma sätt, och därför används en vakuummetod. Jag för in min benstump i benprotesen med hjälp av en tubliknande socka, och det uppstår då ett vakuum. På så sätt sugs min benstump fast vid protesen. När jag vill dra av mig protesen, drar jag helt enkelt ut en liten plugg, och luften rusar in och frigör protesen.

Ljusa framtidsutsikter

Jag sökte arbete som gravör av jadestenar, vilket var någonting fullständigt nytt för mig. Det är ett fascinerande arbete, som jag verkligen trivs med. Det ger mig möjlighet att försörja mig själv och min familj. Jag utnyttjar traditionella maorimönster och ger dem en modern stil, och på så sätt förfärdigar jag mycket trevliga smycken och örhängen.

Min situation har nu alltså verkligen förändrats. I december 1975 blev jag ett döpt Jehovas vittne, och jag är omgiven av vänner som har samma tro som jag — jag är nu lyckligt gift med en av dem. Ja, jag ser verkligen fram emot att på nytt få bruka mina ben ordentligt — i Guds nya ordning. (Jes. 35:6) — Insänt.