Engelska kyrkan — en ”utrotningshotad art”?

PÅ SENARE år har så många kyrkor stängts i England att en tidningsrubrik kallade dem en ”utrotningshotad art”. Omkring 1.000 övergivna kyrkor och kapell har rivits under de 15 senaste åren. Telegrambyrån Associated Press meddelar att för närvarande ”i genomsnitt 85 anglikanska kyrkor om året” blir ”friställda”, det vill säga är överflödiga.

Varför denna snabba tillbakagång inom engelska kyrkan? Londonkorrespondenten för Kansas City Star, Brian Dunning, svarar: ”Orsaken är sorgligt enkel: Det finns inte tillräckligt många kristna. Många kyrkor som förr var fulla står nu tomma.”

Mindre än tio procent av anglikanska kyrkans döpta medlemmar går i kyrkan, och detta även under en sådan högsäsong som påsken. Varför så få? Dunning konstaterar: ”Ett av svaren ligger i den ’officiella’ kristendomens speciella historia i England. Ända sedan kung Henrik VIII bröt med Rom, har engelska kyrkan varit statens tro, den ’etablerade’ tron.”

På vilket sätt har detta bidragit till dess tillbakagång? Ronald Michaels, som är präst inom engelska kyrkan, säger: ”Många människor i våra dagar finner detta förbund mellan kyrka och stat kvävande.” Han påpekar att till och med ärkebiskopen av Canterbury ”medger att hans kyrka är fångad i historiens fälla”.

Hurdan är den historia som har bidragit till att engelska kyrkan blivit en ”utrotningshotad art”? En inblick i det förflutna kommer att ge oss en förklaring.

Kyrkans rötter

Engelska kyrkans rötter sträcker sig närmare fem hundra år tillbaka i tiden, till den romersk-katolske kungen Henrik VII:s dagar. Henriks äldste son, Artur, var gift med den spanska prinsessan Katarina av Aragonien. Men så dog Artur. Henrik VII, som ville söka bevara banden med det spanska kungahuset, beslöt att låta Katarina gifta sig med hans andre son, Henrik, som senare blev Henrik VIII.

Enligt den katolska kyrkan var det emellertid olagligt att gifta bort den unge Henrik med den döde broderns hustru. Henrik VII stod likväl på mycket god fot med den dåvarande påven, Julius II, och begärde av honom särskild dispens. Påven, som ville behaga den brittiske kungen, beviljade denna och banade sålunda vägen för äktenskapet.

Efter faderns död år 1509 kom den unge Henrik på tronen och blev, som tidigare nämnts, Henrik VIII. Kort därefter gifte han sig med Katarina och fick flera barn med henne. Av dessa var det bara en, Maria (senare känd i historien som ”den blodiga Maria”), som levde till vuxen ålder. Henrik, som desperat önskade en manlig arvinge, undrade hur han lagligen skulle kunna bli kvitt Katarina och skaffa sig en yngre hustru, som skulle kunna föda honom en son.

År 1527 vände sig Henrik till den nye påven, Clemens VII, och bad att få sitt äktenskap med Katarina upplöst, med motiveringen att det hade varit olagligt från första början. Clemens hyste ingen önskan att stöta sig med Henrik, som var en trogen katolik. Troligtvis skulle han gladeligen ha förklarat äktenskapet ogiltigt.

Men just vid den kritiska tidpunkten för Henriks begäran var Clemens VII regelrätt fånge hos den tyske kejsaren Karl V, som hade brutit med Rom och hade påven i sitt våld. Något som ytterligare förvärrade situationen var att den tyske kejsaren var systerson till Katarina, Henriks hustru! Katarina visste att hon kunde räkna med sin systersons stöd när det gällde att vidmakthålla äktenskapet, och det visste påven också. Det var därför mycket svårt för påven att tillmötesgå Henriks begäran, eftersom repressalier från den tyske kejsarens sida skulle ha varit ödesdigra både för påven och för hans besittningar.

Henrik tar saken i egna händer

Påvens taktik gick ut på att förhala tiden, i hopp om att den politiska situationen skulle förändras. Men Henriks tålamod började ta slut. Han hade redan utsett sin blivande drottning, en tilldragande kvinna vid hans hov vid namn Anna Boleyn.

Henrik ansåg sig inte kunna acceptera att den engelska tronen utsattes för hot från två främmande makter — den tyske kejsaren och påven. Han beslöt därför att vidta drastiska åtgärder för att lösa sina äktenskapliga problem. Han berövade den katolske kardinalen Wolsey all makt och uppmanade därefter hela prästerskapet att stödja honom, Henrik VIII, som kyrkans och prästerskapets överhuvud i England.

En rad parlamentsbeslut följde, vilka alla hade till syfte att bryta banden mellan England och Rom. Skatteuppbörden till påven upphörde. Ytterligare ett parlamentsbeslut förbjöd all hänvändelse till Rom utan kungens medgivande. Katarina blev således fullständigt avskuren från kontakt med påven, och påvens makt över England bröts.

Henrik, som fortfarande var katolik, gifte sig i hemlighet med Anna efter det att hans äktenskap med Katarina på falska grunder förklarats ogiltigt. Den 1 juni 1533 blev Anna krönt till drottning. I juli blev Henrik bannlyst.

Reformationen börjar ta form

Under hela denna tid förblev kyrkan i England i stort sett oförändrad. Den var fortfarande katolsk. Det återstod för den att utvecklas till engelska kyrkan, med dess egna läror och karakteristiska drag.

Under de 14 sista åren av Henriks regering blev den engelska katolska kyrkan befäst som nationell kyrka. Genom suprematsakten förklarade sig Henrik vara engelska kyrkans suveräna överhuvud på jorden.

Likväl var Henrik stolt över sin katolska tro, och genom ett parlamentsbeslut år 1539 befäste han den katolska läran. Uppriktiga anhängare av reformationen var mycket besvikna över detta, men deras motstånd rönte ingen framgång. De var tvungna att vänta ytterligare åtta år, till år 1547, då Henrik VIII dog och efterträddes av sin son Edvard, barn till Jane Seymour, den tredje av hans sex gemåler.

Reformationen fullbordad

Edvard VI hade uppfostrats av protestantiska lärare. Han regerade i bara sex år, men det var tillräckligt för att ärkebiskopen Thomas Cranmer skulle hinna sätta i gång en rad reformer.

Då Edvard VI dog år 1553, gick emellertid kronan till Maria, Henrik VIII:s dotter med Katarina av Aragonien. Liksom sin mor var Maria en hängiven katolik och understödjare av påven. Hennes politik gick ut på att åter lägga engelska kyrkan under påvens myndighet. De tidigare reformerna upphävdes. Reformationens liberala kyrkliga ledare avsattes. Nära 300 protestanter brändes till döds, däribland ärkebiskopen Cranmer.

Eftersom Maria var barnlös, gick kronan vid hennes död år 1558 över till Henrik VIII:s andra dotter, Elisabet, född av Anna Boleyn. Drottning Elisabet, som var katolik bara till namnet, upphävde alla de religiösa åtgärder Maria vidtagit och återinförde dem som varit i kraft vid Edvards död.

Men år 1570 bannlyste påven Pius V drottning Elisabet. Han fritog också hennes undersåtar från lydnadsplikt gentemot henne och ledigförklarade till och med den engelska tronen. Ställda inför en sådan lojalitetskonflikt var det många katoliker som gick en förtidig död till mötes. Nu fanns det inget hopp om försoning.

Påven gav emellertid inte upp. Som en sista utväg vände han sig till den spanske kungen, Filip II. Med ekonomiskt stöd från påvedömet utrustade Filip en väldig armada och satte år 1588 segel mot Elisabet och hennes protestantiska land. Men hans flotta led nederlag och slogs senare i spillror genom en storm.

På detta sätt befästes reformationen. Brytningen med Rom var fullständig. Här fanns nu en nationell kyrka, fullständigt avskild från påvens myndighet. Detta förbund mellan kyrka och stat ledde emellertid så småningom till att fler och fler grupper fjärmade sig från kyrkan. Bildandet av ”frikyrkliga” grupper under årens lopp är bara ett av tecknen på detta. Som den engelske statskyrkoprästen Michaels sade: ”Många människor i våra dagar finner detta förbund mellan kyrka och stat kvävande. Kyrkan måste göra sig fri. Den kan inte vara en kämpande kyrka, om den hela tiden sneglar på regeringen ... om den ser ut att fungera som en representant för regeringens politik.”

Att det i våra dagar existerar en engelsk kyrka, som är så fullständigt styrd av staten att utnämnandet av dess högsta dignitärer och till och med utformningen av dess bön- och ritualbok bestäms av parlamentet, är något av en anakronism. Denna situation har visat sig vara en bidragande orsak till den obevekliga minskningen av antalet medlemmar. Är det så underligt att den engelska kyrkan av i dag beskrivs som en ”utrotningshotad art”?

[Bild på sidan 26]

KATEDRALEN I CANTERBURY